Alfa och Omega

Röst rätt

Det är något med hennes röst
den når mitt öra,
ger mig fjärilar i mitt bröst,
de sprider sig i min kropp,
får mig att känna
mig som ett barn på julafton,
får min insida att spinna runt,
runt, runt & runt
den skänker värme,
som solsken på min hud
en kall vinter dag
det är något med hennes röst
det finns ett lugn där,
och glaskulor mot varann,
vet inte vad det är,
men hennes röst är rätt
kan inte förklara det bättre än så

Slickar dig (dag 3)

Så här (tror jag) blev den. Ny titel också.

Monoaminoxidas
Kom till mig så ska jag slicka dina sår
hjälpa dig att minnas sommaren från då
jag vill värma din frusna kropp och själ
du vet att jag bara önskar dig väl.

Kom, jag kan slicka bort varenda tår
har själv varit där så jag vet hur du mår
du vet att jag ger dig vad du behöver,
ett säkert gömställe tills allt är över.

Kryp ned, skyddar dig från världen utanför
famnar dig tills tårarna torkar och dör
du vet att jag alltid kommer finnas här,
redo att hålla dig och din oro isär.


Mono-vad-för-något? Monoaminoxidas

Foton, misstag och paradoxer

Ibland är det tur att något kommer i vägen som hindrar en från att göra om samma misstag igen (igen och igen).

En bild säger mer än tusen ord.
Fast här hade du inte behövt tala.
Historien är framtiden,
fast kanske ändå inte dömd att upprepas.
Saker och ting kanske kan bli annorlunda.
Även om jag tvivlar.

Slickar dig (dag 2)

Så här ser den ut idag. Vet inte om det har gått framåt eller inte. Kanske snurrar jag bara in mig mer. Text som är så här är alternativa rader som jag inte bestämt ska ingå eller ej. Jobbat en del på radlängden.

Slicka dig…
Kom till mig så ska jag slicka dina sår
hjälpa dig att minnas sommaren från då
du vet att jag bara vill dig väl
jag vill värma din frusna kropp och själ

Kom, jag kan slicka bort varenda tår
Har själv varit där så jag vet hur du mår
lindra din smärta när den blir för svår
lindra din smärta när den fyller varje vrå
du vet att jag ger dig vad du behöver,
ett säkert gömställe tills allt är över

Kryp ned, skyddar dig från världen utanför
famnar dig tills tårarna torkar och dör
du vet att jag alltid kommer finnas här,
redo att hålla dig och din oro isär

Slickar dig…

Ska finputsa på den här tror jag… plus att jag inte tror den är färdig längdmässigt. Klurigt med rim också. Och komma på en titel också.

Slicka dig… (arbetstitel)
Kom till mig så ska jag slicka dina sår
hjälpa dig minnas sommaren från då
du vet att jag bara vill dig väl,
värma din frusna kropp och själ

Kom till mig jag kan slicka bort varenda tår
lindra din smärta så svår
du vet att jag ger vad du behöver,
ett gömställe tills det är över

Kryp ned, skyddar dig från världen utanför
famnar dig tills tårarna torkar och dör
du vet att jag alltid är här,
redo att hålla dig och dina bekymmer sär

Vänners bloggar destillerade

Vem av oss lever?

Han ser tillbaka,
hon ser framåt,
själv står jag stilla.

Han minns,
hon drömmer.
Mitt liv - en synvilla.

Han rör sig bakåt.
Hon rör sig framåt.
Jag? Så rädd att trilla

6 rader

Dö ett slag

Döda en timme
döda en dag
döva ditt sinne

Tänk att få
dö ett slag
bli ett minne

Stora handväskor

Jag tänder på smala tjejer med stora handväskor, så där jättestora så de små tjejerna nästan får rum i dem.
Jag tänder inte på feta tjejer med små, små, små handväskor.

Och är inte ett enstaka snedsteg, sexuellt alltså, pojkvän/flickvän, värre än om den ena parten är otrogen under en längre tid? För då handlar det om att nå lycka, och vem kan stå i vägen för lyckan? Är det bara en gång handlar det om lust. Begär. Åtrå. Sjunka till en ny nivå. En sämre människa som inte kan stå emot. Överlagt hjärtemord. Frågan är var gränsen mellan de två finns.

Jag tänder på Bob Hanssons dikter, i alla fall i de flesta.
Jag tänder inte på Bob Hansson när han får för sig att vara med i snacka om nyheter. Vad gör han där?

Hade jag hjältar skulle jag vilja ha dem obefläckade, rena som vita lakan. Inte rödvinsfläckade, inkontinenta och förlorade.

Jag tänder inte längre. På sin höjd kan jag pyra i det mörkaste av mörker.

Mot solnedgången

Sitter med ”Mot solnedgången” framför mig. Försöker få till musiken men inget fungerar tillfredsställande. Det är ett pussel. I mörkret. Bitarna finns men någon verkar ha slickat bort motivet jag ändå inte kan se. Har dock en mental bild av hur det såg ut under naken glödlampa: Rundgång/ringa ut på Am… sen den simpla ackordföljden Am Asus2 G F Em på överstyrd gitarr. Det är vers. Orgel, gitarr, piano, bas och trummor. Blandning av Anna Ternheim och Conny Nimmersjö är målet. Och sen? Vet inte än…Äh… skiter i det för ikväll… Solen gick ju ner för längesen…

Något jag jobbar på

De uppfann surkål och autobahn

Doktorn sa
det finns inga bögar i Afrika
tänkte
han måste ha mött många människor
och han är ju läkare så han måste ha rätt

Men innan dess
i Tyskland
uppfanns surkål,
autobahn och nazister
sedan dess har tyskarna fått betala

Jag antar att det inte var sex
Winston Churchill pratade om
när han sa
blod, svett och tårar
men det gjorde du
det gör alltid du
för allt är tillåtet i krig och kärlek
men det här hamnar mitt emellan

och de sa att min Gud var löjlig
men jag brände inga flaggor
krävde inga dödsstraff
kanske var det därför?
är inte tillräckligt macho och blodtörstig
hur kommer det sig att
de som dömer folk till döden
själva inte blir dömda?

Här varsågod
ta en oskuld till
men vad ska man med 72 oskulder till?
72 stycken som inte vet vad de ska göra.

Från förr...

I ditt hov

Du skred nedför trappan som en moden dödsängel:
Dräpte med ironi och sarkasm.
Och under kappan är jag säker på att du fick orgasm.

När allt är borta

När allt är borta finns det ändå alltid något kvar - minnena

Från förr...

Om hösten
När trädens blad ändrar färg och faller en efter en är det höst.
Ja, då är sommarens glada minnen ens enda tröst.
När det är som mörkast är längtan efter morgonen som störst.
Och när tårarna kommer och luften inte vill fylla ens bröst,
det är då man tänker på värmen i vännens tröstande röst.
Det är då vänskapens band släcker ens ensamhetstörst.

Delikatesslimpa

Delikatesslimpa
tove luktade som delikatesslimpa där hon satt i skottkärran
himlen var sommarblå som en dröm från ovan
en långsam solnedgång tuggade i sig av himlavalvet
bytte sommarblå mot solnedgångsfärger
myrorna i gräset stretade på
så mycket kvar att göra innan natten kommer
om man befinner sig däruppe som solen gör
ser vi säkerligen också ut som myror med så mycket kvar att göra
men tove bryr sig inte om det
hon är instinkt, lathet och en estradör av rang
kanske är det hemligheten…

Nästan religiöst, kanske andligt eller bara sunt förnuft

En kortis. En snabbis. Ett in-och-ut-sprut. Vulgärt kanske men det jag menar är att det bara handlar om några korta rader. Inget annat.


Förhoppning
Jag kanske inte lever som jag lär
men jag lär så länge jag lever.

Använd livet som inspiration

Du låg redan i min grav

I den grav
där det var menat
att jag skulle vila
låg du redan
när jag kom.

Funderade
och tänkte
att det kunde vara skönt
med lite sällskap
i den kommande evigheten
så jag kröp ner
till dig.

Fastän
det var trångt
och mörkt
var det också
varmt och ljust
då vi gned våra knotor i kors.

Men när sen
det en dag regnade
och graven sakta
fylldes med vatten
lade du dig ovan på mig
så att jag skulle
vara den som drunknande.

Medan jag
höll på att drunkna
tänkte jag
det här visste jag
att du skulle göra,
alltid veta det.

Med vattnet stigandes
använde du min kropp
som något
att stå på
när du klättrade
ur graven
men inte ur evigheten.

Det är bättre nu

Men jovisst… och så vidare. Så kan det vara… ibland… vänta ut ”stormen”.

Bomullstrosans drottning

Det är bättre nu
tänker jag bara på dig
när jag går till sängs
med någon annan

Som ett brev på posten (klang och jubelföreställning)

Så kom det då. Refuseringsbrevet. Som ett brev på posten eftersom det var just ett brev. Bonniers säger:

”Det har varit intressant at ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning.”

Tja, vad ska jag säga? Det var ett så standardbrev som man kan komma. Och det var precis det jag hade väntat mig att få. Antar att det inte var tillräckligt med kuk och fitta i dikterna. Eller tillräckligt med naturromantik. Eller... vad de nu vill ha. Och tro nu inte att jag är arg eller ledsen… det enda jag är ”arg” över är att de inte skrivit några rader till. Någon förklaring eller kommentar till texterna. Något som jag kan ha användning av. Jaja… det är vad det är. Men tack Bonniers för att ni bemödade er mer att skicka ett refuseringsbrev, andra förlag (ingen nämnd, ingen glömd) har inte gjort samma ansträngning.

Brrr…

Sommarprojektet är lagt på is. Jag kan för tillfället (?) inte få ihop en ordentlig dikt, ett stycke, en låttext, en handellista, än mindre en novell/roman. Vi får se vad som händer när isarna smält.

Nej, jag är inte död!

Nej, jag är inte död jag har bara vilat mig…

så…

allt är skrivet mellan raderna. Jag är en glad pessimist med ord i blodomloppet som vill ut. Jag är ett junibarn med oktober i sinnet. Har återupptäckt bob hund. När vi skulle lägga oss igår bet min katt mig i handen. Nere på gården har bladen på ett träd slagit ut och en önskan slagit in. Våren kommer. Har aldrig handlat på Lidl eller sett ett avsnitt av idol. Tror det finns hopp om mänskligheten. Gäller bara att hitta det i allt mörker. Kossor är fina djur men deras mjölk gör ont i mig… lite grann som kärlek.

Tung industrisynth på datorn

Jag gör allt annat än det jag borde(?). Jag skriver inget av värde. Inte sommarprojektet eller något annat. Jag har tappat inspirationen och jag behöver den. Jag skriver bara när jag har inspiration. Så är det. Ge mig den tillbaka. Jag saknar den. Nu ska jag gå till ICA och sätta upp lappar. Kanske är det någon som sett den.

Va? Ska de ha konstnärsträff och jag är inte bjuden? Nä, nu jävlar...

Jag såg Bob Hansson på ICA idag, eller i alla fall tror jag att det var den berömda poeten. Och om det var Bob så såg jag också hans stjärtskåra. Den var fin. Han sträckte på sig och skjortan och byxorna gled ifrån varandra. Och var det inte Bob så ber jag Bob om ursäkt. Men jag tror dock att han har en fin stjärtskåra i alla fall. Annars var det Bob lookaliken som hade en fin en.

Senare såg jag Wow-wow-yeah-yeah Martin, han var också i affären. Nu kanske ni tror att jag går omkring och ”ser” ”kändisar” hela dagarna men Martin känner jag igen så honom vet jag att det var. Han brukar hänga på ICA när han är här nere. Jag såg dock inte hans springa.

Vad gör dessa två herrar här nere samtidigt? Ska de ha konstnärsträff? Och varför är inte jag bjuden?

Bonus! Weezer kör en cover på Radioheads creep. Annorlunda tappning. Inte nödvändigtvis bra men annorlunda version. Kolla det här

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 12 Lösa delar ur delar av ett första utkast)

Saker och ting har inte fungerat inspirationsvis på sistone. Vet inte varför. Det har varit en hel del annat som pockat på min uppmärksamhet i och för sig men det är en annan historia.

Plus att det är jäkligt mycket svårare att skriva en novell (eller var det ska bli om det blir något) än jag trodde. Jag visste att det skulle bli svårt, men inte så här svårt. Tvivlar på att jag kommer i mål. Tänk positivt nu.

Nedan följer lösa delar ur det första utkastet jag jobbar på.

Kommentar: Detta är de första raderna i det första kapitlet.

/ En välpolerad Cadillac Eldorado av 1969 årsmodell på en tom sommarväg färdas söder ut strax över den tillåtna hastigheten. Vägens mittlinjestreck kommer och går en efter en när de speglas mot den blanka svarta plåten. V8:an spinner som en katt, eller snarare ett lejon under huven. /

Kommentar: Måste ha lite blod och våld med.

/ På det slitna plastgolvet i sitt kök ligger Kenneth med blodet rinnandes från sin näsa. Smärtan pulserar och han kan knappt andas. Han tar kippande andetag genom munnen, med varje spottar han ut saliv. /

Kommentar: Måste ha lite humor med.

/ – Goddag frun, vi kommer ifrån Jehovas Vittnen, säger Hekto. Vi har kommit för att prata om din frälsning.
Hekto vänder sig mot Linda liksom för att hon ska säga något kristet men den snurrar bara runt i hennes huvud. Allt hon kan göra är att pressa fram ett vad hon hoppas på är ett fromt leende. Hekto vänder tillbaka blicken till kvinnan i dörren.
– Kan vi komma in?
– Jag vet inte, mumlar kvinnan, ser osäker ut, min man är inte hemma.
Precis som Daniel sa, tänker Hekto.
– Ingen fara frun. Vi ser väl knappast ut som några rånare eller kidnappare? Vi är ju Jehovas Vittnen, säger han och ler ett brett leende.
Linda försöker le ett ännu frommare leende men det känns som om det står ”psyko” i pannan på henne. Och hur kan Hekto ljuga kvinnan rakt upp i ansiktet? Han kommer att brinna i helvetet. Och jag kommer antagligen att brinna bredvid honom för det här, tänker hon.
– Kom in, säger kvinnan och tar ett steg tillbaka för att släppa in dem. /

/ Linda står mitt i vardagsrummet och tittar på de träpanelsklädda väggarna. De är fulla av uppstoppade djurhuvuden. Fem rådjur och två älgar samt en mängd andra djur stirrar med tomma ögon på henne. Linda ryser till, hon har alltid hatat uppstoppade djur. I ett hörn sitter en uppstoppad uggla på en pinne. Linda får för sig att den blinkade, för att vara säker på att hon har sett fel går hon fram till den och tittar stint på den i säkert en minut. Men fågeln blinkar inte. /

Stanna upp nån sekund...

Om inte

om inte
mitt liv
tog upp så mycket
av min tid
skulle jag hinna med
att leva det.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 11 – från A till B? )

Småforskat om troll då de, eller symboliken runt dem, har börjat ta större plats i berättelsen. Det är konstigt hur man kan starta på en plats och sen plötsligt vara på en helt annan. Trollgrejen var inte med från början. I och för sig var det ganska mycket som inte var med från början…men det är ändå lustigt. Ibland är det inte från A till B man går utan kanske A till H eller Z innan B kommer.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 10 – rapport från trollskogen)

Tillbaka från en dag av en del nytta och en del nöje. Har varit och besökt trollskogen på norra Öland. Tog lite bilder för en bild säger mer än tusen ord, i alla fall är tanken att jag lättare ska minnas hur det såg ut och därigenom ska kunna beskriva det i text. Vet dock inte om så är fallet men jag hoppas…
Okej, jag tog några bilder och som vanligt när jag är bakom kameran så blir inte ens hälften så bra att man ser vad det föreställer, men i denna lilla redogörelse har jag tagit med två som blev hyfsade.

Bild ett föreställer vraket av ett skepp som gick på grund någon gång 1926 eller 1929. Jag minns inte riktigt just nu plus att årtalet är mindre viktigt. Fastän det är ett sönderslaget skepp finns det ändå något majestätiskt över vraket. Kanske är det historian som finns i träet? Alltså att det berättar något för den som ser det.


Bild två visar några av de förvridna tallarna inne i trollskogen. På en solig sommardag som det var idag så var de inte speciellt skrämmande men jag kan tänka mig att insvept i dimma eller en kulen höstkväll är det annorlunda. Speciellt med nattens olika ljud runt omkring en; havets brus, vinden, trädens knarrande och de många djurens läten. Och inte förglömma trollen som bor i skogen.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 9 – tidslinje)

Vet inte om det är någon som blir klokare men något sånt här är tanken:

• Mycket tidigare: Nina försvunnen i skogen, trollen kommer
• Nu: I bilen, Linda undrar vad hon gör där
• Tidigare: Daniel pratar med Olle om Nina
• Tidigare: Daniel talar om för Linda & Hekto vad Olle sagt
• Tidigare: Hekto skaffar bil, plockar upp Daniel, plockar upp Linda
• Tidigare: Ninas fritagning
• Tidigare: Kenneth får stryk av Paul
• Tidigare: Kenneth ringer Hekto som försäger sig
• Tidigare: Polisen ringer Kenneth, frågar om bilen, svarar att Hekto lånat den för färd till Öland
• Tidigare: Den dödes hus
• Tidigare: Daniel pratar med Olle i telefon, Olle hotar med polis
• Tidigare: På väg till/från macken, möte med polisbil
• Tidigare: Tillbaka i den dödes hus, dags att hämta bilen
• Tidigare: Nina utan medicin, får psykos
• Nu: Mellan Oskarshamn och Kalmar, tivolikonvoj
• Nu: På Ölandsbron, kö, Nina får psykos igen, troll i bilen bredvid, troll i ”hennes” bil
• Nu: Ankomst i trollskogen
• Nu: Kenneth, Paul med Co dyker upp i skogen, hotar Hekto & Co
• Nu: Polisen dyker upp, de försöker hålla kontroll över situationen, Daniel drar pistol
• Nu: Upplösningen, Daniel & Nina flyr in i skogen. Nina psykotisk pratar om och med trollen
• Slutet: Hemligt

Den kommer att behöva tweakas, men det får jag göra senare. Det är skönt att ha det nedskrivet i alla fall.

Tiden är ur led (eller något annat roligt tidsskämt)

Fick ett halvt refuseringsbrev idag. Det var ett refuseringsmail. Så det gills inte riktigt. Aldrig får man vara riktigt glad. Definitionen på refuseringsbrev för mig är ett vanligt pappersbrev. Ett sådant jag kan ta på och sätta upp på väggen i en fin liten ram. Hur som helst så tackade Tiden nej med motiveringen att "Tiden är ett barn- och ungdomsboksförlag och ger enbart undantagsvis ut diktsamlingar." Antar att jag inte var undantagsvismeriterande.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 8 – lapptäcke)

Jag har kommit fram till att mitt sommarprojekt är som att sy ett lapptäckte. Men ett lapptäcke av samma tyg, eller åtminstone med väldigt liknande mönster på bitarna. Jag får ständigt nya uppslag och idéer om saker som ska vara med. Snart är det dags att säga tack men nej tack till fler idéer och ”slänga ihop” projektet.

Och just det, jag har bytt arbetsnamn på det också. Från ”Havet” till ”Trollskogen”. Det underlättar eftersom Sverige är ett sånt litet land. Jag vet att jag delar ut mångt fler frågetecken än svar, men innan jag har något att presentera som är värt att presentera vill jag inte säga något. Ni får finna er i det.

Spegelbildsduell

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 7 – har inte mycket med sommarprojektet att göra)

Jag drömde så konstigt. Jag spelade bas i System of a down. Vi hade spelning på någon festival. Vi röjde på scen, men med på scenen fanns flera ställ med cd-skivor. De här ställen såg ut som sådana där blädderblocksställ som finns i konferenrum, alltså med tre ben. Flera gånger höll jag på att välta ställen, men alltid i sista sekund kom gitarristen och lyckades få rätsida på cd-stället. Det välte aldrig.

Vi avslutade en låt och Daron skulle byta gitarr. Av någon anledning gick jag fram till min basförstärkare och försöker få rundgång men det kom bara små, små tjut. Inga häftiga ljud som alla andra brukar få, men jag fortsatte att försöka.

När så gitarristen hade bytt till en annan gitarr var jag plötsligt förpassad till sidan av scenen. Deras riktiga bassist var tillbaka och nu spelade bandet bröllopsmusik från mellanöstern fast med System of a down stil. Alla i publiken blev som galna. De dansade och sjöng med. Serj fick igång stämning riktigt bra. Då vaknade jag och var deprimerad.

Varför var jag deprimerad? Det vet jag inte. Var det för att jag höll på att välta cd-ställen? Var det för att jag inte kunde få till riktig rundgång? Var det för att de bytte ut mig mot deras riktiga bassist? Var det alla tre? Var de att bandet bytte ut mig på grund av att jag inte kunde få rundgång och höll på att välta cd-ställen? Vem har cd-ställ på scenen i alla fall?

Och jag känner huvudvärken lura i bakhuvudet redo att ta över min skalle igen. Ska ändå försöka jobba lite med sommarprojektet idag; om så bara skriva ner lite stolpar jag har flytande i huvudet.

Bergsprängarvärk

Huvudvärk.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 6 – inte förrän nu)

Har inte börjat skriva på projektet förrän nu. Varför? Jag har ju semester. Har inte börjat skriva på projektet förrän nu. Jag skäms lite. Varför? Vet inte. Jag har ju semester. Ska skriva lite nu istället för att berätta varför jag skäms lite över att jag inte skrivit något förrän nu.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 5 – jag är inte Robert Louis Stevenson)

Och för er som inte fattar vad jag menar med att jag inte är Robert Louis Stevenson så syftar jag på att de skulle ha tagit honom mindre än tre dagar att skriva första utkastet till Dr Jekyll och Mr Hyde.

Börjar nästan vänja mig vid att det går så sakta fram. Trodde i ett naivromantiskt skimmer att jag skulle få ner sida efter sida med text. Verkligheten är grym. Det går mycket saktare. Men det går ändå framåt. Det stora problemet är egentligen att så mycket av historien finns i huvudet och så lite på papper. Jag rullar en sten i uppförsbacke.

Vi har mottagit din beställning på ett styck Refuseringsbrev, leveranstid 1-3 månader

Fick ett brev från Bonniers idag. En kortfattad liten sak på två-tre rader.

Myndig stämma: Vi har mottagit ditt manuskript och återkommer med besked inom 1-3 månader.

Sen givetvis följt av den obligatoriska: Med vänlig hälsning osv…

Tacka vet jag de större förlagen. De är lite mer byråkratiska och därigenom kan man lita på att få refuseringsbrev.

Om… eh… ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 4 – lite om persongalleriet)

Idag har jag skrivit en del, gjort lite efterforskningar och bestämt lite saker till sommarprojektet. Bland annat var allt ska utspela sig. Det är bestämt men är en hemlighet.

Lite annan info dock:

En del av persongalleriet (mer info om varje kommer kanske längre fram):

Daniel – jobbar heltid på ICA, är 21 år. En kille som alltid gjort rätt för sig i livet. Lite tillknäppt. Bor ensam. Hans flickvän heter Nina.

Hekto – hans föräldrar döpte honom till Hans-Gustav vilket han själv tycker är världens töntigaste namn så han kallar sig Hekto (hg) istället. Är 19 år och har hoppat av gymnasiet och jobbar nu på samma Ica-affär som Daniel. Är en kille som inte riktigt tar livet på så stort allvar, vilket kan vara en slags försvarsmekanism för att klara av livet då att hans föräldrar dog i en trafikolycka när han var 15. Bor sedan dess hos sin morbror Kenneth.

Linda – Lika gammal som Hekto, gick i samma klass som Hekto innan han hoppade av.

Nina – en smal blek svarthårig tjejen, 20 år och flickvän till Daniel. Har psykiska besvär.

Olle – Ninas pappa, en hetsig karl som har ett kostymjobb på kommunen.

Maria – Ninas mamma, tystlåten och låter sin man Olle styra över henne. Hon hade också psykiska besvär i sin ungdom.

Kenneth – Hektos tunnhåriga morbror, vars stora kärlek är en svart Cadillac. Har varit arbetslös länge så de är lite konstigt hur han fick råd att köpa bilen.

Paul – lokal ganster.

Conny – hantlangare till Paul.

Johnny – hantlangare till Paul.

Försöker få ihop mig

Vi ses i Thailand
det står en kartong på golvet
den är tom
jag säger, se där ligger mitt liv
köpte det på ikea
men det verkar saknas någon del,
kan inte få ihop mig

det finns inga årstider längre
det är samma visa varje dag
nynna med så ses vi i Thailand
men jag låter bilen stå,
tar en promenad istället

det ligger en död fågel på marken,
tror den saknar sitt huvud
mer än sina vingar
jag saknar kärleken
står nu i badrummet med blodiga händer
krossad spegel betyder sju års olycka
men krossat hjärta betyder inget mer liv

lägger en hand på pianot
ljuder automatiskt ett moll-ackord
eko i mitt inre
är det inte lustigt så säg?
jag bygger ett torn av alla mina fel
staplar dem på hög
men jag kommer aldrig närmare
himlen än så

Om….eh…ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 3,5 - forskning)

Höll på att glömma: om det är någon där ute som har erfarenhet av Leponex och/eller Risperdal eller vet något om dem som jag inte kan hitta i Fass får ni gärna höra av er till botchjob@telia.com.

Om….eh…ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 3 - låt dem äta kakor)

Har inte skrivit många rader idag eftersom jag blev förgiftad, ja just förgiftad, kan tyckas som ett starkt ordval men så är fallet, på ett konditori. Ett ställe jag inte brukar frekventera. Jag och Anna K var där för en fika och som vanligt när jag är ute så frågade jag noggrant om innehållet i deras varor. Det är något jag måste göra pga. min komjölksallergi. Först visste tjejen bakom kassan inte vad bakverken innehöll så hon frågade en annan i personalen som trodde sig veta. Jag kan ej förlita mig på enbart tro i dessa lägen, det kanske fungerar i religionens värld, men jag måste veta. Jag frågade henne om hon var säker på det hon sa eftersom hon just använde sig av ordet ”tror”, för säkerhetsskull ringde den andra tjejen till någon och fick det bekräftat att alla kakor var mjölkfria. Detta tycker jag lät underbart då de flesta bagerier har ett litet utbud av sina kakor mjölkfria. Här var det nästan ett oändligt utbud. Jag frågade igen om detta verkligen var så. Då sa den första tjejen bakom disken att hon nu visste att så var fallet. Hade hon bara glömt bort det förut? Man kan ju undra.

Jag hade ändå en gnagande känsla att kakorna inte var koscher men dum som jag var beställde jag två kakor. Vad tror ni hände några timmar senare efter intagandet av bakverken? Jo, just det, magvärken kom smygande för att sen explodera i min mage. Jag behöver inte gå in på vidare detaljer för hur det hela yttrade sig. Kan dock säga att jag inte är en lycklig kampare.

Det är sorgligt att de inte har bättre koll på innehållet i sina produkter. De finns människor som har värre allergi än mig, detta nonchalanta beteende från personalens sida kan få allvarliga följder. Tänk på glutenallergiker, eller nötallergiker, eller är det bara mjölkallergi de är dåligt utbildade på? Tog de miste på komjölksallergi och laktosintolerans? Även om så är fallet är det ingen ursäkt. Frågar kunden om kakorna är mjölkfria så menar kunden mjölkfria och inget annat. Det är en väsentlig skillnad på laktosintolerans och komjölksallergi och jobbar man med livsmedel i den kapacitet som i t.ex. ett fik så ska man veta det. Och vet man det inte ska man absolut INTE tro. Då är det bättre att säga att man inte vet så kan kunden söka sig vidare till någon som vet.

För att avsluta denna tirad så kan jag säga att det är sista gången jag går dit. Eller ska jag gå dit och klaga? Lämna en kommentar om ni tycker det. Eller kanske skriva en insändare? Dagens tistel?

Tillbaka till ämnet för bloggen. Jag har alltså inte skrivit så mycket idag, endast några rader. Fem för att vara exakt, och då talar jag givetvis om sommarprojektet och inte dessa här i bloggen. Får se om jag orkar skriva några fler senare ikväll/natt.

Om….eh…ja, vi kan kalla det sommarprojektet (inlägg 2 - skelettet)

Lite bättre idag men ändå lite sämre. Eller sämre kanske det inte är men det jag skriver flyter inte som jag vill. Det jag får ner är bara skelettet. De nödvändigaste raderna att hänga upp köttet, musklerna, huden osv på. Antar att jag ska nöja mig med benranglet. Tänk om det var tvärtom och jag skrev köttet och huden först? Blir snömos utan stommen. Och det här är ju bara ett första utkast jag skriver. Det kan inte bli perfekt (om det någonsin blir det) direkt, så…så länge jag skriver får jag vara nöjd(?). Ca 800 ord idag (än så länge) är okej. Det är mer än igår och blir det ännu mer imorgon är jag….eh…nöjd.

Och för dem som fortfarande är nyfikna på vad det är jag skriver (om) så är mitt svar att ni får vänta ett tag till innan jag lägger upp något här; men bland ingredienserna finns, knark, psykisk ohälsa, kärlek, lust, våld, död, (ett pekfinger i ansiktet på systemet). Kort sagt allt som behövs i en bra historia. Sen så måste jag hitta en bra titel på skiten också. Arbetsnamnet är i alla fall: ”Havet”. Där har ni lite information.

Om….eh…ja, vi kan kalla det sommarprojektet

Det har gått trögt att skriva idag, men det har i alla fall kommit några ord droppandes ur fingrarna. Får trösta mig med att det är första dagen och att jag är ringrostig när det gäller den här sortens skrivande. Antar att ju mer jag försöker desto lättare blir det. Kommer säkert att bli bättre imorgon. Det låter bra i teorin i alla fall.

När det finns något att visa ska jag lägga upp det. Ni ska få följa med från första utkastet och framåt.

Framtiden må ligga vid mina fötter men hur många är bra på att plocka upp saker med tårna?

Eftersom det har gått mer än tre månader sedan jag skickade iväg till förlagen och jag inte hört något från dem antar jag att den här fisken inte längre simmar. Alltså att den är död, för döda fiskar simmar ju inte. Måste säga att jag tycker det är dåligt att inte ens skicka ett nej tack brev. Inte ett enda litet standardiserat refuseringsbrev så långt ögat kan nå. Men nog gnällt om den saken. Detta är vad jag tänker göra framöver: jag ska skicka in till större förlag istället för de mindre som jag skickade till först, därigenom är min chans större till att få ett (standardiserat) refuseringsbrev. Och med större förlag menar jag Bonniers storlek. Medan jag sedan väntar på svar från de större förlagen ska jag försöka skriva en novell/historia/berättelse/roman och varje dag uppdatera bloggen. Det är (inte) ett löfte.

Nej, nu ska jag gå och värma upp tårna…

Och vinnaren är...inte jag

För längesen jag var jag med i en filmmanustävling som Reaktor anordnade. Och med längesen menar jag år 2004. Första priset var att få sin film gjord. Givetvis vann jag inte tävling och det säkert också av flera skäl:

1. Någon annan vann.
2. Mitt manus var inte tillräckligt bra eftersom det var bland de första jag någonsin skrivit och jag kunde säkert också ha finslipat det än mer.
3. Jag missade målet med tävlingen lite. Man skulle skriva om sommaren och hur fin den är eller något sånt om jag inte minns helt fel. Mitt bidrag handlade om två mobbade killar och sen händer det lite saker och vips är dem döda. Men dessa saker skedde i alla fall på sommaren. Men ändå… antar att det inte var det folket på Reaktor tänkte på när de valde sommaren som tema.

Hur som helst, manuset finns nedan i sin helhet. Inget bortredigerat eller tillagt. Alla pinsamma formuleringar och stavfel finns kvar. Njut.

TRÄDGÅRDSTOMTE
2004-03-11

EXT. GRÄSMATTA – DAG

Beskåda! En stor trädgårdstomte i all sin prakt står på en vildvuxen gräsmatta. Solen reflekteras i trädgårdstomtens blanka yta.

Skuggan av en människa faller över tomtestatyn. En hammare kommer farande från ovan. Den krossar trädgårdstomten. Skärvor av keramik flyger överallt.

INT. TRAPPUPPGÅNG – FÖRMIDDAG

Vi befinner oss i en vardaglig trappuppgång. JOHAN, 17, av medelängd och i behov av en hårklippning, kommer uppför trappan till översta våningen. Han är klädd i T-shirt med bleknat tryck, shorts och smutsiga gymnastikskor. På ryggen har Johan en ryggsäck som sett bättre dagar.

Johan ringer på dörren närmast trappan. RINGSIGNALEN hörs svagt genom trädörren.

INT. HALL – FÖRMIDDAG

Hallen är smakfullt inredd, alla färger matchar varandra; Men det är något pedantiskt över hallen. Tavlorna och fotografierna på väggarna hänger i raka led. Och det är lönlöst att försöka hitta damm eller smuts i hörnen. Under brevinkastet hänger det en brevkorg, givetvis tömd. Skorna står alla prydligt uppradade på skohyllan. Det saknas dock ett par, det är en lucka tom mellan två par.

KARL, 17, med några kilon för mycket runt midjan och välkammad sidbena, tittar ut genom titthålet i dörren.

Karl vänder sig om och lämnar bilden. Genom titthålet ser vi Johan, som otåligt RINGER på en andra gång.

Karl återvänder med en döskallemask över ansiktet. Han öppnar dörren hastigt, liksom i hopp om att skrämma Johan. Johan reagerar inte.

JOHAN
Hej, Karin. Har du din mesiga son
hemma?

Johan hånler och tränger sig förbi Karl. Karl drar lite besviket och sårat av sig masken.

JOHAN
Är du redo?

KARL
Snart.

De lämnar båda hallen.

INT. KARLS RUM – FÖRMIDDAG

Karls rum, påminner om hallen i det anseendet att det är välstädat och stilfullt inrett. Alla hans saker står på sin plats. En dator av senaste modell står påslagen på ett databord. Skärmen visar ett pausat krigsspel.

Johan och Karl kommer in i rummet. Johan kastar sig direkt i en fåtölj som står vid fönstret. Bakom Johan, på fönsterhyllan, finns ett fotografi. Fotografiet föreställer Johan och Karl som barn klädda i kamouflagekläder och beväpnande med leksaksgevär. Den unge Karl ler på fotografiet medan Johans ansikte är på gränsen till obehagligt känslokallt.

Johan slänger upp sina skor på den välbäddade sängen. Sängen KNAKAR till. Han sparkar så när ner en ryggsäck som ligger på sängen.

KARL
Tog du inte av dig skorna? Du smutsar
ned överkastet. Mamma kommer att slå
ihjäl mig.

JOHAN
Färdig snart eller?

Karl stänger av datorn och börjar ta på sig en långarmad tröja.

JOHAN (fortsättning)
Hörru mes. Har du tittat ut genom
fönstret? Det är för helvete sommar.

Karl stoppar ner tröjan i sin ryggsäck.

INT. TRAPPUPPGÅNG - FÖRMIDDAG

Kameran följer Johan och Karls framfart nedför trapporna. Vi ser fingrar på dörrklockor. Vi hör RINGKLOCKOR. De ringer på varje dörr innan de springer vidare ner till nästa våning. Där gör de om samma procedur. Bakom en av dörrarna börjar en hund SKÄLLA argsint.

EXT. HÖGHUS – FÖRMIDDAG

Johan och Karl kommer utspringandes från en av portarna. De skrattar. Johan hoppar upp på sin gamla cykel, medan Karl låser upp sin nya Mountainbike.

EXT. CYKELVÄG – FÖRMIDDAG

Morgonsolen skiner mellan husen ner på Johan och Karl. Det är en strålande sommardag. Med höghusen bakom sig cyklar Johan och Karl iväg på cykelvägen.

EXT. CYKELVÄG/LEKPLATS - FÖRMIDDAG

Johan och Karl cyklar förbi en lekplats. Tre killar och en tjej, i ungefär samma ålder som Johan och Karl sitter på gungorna. JONTE, med rakad skalle, uppenbarligen ledaren är ivrigt inne i ett samtal med de två andra killarna. Tjejen, LINDA, med sitt blonda hår i en hästsvans, ser uttråkad ut. Jonte får syn på Johan och Karl.

JONTE
(ropar)
Öhh! Bögjävlar! Ska ni på utflykt
fjollor? Jävla bögjävlar!

De två andra killarna stämmer in i kören.

GÄNGET
Bögjävlar! Bögjävlar! Bögjävlar!

Karl, orolig, trampar på lite fortare och ser rakt fram. Johan däremot, vinkar glatt åt killarna på gungorna. Han kastar en slängkyss åt deras håll. Gänget på gungorna tystnar temporärt.

JONTE
Vad i helvete?!

Han hoppar av gungan och börjar springa efter Johan och Karl. Men han inser snart att inte kommer komma i fatt.

GÄNGET
Bögjävlar! Bögjävlar! Bögjävlar!

JONTE
Vänta bara tills jag får tag på er.
Faggots! Jag ska fan klippa av ballen
på er så ni inte har något att suga
längre!

EXT. CYKELVÄG – FÖRMIDDAG

Johan och Karl passerar rader av villor. Trädgårdarna är fulla av blommande växter. Från någonstans i grannskapet hörs en GRÄSKLIPPARE.

JOHAN
Hur kommer det sig att killar som
Jonte får de snyggaste tjejerna?
Killen är vrickad. Jag menar, han såg
oss och han bara måste ropa
(härmar Jonte)
Öhh! Bögjävlar!
(paus)
Varför hänger Linda ihop med honom?

KARL
Tjejer dras till farliga killar. Och
Jonte ÄR farlig. Jag behöver inte
fler blåmärken från honom. Jag skulle uppskatta om du inte bråkade med
honom.

JOHAN
Äh, var inte en sån mes. Jonte är en
mes.
(leende)
Det är sommar och vi behöver inte
oroa oss längre.

KARL
Allt jag säger är att jag inte har
fler sätt att förklara mina blåmärken
på. Mamma börjar undra.

Johan lyssnar inte.

JOHAN
Jag fattar inte varför Linda är ihop
med en sån Nasse-wanna-be. Han
behandlar henne som skit. Om hon var
min tjej skulle...

KARL
Men det är hon inte. Vi kommer aldrig
att få en sån tjej. Varken du eller
jag.
(bittert)
Losers som vi får nöja oss med att
onanera till Internetporr.

JOHAN
(ursinnig)
Håll käften! Jag är ingen loser!

De cyklar vidare under tystnad.

EXT. GRUSVÄG - DAG

Flankerade av skog cyklar Johan och Karl på den ojämna och slingriga grusvägen.

JOHAN
Laddade ner en film igår. Du skulle
ha sett tjejen. Hon hade en riktig
raggarmuff. En snubbe tog henne
bakifrån medan hon sög av den andre.
Det skulle vara grymt med en trekant.

KARL
Usch! Nej, det skulle jag inte vilja.

FORTSÄTTER
JOHAN
Nä, tjejen skulle antagligen skratta
när hon såg din lilla piccoloflöjt
bredvid den andres yxa.

Karl, sårad, svarar inte.

JOHAN (fortsättning)
Undrar hur Lindas muff ser ut? Den
är säkert fint trimmad.

KARL
Och den får bara Jonte se. När ska
du inse att du inte har en chans?

JOHAN
Oooh! Kalle Balle, om jag vore dig
så skulle jag hålla käft.

Och Karl håller käft. Han till och med cyklar på lite fortare och lägger sig framför Johan. Johan gräver fram ett piller ur sin ficka. Stoppar det i munnen och sväljer det med lite möda. Johan ler för sig själv.

EXT. GRUSVÄGENS SLUT – DAG

Hundra meter framför Johan och Karl tar den guppiga grusvägen slut och omvandlas till en ännu guppigare stig. Karl parkerar sin Mountainbike. Johan hoppar av sin cykel i farten och den åker vidare några meter. Den slår i gruset. Johan skrattar.

EXT. STIG – DAG

Stigen Johan och Karl går på leder genom en grönskande kohage. En bit fram står några kor och betar. De tittar slött upp när Johan och Karl passerar. Kossorna fortsätter sedan lojt att äta.

För en gångs skull går Karl framför Johan. Karl tittar upp mot den klarblå himmeln.

KARL
(för sig själv)
Vad vackert!

JOHAN
Åhh! Faan! Helvete!

Karl vänder sig om och ser Johan hoppa på ett ben.

JOHAN (fortsättning)
Jävla kojävel!

KARL
Har du trampat i skit?

FORTSÄTTER
JOHAN
Fy fan!

Karl börjar skratta.

JOHAN (fortsättning)
(halvt allvar, halvt skämt)
Om du inte slutar skratta ska jag
mata dig med en blaja.

Karl fortsätter att skratta. Johan böjer sig fram och tar upp en hög med torkad koskit.

JOHAN (fortsättning)
Kom inte och säg att jag inte varnade
dig.

Han börjar springa mot Karl. Karl fattar vinken och springer skrattandes framför honom.

JOHAN
(ropar)
Maten är färdig nu! Kom och
smaka!

De springer på stigen genom hagen.

KARL
(skrattandes)
Sluta! Jag orkar inte springa mer.

JOHAN
Det skulle du ha tänkt på innan du
började skratta åt mig!

EXT. GLÄNTA OCH SJÖ – DAG

Karl i full galopp följd av Johan kommer fram till en glänta som ”mynnar” ut i en sjö. Här finns en lång brygga av cement som sträcker ut sig i den lilla sjön.

KARL
Fred! Vapenvilla!

När de upptäcker var de är slutar de springa och Johan släpper koskiten. De slås av naturens skönhet, och av hur solen glittrar i vattnet.

EXT. BRYGGA – DAG

Johan och Karl går längst ut på cementbryggan. De beundrar utsikten. Med lite möda kan man se en eka ligga förtöjd på andra sidan sjön

Johan doppar handen i vattnet. Han tar av sig sin ryggsäck, följt av T-shirt. Karl fattar vinken och börjar även han ta av sig sina kläder.

Klädda endast kalsonger hoppar Johan och Karl i vattnet. De simmar runt. De njuter av det varma vattnet.

EXT. BRYGGA – EFTERMIDDAG

Johan och Karl sitter längst ut på bryggan. Solen torkar sakta deras kroppar. Karl sneglar på Johan. Johan märker det och ger honom en frågande blick.

KARL
Har du börjat träna eller?

Johan hoppar upp och börjar göra bodybuildingposer.

JOHAN
Något sånt ja.
(paus)
Tjejerna gillar ju muskler. Du skulle
må bra av lite träning.
(elakt leende)
Du är ju plufsig.

Karl svarar inte, utan tittar ner på sin mage.

JOHAN (fortsättning)
Äh, ryck upp dig. Deppa inte ihop än.
(menande)
Saker kan ju ändras.

EXT. BRYGGA - KVÄLL

Det har börjat skymma och solen håller sakta på att gå ner. Det brinner en brasa längst ut på bryggan. Karl tittar in i elden.

Karl huttrar till. Han sträcker sig efter sin ryggsäck och fiskar fram sin långarmade tröja.

JOHAN
Mes varning!

Karl kastar ifrån sig tröjan.

JOHAN (Fortsättning)
Bra. Ingen gillar en mes. Det säger
farsan. Eller han sa det i alla fall
alltid innan han stack.
(paus)
Idiot. Och hans jävla idiot tomte...
Vet du mer vem som är en idiot?

Karl skakar på huvudet.

FORTSÄTTER
JOHAN (Fortsättning)
Jonte och hans lilla nasse gäng är
idioter. Ali och hans jiddrande gäng
är idioter. Linda är en idiot som
inte fattar att allt Jonte är efter
är sex. Fan, killen spanar ju på
fjortisar när inte Linda är i
närheten. Alla jävla lärare och
syokonsulenter och socialen är
idioter som tror att blir bättre om
man bara talar ut.
(myndig stämma)
Hur är det Johan? Om du har något
problem kan du berätta det. Vi är här
för att hjälpa dig.
(paus)
Sen när har det hjälpt att tala med
någon? Idioter hela jävla bunten.

KARL
Blir det någonsin lättare tror du?

Johan håvar fram en pistol ur sin ryggsäck. Elden reflekteras i den svarta metallen.

JOHAN
Med en sån här skulle det i alla fall
bli lättare att få respekt.

Karl tittar med stora ögon på pistolen.

JOHAN
Det är en härlig tyngd i dem här.

Han räcker den till Karl som motvilligt tar emot den. Johan tar fram en pistol till.

KARL
Hur fick du tag i dem här?

Johan riktar pistolen ut mot sjön. Först med två händer runt den och sen endast med en hand, gangster stil.

JOHAN
Jag har mina kontakter.

Johan prövar några olika poser med pistolen, medan Karl håller pistolen i sina handflator. Han tittar på den som om han inte riktigt fattar vad det är han håller i.

JOHAN (fortsättning)
Vi ska fan visa alla jävlar att man
inte ska mucka med oss.

KARL
Vad menar du?

JOHAN
Förändringens vindar blåser.

KARL
Men... men... det var ju bara något
vi sa?

Johan svänger blixtsnabbt om och riktar pistolen mot Karl.

JOHAN
Var det?! Var det verkligen så? Var
det så för dig? Bara något jävla
snack? För jag menar fan allvar! Jag
har fått nog av alla jävla idioter
som hela tiden försöker trycka ner en.
Det är slut med det nu.

KARL
(orolig)
Kan du rikta den där åt något annat
håll?

JOHAN
Försöker du tala om för mig vad jag
ska göra? Försöker du bryta vår pakt?

Johan är ursinnig.

KARL
Jag vill inte döda någon. För mig var
det bara snack. Ett sätt att få ut
mina känslor. Jag vill inte döda
någon.

JOHAN
Du är en sån mes. Tycker du inte att
Jonte och hans hantlangare förtjänar
en läxa? Alla lärare som bara tittar
åt andra hållet?

KARL
En läxa kanske, men inte att dö.

JOHAN
Inte ens efter allt dem gjort dig?
Alla slag, alla glåpord? Att din
farsa bara lämnade din morsa? Låter
du det bara passera?

Karl är tyst.

JOHAN (fortsättning)
Du är en jävla liten råtta. En jävla
mes! En förbannad jävla liten skit
mes.

Johan gestikulerar vilt med pistolen i handen.

JOHAN (fortsättning)
Men att du sitter här och suger på
dina egna kulor ska inte hindra mig.
Om inte du tänker hjälpa mig att...
balansera vågskålen, som du själv sa,
så får jag väl göra det själv.

KARL
Jag vill inte döda någon.

JOHAN
(galen av ilska)
Mes!

Han höjer pistolen mot Karl. Sakta trycker han av pistolen. Ett SKOTT EKAR ut över sjön. Karl faller bakåt mot betongen. Från ett hål i halsen forsar det ut blod. En ko, någonstans i mörkret, RÅMAR.

Johan ställer sig över honom och tittar ner på den döende Karl. Blodet färgar Karls vita T-shirt röd. Karls ögon är fulla av panik. Han försöker säga något men kan inte. Allt han lyckas åstadkomma är ett GURGLANDE läte. En fläck av urin håller på att bildas på framsidan av hans jeans.

JOHAN
Mes! Jag är ingen förlorare.
Jag ska visa alla att jag är en
Vinnare.

Han vänder sig om och börjar gå mot land, när han snubblar på Karls långarmade tröja. Han faller framstupa. Samtidigt brinner ett SKOTT av. Johan fattar inte vad som har hänt, men han har ont. Han känner efter i magtrakten. Hans hand är färgad av hans eget blod. Han har skjutit sig själv. Johan verkar ändå inte riktigt förstå vad som har hänt.

MONTAGE

Klippen går fortare och fortare. De är endast någon sekund långa var. Ljudet blir till en kakofoni.

1) Unga Johan och Karl krigar med sina leksaksgevär.
2) Karl står i ett sjukhusvitt rum med döskalle mask på.
3) En trädgårdstomte omgärdad av högt gräs.
4) Johan ligger på en gräsmatta och blundar. En stråle urin träffar honom i ansiktet. Jonte pissar leende på honom. Hans gäng skrattar.
5) Johan ligger på sin säng och gråter.
6) Johans pappa ger Johan en hård smäll i huvudet.
7) Jonte och hans nasse kompisar sieg heilar mot Johan.
8) Ett gäng invandrarungdomar knuffar in Johan i en vägg. Johan försöker komma undan, men på nytt knuffar de in honom i väggen.
9) Karl dansar Travolta disco med döskallemasken på. Rummet är sjukshusvitt.
10) Linda med sitt långa hår utsläppt springer mot oss.
11) Johans pappa stänger ytterdörren bakom sig och lämnar en gråtande Johan i hallen.
12) En trädgårdstomte omgärdad av högt gräs.
13) Vi ser en hand med piller.
14) Johans blodiga hand.
15) Johans hand håller i pistolen.
16) Johan siktar med pistolen mot Karl.
17) Johan sväljer ett piller.
18) Johan står framför en fullfigurspegel klädd i endast shorts och lyfter hantlar.
19) Jonte och hans nasse kompisar cirkulerar runt Johan.
20) Johan tittar på sin nerblodade hand.
21) Johans pappa ger Johan en hård smäll i huvudet.
22) Johan ligger på sin säng och gråter.
23) Karl med döskallemasken på dansar Travolta disco med Linda. Rummet är sjukshusvitt.
24) Johans hand med piller.
25) Johan står framför en fullfigurspegel klädd i endast shorts och lyfter hantlar. Johan blöder näsblod, men bryr sig inte om att torka bort blodet. Hans leende är elakt.
26) Johan siktar med pistolen mot Karl.
27) Trädgårdstomten krossas av hammaren.

SLUT MONTAGE

EXT. BRYGGA - MORGON

Sakta går solen upp över sjön. Fåglar kvittar. Elden har slocknat. Kropparna av två döda tonårspojkar ligger på bryggan.

TONA TILL SVART

Välj ditt gift

Vill ha, vill ha, vill ha

Vi vill alla ha
vad vi inte kan få
Jag vill ha dig nu

Vi vill alla ha
vad vi inte kan få
Kan jag ta dig nu?

Kk kt

kk kåt
kk våt
kk rör på baken
kk strax naken

kk kåt
kk våt
kk vill inte ha mig mjuk
för kk vill ha kuk

kk kåt
kk våt
kk är såååå på
kk vill ha den att ska stå

kk utan känslor
kk som djur
inte människor
men jag är ingen tjur

Låt det goda rulla

In och ut rutinen

Hon går in i badrummet
in i duschen
ut ur duschen
stiger ur badrummet som ny person
hon går ut genom ytterdörren
ut genom porten
in i den väntande taxin
njuter av chaufförens blick
ut ur taxin
in på utestället
ut på dansgolvet
in i alkoholens dimma
ut med vettet
visar lite hud
in på herrarnas
och ut med hans
fingrar innanför hennes trosor
löften in i hennes öron
ut från utestället
in i taxin
ut ur taxin
in genom porten
upp för trappan
ut i badrummet
fixar till make-up:en
in i sovrummet
det är dags för in och ut rutinen

Ge det lite tid...

Lite ordsnickeri. Och sen är det ju sant också. Det är inte förrän då.

Känslan av att gå under går över
Det är när känslan av
att gå under
gått över
du kan gå vidare.

När hjärtat inte
längre slår
trasiga slag.
När tankarna
inte längre
väger bly.

När du slutat älska
att hata.
När du slutat hata
att du älskar.

Det är när
du tycker om
dig själv igen.

Det är när känslan av
att gå under
gått över
du kan gå vidare.

På Östfronten inget nytt

Inget refuseringsbrev ännu. Vad ska jag behöva göra för att få ett? Skicka till ett av de stora förlagen?

Steg upp från de döda

När Jesus uppstod
blev det en jäkla uppståndelse.
Alla stod upp
och applåderade,
ja, alla utom romarna
och de icke troende förstås;
För dem uppstod det ju problem.
Vad göra nu liksom?
Men varför oroa sig i onödan för
när Jesus såg all uppståndelse
hans uppståndelse orsakat
drog han sig tillbaka upp
och har varit osynlig
i nästan 2000 år nu.

På din handled

Cumulonimbus

Ibland säger mindre mer. Det här är ett sådant ögonblick.

Vi är oväder

Du är blixt.
Jag är åska.
Vart du går jag följer.

Konserverar

Kan inte dränka sorger i alkohol.
Sprit bara konserverar.
Är lika fräscha dagen efter.

Renässans för (haltande) rim

Jag försöker få rim tillbaka. Att det ska bli trendigt igen.


Delar säng med Darwin (inte längre med dig)

Du vägrar dela säng med Darwin
för när regn och åska drar in
säger du att det är Gud.

Och du vägrar diskutera tro
kontra vetenskap i lugn och ro.
Du får då ilskröd hud.

Med höjd röst vet du alltid bäst
och din tro den väger alltid mest
mer än evolution.

Säger att Gud har skapat dig
Men han har inte skapat mig
till sin avbilds kreation.

Nej, jag hänger med Darwin.
Tror på utveckling och tidens spinn.
Så det här är väl vår slutstation?

Du har nått din högsta punkt.
Du är fast och det är lugnt.
Klarar mig utan din världsversion.

Titta på apan

En bananapplåd

Bakom ljudisolerat glas
vet jag inte längre om
jag vill ha bananer
som belöning
för vad dem kallar konst;
jag kallar det livet.

Jag kommer att vilja ta bort det här imorgon men nu är det natt för alltid

pusselbitar lösa trådar början på slutet slutet på början någonstans mitt i sörjan och varet och låt det vara tills en annandag men en annan dag är precis som idag alltför vag alltför svag för att brinna med starkare låga och att känna denna plåga är en konstig förmåga men att inte känna alls är få förunnat försummat och trasserat absorberat och laminerat där i mitten på allting strax till vänster om en tanke som spricker av bubblorna i kanten duralex referensex självplågningssex men ingenting hjälper och ingenting stjälper och ingenting blir bättre än sämre och kan man inte få önska sig lite död någon gång ibland sätta livet i brand ensam på en öde strand ensam i en skog ensam på en krog ensam vid ett bord med fyra stolar ensam under solen ensam mitt i livet ensam utan löpsedelskändiskap ensam i ett fönster fast i ett mönster i en säng utan monster under alltför långa stunder utan monster under ska inte bygga hus på ostadiga grunder ensam i eoner det finns alltid tid till förändring och posten ordnar eftersändning men lycka finns det ingen myndighet som står för eller bakom och inte ryms den i en flaska eller piller eller utlösning falska reflektioner falska ambitioner höjd till skyarna ej så kry fast i dyn fast i byn som kallas stad borde kallas grav eller hav och sen försjunka och drunkna i en snara utan svar som inte har frågorna att luta sig emot bara hot om en sämre imorgon kommer snart med väldans fart det är klart att det regnar när längtan efter sol finns men ingen minns de få dagar då frihet erbjöds utan motbyte måla om och gräva ner gör ingen nytta nu en spiral i noll gravitation inget fall upp runt ner bakåt framåt men runt lovar tunt håller strunt minns inget som inte är värt att minnas glömmer allt lovar tusenfalt högg av benet är nu halt är det inte ballt ångrar inget ångrar allt ångrar lite ångrar mycket ångrar hela stycket raderar ej raderar i så fall mej

Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner. Borde stirra döden i vitögat och säga ”jag viker inte undan, ta mig nu eller aldrig”. Vet dock inte hur länge jag orkar vara stursk. Alla är modiga i teorin men när det verkligen gäller viker ni ner blicken. Och jag hatar er för det, för er feghet; för samma feghet som min själ besitter och var så säkra på att jag hatar mig själv mer än jag hatar er. Jag söker inte efter medvind men är en båt som kan kryssa i motvind för mycket begärt? För även om det redan är diverse fel på mig verkar det som om det inte räcker. När jag accepterat skadan, lärt mig hantera den staplas nästa på min redan bräckliga grund. Tro nu inte att jag är självmordsbenägen för även om jag inte är så road av livet är jag inte kåt på döden. Problemet ligger snarare i att livet består av 10% vit (glädje) 10% svart (förtvivlan/sorg/smärta eller vad ni vill kalla det) och 80% grått. Och det är det grå diset som tär på en. De förstnämnda procenten går att hantera, det är dem som gör att man känner sig levande. Men de grå äter upp ens hjärna. Att säga att det är en sådan dag vore att ljuga. Det är ett sånt liv och vem fan behöver jag knulla för att förändra min livssyn? Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner.

Det fiktiva jaget

Ibland/ofta när jag skriver så använder jag mig av jag-formen fastän det inte är mig det handlar om. Där använder jag mig alltså av det fiktiva jaget men det finns människor som tror att det är mig det handlar om. Det riktiga jag, inte det fiktiva jag. Men om det skulle vara jag i alla texter så skulle jag vare en elak, osäker, sexfixerad, deprimerad, hatisk, patetisk, sällan glädje kännande och självmordbenägen psykopat (vilket jag kanske är ibland) vilket jag inte är. Men om jag är det, är jag inte annat också som inte framgår av texten? Har jag bara de känslor jag skriver om?

Det är följaktligen så att när jag skriver så utgår jag (ofta) från jag-formen även om det inte är mig det handlar om. Ytterligare frågeställningar som följer är: Använder man jag-formen måste ens verkliga jag vara huvudpersonen? Om inte, hur undviker man att folk ”tar sig friheten” att pracka på det fiktiva jagets åsikter eller känslor på ens riktiga jag? Eller är det smällar man får ta? Ska man övergå till han eller hon för att slippa bli påpackad åsikterna och känslorna?


Ps. Snart två månader och ännu inget refuseringsbrev i sikte. Är det bra eller dåligt?

Lök

Kanske börjar det släppa nu?

Poesi är frånvaron av känslor

Hon säger
poesi
är frånvaron av egna känslor

Jag säger
poesi
är jakten på dem


Finns det ett rätt? Kan inte båda ha rätt? Vem vet? Och vad händer om man hittar känslorna? Tja, antagligen så smiter de undan igen. Är det någon här som någonsin lyckats hålla fast i en känsla? Och nej! Svaret är inte kärlek.


Lök

Han är en riktig man,
gråter bara när han hackar lök.
Nu sitter han framför tv:n
och hackar till
ring-in-och-skänk-pengar-galornas
bilder på svältande barn.

Tre små rätter som är fel

Lunch tid. Så satt vi då där i mitten av resturangens lokal med fullt av folk runt omkring oss. Jag drabbades av ett brinnande begär att berätta en riktig skröna; hitta på något riktigt avskyvärt eller snuskigt eller båda två och sen sätta in mig själv i huvudrollen. Berätta en historia lagom högt som skulle få Volvo-villa-vovve-foket i lokalen att sätta sina obligatoriska tre-små-rätter i halsen.
Jag ville göra detta bara för att se hur de runt omkring reagerade, men som vanligt vid sådana tillfällen stod det still. Jag fick idén men kunde inte genomföra det. Jag var en rebell som inte kunde starta revolution och det fick mig att bli nedstämd. Under resten av måltiden sjönk jag ner i stolen och lät mitt sällskap prata vidare medan de skyfflade in ris i sina gap. De dividerade om än de ena och de andra. Om någon skulle fråga mig om jag kom ihåg vad de hade pratat om skulle jag inte kunna svara.


Det var något från förr...

Och här står jag och tittar på när du skiter

Det gäller att komma på en titel som får folk att stanna upp och läsa. Ibland får man till och med lura dem lite. Erkänn att du tänkte "Vad i faan?!" när du såg rubriken. Det är precis så jag menar.

Och här står jag och tittar på när du skiter

Och här står jag och tittar på
när du skiter
i allt

Det är ditt liv
men det känns ändå som
jag borde lägga mig i

Det är lite
som en väldigt långsam bilolycka
Borde hinna varna
eller ändra förloppet
istället för plocka upp bitarna av dig efteråt

Och här står jag och tittar på
när du pissar
bort allt

Det är ditt liv
men delar av det
utspelas i mitt

Det är lite
som en väldigt långsam explosion
Borde springa
och gömma mig
istället för plocka splitter ur min kropp efteråt

men här står jag likväl

Helt utan ryggmärgsbedövning

Jag har inte kunnat skriva på sistone för jag har varit lycklig. Det är i alla fall teorin även om jag nu inte varit lycklig. Vad jag menar är alltså att jag presterar som bäst och mest när jag är (lite) nedstämd. Det är då jag sprutar ur mig saker, orden flödar och texter blir till. Jag knullar nedstämdheten och den mig och vi får små textbarn.

Så inspirationen är alltså en depression? Kan så vara. Och även om jag vanligtvis är ganska pessimistisk (det är i alla fall vad jag brukar få höra) så har jag inte varit tillräckligt nere i skiten nu på sistone. Dock ej sprudlande glad. Är det bra eller dåligt? Vet ej. Måste väl odla myten om lidande konstnärer?

Från och med den 6 april (hade då gått en månad sen jag skickade till förlagen) började väntan på riktigt. Väntar på refuseringsbreven så jag kan bli riktigt jävla deppig och krysta fram ett mästerverk helt utan ryggmärgsbedövning.

Kommers

Jag verkar inte kunna avsluta någonting nu för tiden. Universum kastar ord på mig och jag fångar dem men kan inte trä dem på tråd; bilda meningar och stycken. Är det någon som finner en rad eller två intressanta kan ni få köpa dem billigt. Jag kommer inte göra något av dem i alla fall. Så skynda fynda! Redan färdig prutat! Först till kvarn....ja ni vet resten...

1. Ingen titel

Det ligger en död man och ruttnar i mitt bröst
i en spegel är han lik mig
men han rör sig inte när jag rör mig

Har skärsår på fingrarna
men inget som jag någonsin läst har fastnat
och jag förstår mig inte på statistik

2. Ingen titel

Nej, jag har inte tappat tron på kärleken.
Det är bara det att jag inte längre vet vad kärlek är.

Och nej, jag har inte tappat tron på livet.
Det är bara det att jag inte längre vet vad livet är.

Nej, jag har inte tappat bort mig själv.
Det är bara det att jag inte vet vem jag är.

3. Ikaros var en idiot (och Akilles dog av skoskav)

Ikaros var en idiot (och Akilles dog av skoskav)
Glöm vad du har hört. Det var inte fåfänga som dödade Ikaros.
Nej, det var kärleken.
Varför skulle han annars flyga så nära solen om inte för en flickas skull?
Vi gör allt och lite till för dessa mystiska väsen.

4. I ditt hov

Du skred nedför trappan som en modern dödsängel:
Dräpte med ironi och sarkasm.
Och under kappan är jag säker på att du fick orgasm.

5. Vargen kommer

”Titta där kommer Gud” sade hon och pekade
Vi såg ingen
Men hon insisterade, nästan hoppade av entusiasm
”Där kommer han. Ser ni honom inte?”
Vi tittade, men var tvungna att skaka på huvudet. Det var ingen där.
Och allra minst Gud.
Vi bannade henne för att hon ljög, föll strax därpå tillbaka i vårt samtalsämne.
Det dröjde dock inte länge innan hon på nytt utropade
”Nu står Gud bredvid mig.”
Vi såg ingen, för det fanns ingen där.
Men hon såg.

Lite förbluffad

Lade ut den här på poeter idag 2008-03-30 kl 15:46:

På badrumsgolvet hittade jag min middag
De säger att fisk gör dig smart
jag stekte fyra-fem silverfiskar
men ärligt talat känner jag ingen skillnad

kanske är det för sent för mig?

Och nu är klockan 16:25. På den korta stunden har tre kommenterat den och jag har fått fem applåder. Det är nästan 45 minuter bara. Jag tycker det är lite förbluffande. Visst den kanske är lite rolig och det är kanske dess dragningskraft (eller titeln?) men är den verkligen så bra? Jag tror nästan det är så att folk vill skratta. Och vill dem skratta så låt dem, men som alltid så jag skrivit andra saker som jag trott skulle ge mer kommentarer på grund av ämne osv men dessa har gått relativt obemärkt förbi. Igen, jag är bara lite förbluffad.

Falska starter eller kalla mig alkemist

Det här är vad jag kallar falska starter:

Vassa ord
river upp mitt skin
blodet forsar ut
tar hastigast slut,
försjunker i dvala,
drömmer drömmar hala

telefonen ringer, låt den ringa.
låt den ringa.

Jag är lycklig i min olycklighet
Ja, du vet
”bara lycklig när det regnar”

Eller:

Jag vill vara obstinat
En briserande granat
Grus i en statsaparat
En social rakapparat
Rakar bort ditt hat
Men jag är bara en undulat
Jag behöver en kamrat
Vad blir det för mat?
Mer än bara tomt prat
Är gärna ett huvud på ett fat
Flat
Kavat
Separat

Eller:

Du är ett bultande blåljus
sökandes efter ett rödljus
din tro på kärleken är i imperfekt

Alltså en tanke kommer farande genom universum och fastnar i min hjärna. Jag skriver hastigt ner den; Vrider, vänder, snurrar, fumlar med mina händer, trixar, mixar, fixar, hasplar, raderar, lägger till, separerar, abbrevierar, försöker få någon ordning på den. När/om jag får det: briljant! (om jag får säga det själv, hehe) men lika ofta eller oftare stannar den vid just en tanke virvlande genom universum. Det blir bara en falsk start. Ett nedskrivet tankefrö som inte växer upp till blomma utan istället torkar ut och multnar bort.

Än så länge är ovanstående starter falska. Får se om jag kan utvinna guld ur tankedyn.

Russinhud

Jag borde leva i duschen för det verkar vara där jag får många av mina idéer till saker att skriva. Vore det inte för att jag skulle ha konstant russinhud så skulle det kanske fungera; det finns väl pennor och ”papper” som man kan använda under/i vatten?

Tyngdlagen kan sättas ur spel

Jag har funderat på att börja skriva prosa. Problemet är att jag inte vet vad prosa är. Är det här prosa?

misshandel. misstag miss universum. mistel. misslyckad ockra knulltott. bränn henne brinn! brinn! ibland börjar man undra över sanningshalten i hennes ögon. saxar intelligens ur böcker. slickar kärlek mellan raderna. roströd röd ros, rostig ros. ros röd. död ros. rost död. dödsrostig stråkorkester. gå nu. lämna solgast. grenverk bladspenat äggula vin bröd blod. tyngdlagen kan sättas ur spel. dubbat gör det sig påmint; som ett lejon i bur. brinn! brinn! brännhet. tyngdlagen kan sättas ur spel. att falla krematorium. halsband av tårar. barlast ballast baklast. vid månen och sen vänster. trastar. grundvatten, livets vatten, livet på tv seglar ifrån dig nu. vinyl häst dubblar. pajkastning i en liten hink. tyngdlagen kan sättas ur spel. bränn henne. faller

Eller det något helt annat och i så fall vad?

Feta kuvert

Sitter med två feta kuvert i handen. Har precis skrivit ut dikterna och följebrevet. Ska köpa frimärken strax. Sen på lådan med breven. Därefter väntan i en till tre månader. Och efter detta hoppas jag att jag får någon form av svar. Antingen ett ”ja ja ja! Du är bäst. Vi ger ut dig.” Eller ett standardiserat refuseringsbrev.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle skicka till tre förlag åt gången men nu blir det bara två eftersom jag bara hade två kuvert hemma samt att efter ha sett hur taffligt med följebrev blev (jag visste det också innan i och för sig) insåg jag att jag måste skaffa mig erfarenhet, bli publicerad någonstans för att förlagen ska ta mina dikter (mer) på allvar. Så är det någon som vet om någon liten poesitävling så hojta. Eller en antologi jag kan vara med i osv… något för att få respons, publicering, erfarenhet eller vad man nu ska kalla det. Kanske ska skicka in till Hemmets Veckotidning? Och om det är någon som vet vad man ska/bör skriva i ett följebrev så tar jag tacksamt emot den infon också.

Uppdatering

Har ställt upp mitt diktmanus enligt de regler som förlagen har. Det vill säga, 1,5-2 i radavstånd, ordentliga marginaler, enkel layout och med ett lättläst typsnitt, typ Courier.

Sedan valde jag ut tre förlag att skicka till. Efter att jag har fått refuseringsbrev från dem går jag vidare med tre till. Och sen? Det får vi se då. På förlagens hemsidor står det att det kan ta allt från 1-3 månader för dem att kasta manuset i papperskorgen. Eller som de säger, om boken blir antagen eller inte. Så det är ingen snabb process precis.

Jag har alltså gjort de enkla sakerna nu (om man bortser från att skriva texterna det vill säga (vilket så här efteråt inte har varit så svårt, fast ändå svårt (det får jag bena ut en annan gång))) och har bara det förbaskade följebrevet kvar. Där står det still. Vet inte vad jag ska skriva. Vet bara att jag ska hålla det kort och innehålla information om mig och dikter.

Skickade in ”Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan” till en tävling som det lilla förlaget King ink har. Tävlingen heter Svensk poet 2008. Förlaget ska ge ut en antologi där okända blandas mer kända författare/poeter.

Man kan också köpa sig en plats i boken men det tycker jag är mer eller mindre fusk. Dessutom 500 kr per dikt skulle det kosta. Det är pengar jag kan lägga på annat.

Hur som helst, skickade in ”Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan”, får se om det blir något av det. Det här är dikten:

Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan
Jag var en gråmulen dag
regndropparna som skulle falla
Jag var radhusbetong
parabolantenner och cykelförråd
Jag var lekplatsen
Jag var skymningen
gryningen
Jag var tiden däremellan

Jag var skolavslutning
Jag var festplatskänsla
Jag var den första ölen
Jag var andra och tredje
Jag var gräsfläckar på vita byxor
Jag var fukten mellan dina ben
svetten i dina knäveck
och längs din ryggrad
Jag var rodnanden på dina kinder
Jag var hettan i din kropp
Jag var andan i din hals
Jag var tungan rätt i mun
Jag var slutscenen i en novellfilm
styltig dialog och fumligt sex
Jag var första gången
Jag var sommaren som följde

Jag var citerade rader ur en bok
Jag var sida efter sida
sida efter sida
Jag var dina snodda rim
Jag var din stulna inspiration
Jag var initialer i ett träd
Jag var din födelse

Jag var dina tankar på alkohol och droger
Jag var pillren du stal men aldrig tog
Jag var din fylla
Jag var ditt ändå svikande mod
Jag var hålet i Noaks ark
som drog dig till botten

Jag var lögnerna dina föräldrar fick höra
Jag var sanningen i dina ögon dem inte såg
Jag var ny musik
cigaretter och minttuggummi
Jag var utegångsförbud
Jag var rymma hemifrån
Jag var tåg, buss och till fots
Jag var någon annan när du kom fram

Jag var fukten i dina ögon
Jag var tårarna du vägrade visa
Jag var natten som kom
Jag var trycksmärtan i dina snodda rim
Jag var citerade rader ur en bok med utrivna sidor
Jag var slutet
Jag var den första höstdagen

Värpa eller låta rinna? Det är frågan.

Jag har väldigt svårt att värka fram en text. Flyter det inte på från början, ramlar ur mig, tröttnar jag. Elton John har sagt något liknande om när han skriver musik. Får han inte ordning på melodin på en kvart slänger han det i papperskorgen. Antar att det är en sanning med modifikation men så tänker jag också. Jag slänger visserligen ingenting men det är ytterst sällan jag tar fram en gammal halvfärdig text och sen jobbar på den till färdig ”produkt”. Det är därför jag har ca 50 A4:or med påbörjade idéer. Men märk väl att jag inte skriver saker med vänstern medan höger brer en smörgås och fötterna håller takten till vad som spelas på stereon. Nej. Skriver jag en text (försöker jag) koncentrera mig på just den just där just då. Det förtjänar den.

Och visst har jag tagit fram en sen långt tidigare halvövergiven text och sen lyckats med konststycket att få den färdig. Vad jag har försökt att säga med det här ordflödet är att det inte är den vanligaste proceduren jag tar när jag skriver. Många av mina texter som jag själv tycker hör till dem bättre är sådana som jag värkt fram, eller värpt fram kanske? Men de flesta som jag är mest nöjd med är sådana som bara trillat ur mig; Runnit från min hjärna och ut genom fingrarna ner på sidan.

En väldigt genomtänkt inte så genomtänkt och välformulerad tanke

Jag har skrivit dikter som jag själv tänkt att det här kommer många att vilja läsa. Eller ska jag säga: ”Dem här kommer att gå hem i stugorna.” Att dikten har potential osv… Och jag skrivit andra mindre bra eller mindre intressanta som jag inte trott att så många skulle kommentera eller ens läsa; men gång på gång har folk överraskat mig. De med potential har fått mindre läsningar än de mindre intressanta och ofta också fler kommentarer.

Vad betyder då detta?
Jo, att jag och de som läser mina texter inte tänker likadant.
Jo, att jag inte kan skriva för publik då jag inte vet vad de vill ha.

Men det betyder också att jag helt och hållet kan skita i att försöka skriva saker som de ”vill” läsa och istället skriva det jag vill. Jag är fri.

Bert Karlsson (eller vem fan är Jonas Svensson)

Igen har Anna läst och kommenterat snabbt. Hon har rättat några av stavfelen och glömda bokstäver (det döljer sig säkerligen fler (inte för att hon inte kan stava utan för att jag inte kan det)). Det var inte så många kommentarer den här gången vilket jag kommenterade och fick till svar att hon inte hade mer kritik. Jag sa att hon som vanligt var för snäll mot mig och det jag skrev. Hennes svar var något i stil med att hon skulle vara elakare än Bert Karlsson om hon bara kunde hitta något att vara elak över.

Frågan är om Bert Karlsson är elak. Eller kanske om han är elakare än andra? Jonas Svensson till exempel skulle kunna vara en riktigt elak jävel, men ingen vet vem han är men alla (?!) vet vem Bert är och att han ibland har en glapp mun från vilken det trillar (ibland) bitska one-liners.

Så när nu Annas Bert Karlsson förmåga inte kunde användas får jag hoppas att Mia kan vara lite Bert. Jag väntar ivrigt, för något måste hända. Jag måste få mitt refuseringsbrev snart. Jag kan knappt vänta.

Tiden flyger som en pil. Bananflugor flyger som en banan(!?)

Mentala friflytande sirapsfunderingar men ändå bara en riktning:

Tiden flyger när man har roligt. Det har jag inte haft. Fast tiden har ändå gått fort. Jag har jobbat, varit på kurs, jobbat, försökt få datorn att fungera tillfredställande (lyckats med lite hjälp), jobbat osv. Dagarna har varit fyllda med saker vilket har gett mig väldigt lite tid till att få tummen ur. Har alltså inte haft någon direkt tid till att skriva och tänka på texterna. Jag har ändå på något sätt lyckats få ihop en version på vilka texter och i vilken ordning de ska vara i. Är inte helt nöjd men jag har satt Anna på genomläsning och kommentarstjänst. M.R ska också få en kopia men hon har egna datorproblem så det får vänta.

Under tiden jag väntar på att Anna ska hinna läsa och att jag ska kunna ge M.R en kopia har jag börjat fundera på följebrevet. För jag har hört att man ska/bör skicka med ett brev där man berättar om sig själv och sitt skrivande. Men det står ganska stilla i mitt huvud på den punkten. Vad ska vara med? Tips mottages. Och mitt skrivande? Det har hittills bestått av saker i min byrålåda och egen publicering på internetsidor. Egentligen inte så mycket att skryta om. Hade varit bättre om jag blivit publicerad i lokaltidningen eller i något annat sammanhang. Är det för sent och skulle det se konstigt ut? ”Jag ser här att du inte blivit publicerad tidigare, först i förra veckan i lokaltidningen. Hur kommer det sig?” Öh…tja…öh.. Folk har börjat inse min storhet?” Äh…jag vet inte.

Letar också efter förlag att skicka projektet till. Både stora och små.

Flubber

Jag tror bara på saker i dess fasta form. Är de flytande ljuger de. Men det var inte sant, inte sant? Men ikväll behöver jag något jag kan ta på.

Paus

Jag har tagit en liten paus från läsandet och skrivandet. Anser mig förtjäna det då jag på senaste dagarna har spenderat (en (stor) del av) min lediga tid med att rada upp, läsa, ta bort, sätta ditt, läsa igen, klippa och klistra ihop texterna, byta ordning, byta tillbaka m.m. Jag anser mig vara 90% färdig med det nu. Ska senare läsa igenom en eller två gånger, ta bort några till för att liksom få en helhet; Något som binder ihop allt mer. Bestämma en ordning osv…bla bla.. Så jag har tagit en paus ifrån det och pysslar lite med musik istället. Har arbetat upp ett litet sväng i FL Studio. Får se om det kan användas till något i framtiden.

Kan en gurka känna självhat?

En sak idag. En bokrecension. Eller recension och recension…det är väl mer så att jag ska fundera lite över den och plita ner några synpunkter och sånt jag kom att tänka på när jag läste boken. Alltså inget allvarligt.

Bok: Gunnar av Bob Hansson . Fick låna den av Anna. Tack Anna. Jo, det är överlag en bra bok, handlar om Gunnar som är änkling med ett nytt hjärta och är/var byggarbetare…äh vad f*n…nu blev det mellanstadierecension av det hela. Boken är skriven ungefär som en dikt, eller kanske mer som en blandning mellan dikt och roman; Vilket kan tyckas lite konstigt. Speciellt eftersom Bob själv i boken skriver att han har tröttnat på att skriva just dikter. Kanske inte är så lätt att bryta mönstret? Boken har alltså ett eget språk.

Det finns mängder av småtankar om egentligen ganska stora saker i boken, främst självhatet (som jag tycker att han lämnar allt för lätt mot slutet (kanske till och med mitten) av boken). Hade han skrivit om det i diktform hade man kunnat stanna upp och fundera hur saker och ting hänger ihop, men nu liksom skyndar man vidare till nästa sida eller kapitel. Vet inte om författaren ska lastas för det eller jag som läsare? Är det mitt eller hans ”fel”? Eller är det Gunnars fel? Sen så handlar den lite om sjukhus, dagisfröknar, motorcyklar också.

En rolig detalj är att en del av boken utspelas här i hemtrakten. Sånt är ju alltid (?) kul. Wow-wow-yeah-yeah-Martin skymtar förbi. Har Bob och Martin gått och blivit vänner?

Om/när Bob skriver en ny bok ska jag läsa den med. Hör du det Anna? Köp den så lånar jag den. Gunnar var tillräckligt bra för att väcka mitt intresse. Hoppas dock att den blir mer som en ”riktigt” roman. Man vill se utveckling heller hur?

Vilse i London med en broccoli paj i magen

Närmare, bättre, ja just så! Det börjar likna något, känns det som i alla fall.

I natt drömde jag att jag kom vilse i London. Och ju mer jag försökte hitta tillbaka till hotellet desto mer vilse kom jag. Jag och några kompisar med kompisar åt på en restaurang som bara serverade vegetariska rätter. Vi åt någon paj med grönt innehåll, antagligen broccoli. Plötsligt skulle alla åka hem. Mina vänner var borta. Jag fann mig själv vid bordet med kompisars kompisar. Ingen jag egentligen kände. De reste på sig och jag kände att jag var tvungen att följa med dem ut. De var tre stycken som satte sig i en gul BMW. Det fanns en plats kvar och jag frågade om jag fick ta den men ingen av dem svarade mig fastän jag upprepade frågan. De körde iväg och jag stod ensam kvar på trottoaren. Eftersom vi hade kommit dit i bil hade jag inte tänkt på vägen dit och visste inte åt vilket håll hotellet låg. Vilse i London helt enkelt. Jag letade i min ryggsäck efter pengar till en taxi, hittade inga. Letade efter en lapp där det skulle stå namnet på Hotellet och adressen dit. Hittade ingen. Allt jag hittade var en massa svenska småmynt och en genomskinlig plastpåse med tre öl och två rosa färgade cider i. Jag gick planlöst genom några kvarter och kom ner till hamnen och lekte för en sekund eller två med tanken att hoppa på en färja. Satte mig på stenkanten och gav bort ölen och cidern till två svenska backpackers. Strax därpå vaknade jag.

Så vad betydde drömmen? Jag tror inte att drömmar betyder något speciellt utan snarare är hjärnans sätt att sortera in dagens intryck. Jag brukar kunna hänföra detaljer i drömmar till saker jag såg eller upplevde dagen innan men med den här drömmen är det svårt. Jag har varit i London men kommer inte ihåg att jag tänkt på det nyligen. Kompisars kompisar är nog Es kompis reportern som jag träffade som hastigast i helgen (vilket då skulle motarbeta teorin om hjärnan och dagens intryckssortering). Den vegetariska maten är eventuellt den maten som en på jobbet åt till lunch. Att alla skulle åka hem? Hm…att jag även med människor runt mig känner jag mig ensam? Det där blev lite väl deppig och psykologiserande. Gul BMW? Det brukar stå en BMW på den vägen som jag går hem men den är inte gul. Och en ryggsäck med småmynt, öl och cider i. Vet i fan. Jag dricker inte alkohol längre. Och det är likadant med hamnen, färjorna och backpackers. Jag vet inte hur de kom med i drömmen.

Kanske är det som de säger i Twin Peaks: ”The owls are not what they seem” Varje detalj som stack ut i drömmen kanske är en metafor för något helt annat? Drömmen kanske handlar om att jag känner mig vilsen i mitt skrivande och jag letar i min ryggsäck efter en lösning och lösningen är alkohol men eftersom jag inte dricker längre är det ändå ingen lösning. Det ni tonåringar: Alkohol är ingen lösning. Och att jag inte fick följa med i den gula bilen kanske betyder att jag måste hitta en lösning själv. Backpackers kanske står för att det är en resa hit och dit att skriva? Inte en fysisk resa utan en psykisk givetvis. Och att jag inte hoppade på färjan betyder att jag inte vågar ta steget ut på det stormiga och osäkra havet som det är att låta andra (förlag, vänner med flera) läsa och bedöma det jag skrivit?

Eller så betyder drömmen ingenting som drömmar gör ibland.

Får jag bara en timme eller två till ostört så har jag bestämt vilka texter jag ska ha med. En timme eller två till har jag satt dem i ordning. Närmare, bättre, ja just så! Det börjar likna något, känns det som i alla fall. Någon som har en timme eller två att ge mig?

För alltid är en väldigt lång tid

Anna har läst igenom dikterna på rekordfart, redan dagen efter hon fått texterna var hon färdig, och som vanligt var hon för snäll mot mig och i bedömningen. Allting var jättebra och några stycken var extrabra till och med. På slutet av bedömningen kallade hon mig även för hennes favoritpoet för alltid. Jag anser mig inte vara poet men jag lapar ändå i mig berömmet. Tack Anna. Och för alltid! Det är en väldigt lång tid det.

Så nu har hon sagt sitt så att säga och de ansiktslösa internetläsarna på poeter.se har läst (inte för att det gav så mycket men ändå), antar att det är upp till mig nu att göra det slutgiltiga urvalet. Ska sätta mig ner och verkligen gå till botten med det. Verkligen känna efter och tänka efter och sen välja (rätt). Ska jag få ett refuseringsbrev ska det vara för något jag kan stå för. Inget hafsjobb ihop slängt på en kvart.

Valrossar och gula ubåtar

Har precis skickat över en (tidig) version på urvalet av texter till Anna. Nu ska hon läsa och förhoppningsvis komma fram till vilka av de 64 som är bra och vilka som är dåliga (eller mindre bra som jag försöker tänka för att inte deppa ihop (nejdå…)).

Det borde finnas ett test för att avgöra vilka dikter som är bra och vilka som är dåliga. Det skulle kunna likna ett sånt där test som småbarn får göra för att kolla motoriken (eller vad det nu är man kollar). Om dikten passerar lätt genom det triangelformade hålet så är den bra. Försöker den ta sig igenom det runda hålet, inte fullt lika bra. Vad gör man med barn, a.ka. dikter, som inte kan stoppa träklossarna rätt? Är mina dikter dikter som lätt glider igenom?
Funderade på det tidigare idag. Har jag utvecklats som diktare (aj, vilket fult ord)? Poet? Nja…men för resonemangets skull så okej. Har jag utvecklats som poet? Har jag lämnat ”jag älskar dig” stadiet? Vad menar du nu, kanske ni tänker. Jo, jag tänker så här:

Det kanske är så att du måste sjunga dina ”jag älskar dig” och ”och jag älskar henne”, ”älska mig”, ”Ps. jag älskar dig” innan du kan sjunga om valrossar och gula ubåtar?

Kan jag nu sjunga om valrossar? Eller måste jag ta en vända till genom ”Ps. jag älskar dig?"

Goo goo g' joob

Alfons Åberg

Tvättmaskin och torkskåp. Disk. Inlägg i bloggen. Lek med Tove. CD-spelare. Tur till Ikea. Omplantering av krukväxter. Kikärtor på spisen. Slösurfat och letat efter något som kan uppta tid. Det vill säga: Allt annat än det jag borde ta i tu med. Jag borde fortsätta med gallringen, men något hindrar mig. Inte någon, vilket hade varit roligare för det skulle betyda att jag har ett liv, utan något. Något som inte syns. För inte syns väl lathet? Fast det är egentligen inte (bara) lathet? Är det inte snarare rädsla? Rädslan för vad andra ska tycka och tänka? Rädslan för att våga vara sårbar. Visa sig utan masken på. Men jag är inte rädd! Eller?

Nej, nu fan sätter jag igång. Ska bara...hitta en ny skiva till stereon och läsa några 1000 andra andras dikter som alla är bättre än mina.

Nej, jag är inte rädd för att låta några främlingar läsa och kommentera. De är ju främlingar alltså folk jag inte känner och därigenom folk jag inte behöver bry mig om på samma sätt. Det är värre med vad vänner tycker och tänker. Hur kommer det sig? De borde ju förstå en på ett annat sätt än vad främlingar gör. Men ändå… Tillbaka till gallringen nu, struntar i de bakomliggande faktorerna. Att psykoanalysera mig själv gör mig bara deprimerad.

Det här är planen för hur jag ska gå tillväga: M.R har läst och kommenterat och sen har vi diskuterat. A.K har läst för längre sen. Hon ska nog få läsa igen. Sen ska jag klumpa ihop alla texterna och lägga som bok på Poeter.se och de som efter en vecka fått fler läsningar och kommentarer än de övriga borde således vara bättre. Då får jag fyra källor att gå på: M.R, A.K, ansiktslösa Internetläsare och mig själv. Då bara måste det gå lätt att gallra?

Maggie Gyllenhall får gärna vara min sekreterare

I natt, eller i morse (då jag hört att det är då man drömmer, det är så man kommer ihåg drömmarna, de inträffar nära då man vaknar) drömde jag att jag hånglade med Maggie Gyllenhaal från filmen ”Secretary”. Eller det var snarare Lee som Maggies rollfigur heter i filmen som var kvinnan i drömmen. Hon log ovan på mig iförd endast ett par vita trosor. Vi tumlade runt på vita lakan. Det hela var ett ganska skönt sätt att vakna på. Hade kanske varit skönare att få fortsätta sova och drömma vidare?
Jag gick upp och åt frukost. Sen, någonstans mellan frukostbordet och duschen, ploppade fröet till ”Hatvatten” upp. Efter en smula tankearbete blev det så här med lite (fin)slipning:

Hatvatten
Hat
är en underbar känsla
så länge som du står på bryggan
och bara doppar tårna i det;

men om du däremot
sänker ner hela din kropp
drunknar du snart
under dess stormiga vågor.

Vet inte om jag är färdig med den eller om jag ska fundera vidare. Att fundera vidare på något jag har skrivit är jag väldigt dålig på. Jag skriver ner fort och jag läser nästan aldrig igenom det jag har skrivit och läser jag igenom det läser jag igenom det fort och inte speciellt noggrant. Jag hatar att korrekturläsa eller vad man ska kalla det mina egna texter. Så hittar ni några stavfel, missade ord, syftningsfel osv. så vet ni varför. Det är ingen bra egenskap hos någon som gillar att skriva men sån är jag. Och egentligen får man väl inte så mycket hjälp av stavningskontrollen i word? Ibland undrar jag om inte word stavar sämre än vad jag gör.

Och om någon undrar vad filmen hade med dikten att göra så är svaret: Inte speciellt mycket. Jag tyckte bara att det var en trevlig dröm.

Istället för att föra detta resonemang i mitt huvudet har jag skrivit ner det

Försöker fortfarande sålla bort några dikter. ”Kill your darlings” är svårt. Funderar nästan på att lägga namnen på dikterna i en hatt och sen dra lott, den som dras försvinner och till slut har jag de 50 utvalda. Varför 50? Det vet jag inte. Skulle kunna vara färre, skulle kunna vara fler. Men nu har jag bestämt att det ska vara 50 st och då får jag hålla mig till det. Något måste jag ha som grund att stå på i det här projektet.

Här följer en lista på de texter (titlarna) som jag garanterat (tror jag) ska ha med:

1. Hisskapacitet
2. Tumla och pussla
3. Flyttfågel i bur
4. Tourettes I
5. Tourettes II
6. Sonar i korridoren
7. Att födas med kuk
8. I höstens foajé
9. Jag har ett hårstrå i min mun
10. Spottar sjukhus
11. Epokernas strid
12. Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan
13. Bluesfestival
14. I kassan på ICA hemsöks jag av din doft
15. Jag har rätt men jag känner mig så fel
16. Om att tro
17. Hålet
18. Jag måste komma ihåg att glömma dig
19. Rulltrappan till himmeln är ur funktion
20. Fotboll
21. Blända
22. November
23. Tidsperspektiv I
24. Tidsperspektiv II
25. Jag är nere med asfalten
26. När stjärnor faller sönder
27. Ro
28. Bränn mig
29. Timglas
30. I solnedgångens hus
31. Kontaktannons
32. Ingenting
33. Det tysta ljudet
34. Vandringen
35. Ibland är det bara så...
36. En förstorare
37. Kärleksslaven
38. Ekumenisk vers
39. 100 ord för snö och 6-8 skivor bröd
40. Blåmärket
41. Köpenhamn
42. Vägvisare
43. Ärren
44. Sensommardröm (gul fjäril)
45. Fyra element
46. Tomhet
47. Tomhet II
48. Tomhet III
49. Tomhet IV
50. Tomhet V
51. Solnedgångsögon
52. På din handled
53. Hon kallar mig en ängel
54. På låtsas och på riktigt
55. Rakt genom dig

Det är alltså ovanstående 55 som jag kan tänka mig att skicka iväg (fast gränsen är på 50 så någon måste bort i alla fall). Kanske ska ta bort någon av Tomhets dikterna? Fem kanske är för många?

Och bubblarna som slåss om en plats är:

1. Vad är hopp?
2. Dammsugsförsäljaren
3. Fångar rosor på tungan...
4. Ängelskugga
5. Nya vänner
6. Postorderhjärta
7. Definitionen av poesi
8. Där bor mänskligheten
9. Allt ovan

Men om någon av bubblarna tar sig in så måste någon av dem som jag tidigare trodde var klara bort.

Och när jag har valt ut vilka som ska vara med kommer nästa problem. I vilken ordning ska dem stå för att få något förlag att slå glädjeskutt?

Från då till nu

Jag har ”alltid” skrivit, varde sig det har handlat om låttexter (som jag skrev innan jag ens var med i ett band eller ens kunde spela något instrument hjälpligt) till att försöka skriva dikter, noveller, romaner osv.
Låt textperioden var som kraftigast under gymnasiet då jag säkerligen skrev över 400 texter varav inte många har bestått tidens tand. De flesta är pinsamma försök till kopiering av Nirvana och andra band jag lyssnade på då (och nu) men några få är guldkorn (om än kattguldskaraktär) och några ännu färre kan jag än idag stå för. Och en av orsakerna, då det kan vara flera, till att jag kan stå för dem idag är att de blev musiksatta. En låttext utan musik måste vara verkligen betyda något för att klara sig utan musik. En sångtext är inte samma sak som en dikt. De jobbar på olika nivåer och efter olika regler, men nu känner jag att avviker från poängen (?) med den här texten.
Under gymnasietiden skrev jag alltså mängder med låttexter men jag skrev även kortare historier och ett försök till en novell. Den hette ”Rosen” och var djupt inspirerad av Twin Peaks. Den handlade till och med om pappa som blir besatt och dödar sin dotter (plus några andra) sen kallas FBI (ja, den utspelar sig i USA, pinsamt men sant) in för att lösa fallet. Två agenter skickas dit och yada yada. Hur som helst, på något sätt fick min Svenskalärare reda på att jag gillade att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta. Hon sa att jag gärna fick e-posta henne med berättelser så skulle hon läsa och kommentera. Jag gjorde så i början på vårterminen och skickade ”Rosen” till henne, terminen flöt på och jag hörde inget från henne. Tyckte det var för pinsamt att fråga henne vad hon tyckte om den. Jag menar, om hon inte själv kommenterade så måste den:
A. vara riktigt dålig så hon inte vågade med risk för att knäcka mig.
B. inte ha fått den och vem hade jag då skickat den till?
Och C. så var det bara tomt prat från hennes sida att hon skulle kommentera osv.…
Idag tycker jag att det var lika bra då berättelsen är obehagligt dålig och pinsam.
Efter gymnasiet blev det fler låttexter till bandet (gå till Allears.se och sök på Ireli) men jag började även skriva dikter eller texter som liknade dikter på olika sidor på Internet. Snabbspola framåt och vi når idag och 222 texter på Poeter.se (ibland känner jag mig som lögnare genom att vara medlem där då jag inte räknar mig som poet (fast det är inte 95% av dem som skriver där heller så…) utan mer som någon som gillar att skriva dikter). Och det är nu jag ska ta dem bästa, eller minst sämsta om man så vill, och sammanställa dessa och skicka iväg till förlag. Från byrålådan till refuseringsbrev helt enkelt. Så det är det jag håller på mig nu. Sammanställning och gallring. Ner från 222 till ca 50 och sen in med dem i ett kuvert och på postlådan med dem och sen önskan om dynamit så jag kan spränga upp lådan eftersom jag ångrar mig och inte vill skicka dem eftersom snobbarna på förlaget bara kommer att skratta åt texterna eller läsa den första och sen kasta resten i soptunnan muttrandes något om inkompetenta jävla Svenssons som inte begriper sig på kultur. Men när de väl är postade ska jag låta dem läsa och skratta och muttra och sen skicka mig ett standardiserat refuseringsbrev för det är precis det som bloggen går ut på. Från byrålådan till refuseringsbrev heter den ju!
Gallringen går långsamt framåt. Jag har 66 stycken nu vilket betyder att jag ska ta bort ungefär 16. Det blir svårare och svårare. Vad ska man gå på? Magkänsla? Vad andra tycker?
Nej, det här får räcka som första inlägg. Från då till nu.