Flourtant

Du är lite som en tandkrämsfläck. Du kryper fram fastän jag försöker tvätta bort dig.

Nuet

Detta är ingen recension bara en känsla. Jag läser "Yarden" av Kristian Lundberg och får känslan att det inte finns någon början och inget slut. Bara ett nu.

Hur en dikt blir till 3

Resultatet:

Augustibikt
Pangea var ett ensamt barn
schizofrent och obscent
bar överraskningar
upp ur vattnets sköte



segelbåtarna i hamnen
bor bland tross och knopar
den fria vinden kastar regn
cirklar i vattnet
från kajens kant ses evigheten
du med ett annat namn
och i en annan färg

akustiska toner i moll
svänger i det inre som en pendel
från ljus till mörker
och tillbaka igen
gång på gång samma sång
genom min hörselgång

jag kan inte bära havet
hundra imaginära hundar
sliter mig i stycken
fånga droppar av mitt blod
och bär dem som smycken
minns mig så lever jag



mina trötta fötter nöter
de tyllsvepta trottoarerna
går till ICA och köper ravioli

försöker betala med leenden
”Be kund kontakta kortutgivare”

soft ljus på strukturtapet
tv-antenns signal från Gud
tillbed skärmens ljus
drick coca-cola ur helig graal
till det

Estrella oblat

så jag går ut igen



har sett så många dagar
men så få nätter
molnen flyter fram
i solnedgångsljus
och augusti strider mot sitt slut

iphone fotografier
på en grusväg iväg bort
rakt genom mörkgrön skog
hittas cyklar i ett grustag
en stålskelettskyrkogård

kugghjulen klickar i
drar runt periferin
förflyttar fokuset
färgar drömmarna indigoblå

äppelträden väger tungt
tappar all sin frukt
hästarna sliter isär himlen
den öppnar sig vid
fyller tomrummet med nederbörd



tunga minnen i din själ
har skäl till all sin vikt
tårarna i ögonen
glittrande i ljuset
är trevande händer
över regnvåt asfalt
och ogräs kan växa vartsomhelst



ny dag är samma
fotografier från passerad tid
passeras förbi i bil

domedagsprofeterna skickar brev
för att fråga hur jag mår
och jag vet inte vad jag ska svara
men tro, hopp och kärlek
är farkosten jag färdas i

Om poesi

Man behöver inte förstå mekanismerna bakom solnedgången för att tycka den är vacker.

Och nu blir det lite reklam

Musik från mitt (och en kompis) skivbolag Monkeysongs Records. Klicka på länkarna så kommer du direkt till rätt sida i Spotify. Kanske hittar du en ny favorit.


Loom - Not even a thousand years would be enough

Timmie Birkner - Hade det här varit en film hade den haft ett lyckligt slut

Hur en dikt blir till 2

Eller: hur en dikt kan bli till.

Söndag kväll fortsätter sökandet. Försöker hitta känslan. Försöker hitta vägen genom texten lite likt att åka slalom mellan portarna.

Pangea var ett ensamt barn
schizofrent och obscent
bar överraskningar
ur vattnets stigande sköte

segelbåtarna i hamnen
bor bland tross och knopar
den fria vinden griper tag
regndroppar cirklar i vattnet
från kajens kant ses evigheten
du med ett annat namn
och i en annan färg

akustiska toner i moll
svänger i det inre som en pendel
ljus till mörker och tillbaka igen
tro, hopp och kärlek är ankaret

gång på gång samma sång
genom min hörselgång
jag kan inte bära havet
hundra imaginära hundar
sliter mig i stycken
fånga droppar av mitt blod
och bär dem som smycken
minns mig så lever jag

trötta fötter nöter
tyllsvepta trottoarer
går till ICA och köper ravioli
försöker betala med leenden
”Be kund kontakta kortutgivare”

soft ljus på strukturtapet
tv-antenns signal från Gud
tillbed skärmens ljus
dricka coca-cola ur helig graal
till det estrella oblat
ad astra idol

jag går igen

har sett så många dagar
men ack så få nätter
och augusti strider mot sitt slut
molnen flyter fram i solnedgångsljus

iphone fotografier
på en grusväg iväg bort
rakt genom mörkgrön skog
hittas cyklar i ett grustag
en stålskelettskyrkogård

kugghjulen klickar i
drar runt periferin
förflyttar fokuset
äppelträden väger tungt
djuren betar på fälten
hästarna sliter isär
himlen öppnar sig vid

tunga minnen i din själ
har sina skäl
till all sin vikt
tårar i dina ögon glittrande i ljuset
likt paljetter

trevande händer över regnvåt asfalt
ogräs kan växa vartsomhelst
spindeln väver månen närmare
och fotografier från passerad tid
passeras förbi i bil

ny dag är samma
domedagsprofeterna skickar brev
för att fråga hur jag mår
och jag vet inte vad jag ska svara

Det börjar likna något. Den röda tråden blir tjockare. Lättare att följa.

Men ändå hopar sig frågorna. Tvivlet kommer. Är det tillräckligt bra? Kan någon annan än jag själv få ut något av texten? Kan de förstå? Och om de kan det eller inte kan de är det viktigt? Både ja och nej.

Fortsättning följer...

Hur en dikt blir till

Eller: Hur en dikt kan bli till

Först sätter jag på en bra låt (tex Sun Kil moon - Heron blue) sen klistrar jag in en mening jag skrivit förut. Något från arkivet av falska starter där allt läggs på hög för antingen en senare användning eller destruktion.

Den här gången är meningen:

Så många dagar så få nätter

Sedan skriver jag det första jag kommer på och fortsätter. Drar inspiration ur det jag har sett, hört, tänkt, upplevt och minns.

Jag har sett
så många dagar men ack så få nätter

och augusti strider mot sitt slut
molnen flyter fram i solnedgångsljus

segelbåtar
rep och knopar
regn

jag går till ICA och köper ravioli
försöker betala med ensamma leenden
”Be kund kontakta kortutgivaren”

rosor och rovdjur
tunga minnen i din själ
har sina skäl till sin vikt

akustiska toner i moll
svänger ditt inre
som en pendel

skrattar inte längre åt komedier

hjälp är på väg
fröet är sått

reklamfilm på bio
och jag betalar mina räkningar

björnen sover i sitt bo

tro, hopp och kärlek är ankaret

rosor och pistoler
grus i maskineriet
gud i maskineriet

tårar i dina ögon likt paljetterGlittrande i ljuset

juveler betar på fälten
låt oss dricka vatten
släcka törsten vår

domedagssekterna skickar mig brev
för att fråga hur jag mår
och jag vet inte vad jag ska svara
och religionen går igen

hästarna sliter isär
himlen
den öppnar sig

kungen av svårmodet har fått nog
abdikerar sitt hjärta med en kniv
gråt inga tårar för mig
så ler jag inga leenden för dig
de två sista schackpjäserna
och fotografier från passerad tid
passerar förbi i bil

hologram
treudd i min sida
iphone fotografier
på en grusväg bort från hem
rakt igenom mörkgrön skog

pangea var ett ensamt barn
hon tänkte på Mållgan

regn och cirklar i vattnet
toner
från strandens kant syns horisonten
från horisonten ses evigheten
från strandens kant ses evigheten
du med ett annat namn
du i annan färg

spöken håller hand
hjälper

ljuger för dig ibland
men sanningen är en sann vän
och du kan alltid se lögnen växa

polisära metoder för att höra vad du vill höra
polisära metoder för att höra vad vi vill

regn och kaos en oas från tvvärlden
falska leenden

elden sprakar och fladdrar
fågel Fenix vinge

och Paris har aldrig varit längre bort

soft ljus på vit strukturtapet
ad astra
höjden närmar sig
ett andetag bort

hälsa
slit och släng
fullverkerier
kaniner och morötter
åsnor och piskor
pälsdjurallergi

tyll svept
trottoarer
trötta fötter nöter
mina ensamma ögon söker vänskap
i dina

plastpåseblues
friheten i ett barns ögon
friheten i ett barns blick
kramar mig varmt
drömmer om en dåtid då allt var enkelt

cyklar i ett grustag
någon lämnat där
en stålskelettskyrkogård

äppelträden väger tungt
når närmare himlen än mig

kugghjulen klickar i
drar runt periferin
förflyttar fokuset

trevande händer över regnvåt asfalt
sjung du döende måne
sjung i växande bris

presenter utan papper
överraskningar från läppar
från ur vatten stigande bröst

gjutjärn och pennan är starkare än svärdet
ännu har du inte tappat skärpan
pilotlågan du bär
inom

gång på gång samma sång
genom min hörselgång
jag kan inte bära havet
hundra imaginära hundar
sliter mig i stycken
fånga droppar av blod
och bär dem som smycken
minns mig så lever jag

ved, flisor och öppen eld
tv antenns signal
tillbed skärmens ljus
dricka coca-cola helig graal
estrella oblatchips

lama armar lama fötter
fira förlust
och vinden tar i

ogräs kan växa vartsomhelst
poltergiestvänner
vaknar ensam av en tyngdfylld säng
blåmärken tynar bort
jag går vägen som jag känner väl

hånglar med vem som helst som inte är du
puffmoln pockar på min uppmärksamhet
väcker min misstänksamhet
att världen inte är så vacker som den vill framstå
det är i ondskan dna

ingen lånar en kopp socker
utan baktankar.

spindeln väver månen närmare

Efter någon timme eller så börjar jag bearbeta texten. Läser igenom vad som kommit ut på pappret (dokumentet, datoråldern). Lägger till och drar bort. Flyttar runt. Lägger till och drar bort igen tills jag börjar se en (om än tunn) röd tråd.

Jag har sett så många dagar
men så få nätter
och augusti strider mot sitt slut
molnen flyter fram i solnedgångsljus

segelbåtarna i hamnens stilla vatten
bor bland rep och knopar
vinden tar i
regn och cirklar i vattnet

gång på gång samma sång
genom min ömma hörselgång
jag kan inte bära havet
hundra imaginära hundar
sliter mig i stycken
fånga droppar av mitt blod
och bär dem som smycken
minns mig så lever jag

trötta fötter nöter
tyll svepta trottoarer

jag går till ICA och köper ravioli
försöker betala med leenden
”Be kund kontakta kortutgivare”

och jag betalar mina räkningar

iphone fotografier
på en grusväg bort från hem
rakt igenom mörkgrön skog
hittas cyklar i ett grustag
en stålskelettskyrkogård

tunga minnen i din själ
har sina skäl till all sin vikt

akustiska toner i moll
svänger mitt inre som en pendel
från ljus till mörker
fröet är sått
juveler betar på fälten

hästarna sliter isär
himlen
den öppnar sig

rosor och rovdjur
skrattar inte längre åt komedier
hjälp är på väg
reklamfilm på bio

tro, hopp och kärlek är ankaret

rosor och pistoler
grus i maskineriet
gud i maskineriet

tårar i dina ögon likt paljetter
glittrande i ljuset

domedagssekterna skickar mig brev
för att fråga hur jag mår
och jag vet inte vad jag ska svara
och religionen går igen

kungen av svårmodet har fått nog
abdikerar sitt hjärta med en kniv
säger gråt inga tårar för mig
så ler jag inga leenden för dig
vi är de två sista schackpjäserna på brädet
och fotografier från passerad tid
passerar förbi i bil

hologram väger lätt
treudd i min sida
falska leenden

pangea var ett ensamt barn

regn och cirklar i vattnet
från kajens kant syns horisonten
från kajens kant ses evigheten
du med ett annat namn
i en annan färg

spöken håller hand
hjälper
ljuger för dig ibland
men sanningen är en sann vän
och du kan alltid se lögnen växa

regn och kaos en oas från tvvärlden

flisor, ved och öppen eld
sprakar och fladdrar
fågel Fenix vinge

och Paris har aldrig varit längre bort

höjden närmar sig
ett andetag bort
mina ensamma ögon söker vänskap
i dina

friheten i ett barns ögon
friheten i ett barns blick
kramar mig varmt
drömmer om en dåtid då allt var enkelt

kugghjulen klickar i
drar runt periferin
förflyttar fokuset
äppelträden väger tungt
når närmare himlen än mig

trevande händer över regnvåt asfalt
sjung i växande bris
spindeln väver månen närmare

presenter utan papper
överraskningar från läppar
från ur vattens stigande bröst

pennan är starkare än svärdet
ännu har du inte tappat skärpan
pilotlågan du bär
inom

soft ljus på vit strukturtapet
tv-antenns signal från Gud
tillbed skärmens ljus
dricka coca-cola ur helig graal
till Estrella oblat
ad astra

jag går vägen som jag känner väl

ogräs kan växa vartsomhelst
poltergiestvänner
vaknar ensam av en tyngdfylld säng
blåmärken tynar bort
men minnet växer sig starkare
och blått

hånglar med vem som helst som inte är du

puffmoln pockar på min uppmärksamhet
väcker min misstänksamhet
att världen inte är så vacker som den vill framstå
det är i ondskan dna
och jag vet:
ingen lånar en kopp socker utan baktankar.

Något säger mig att om ögonen börjar gå i kors blir slutresultatet inte blir bra. Så här låter jag textembryot vila för att se på det/den (?) med fräscha ögon efter en natts sömn.

Fortsättning följer.

Borttaget

*
Puffmoln pockar på uppmärksamhet
väcker misstänksamhet
världen inte är så vacker som den vill framstå
det är i ondskan dna
och jag vet:
ingen lånar en kopp socker utan baktankar.
aå spela inte violinerna på mig

Inte vara fel

För att läsa poesi måste stämningen var rätt. Annars går det inte.

Kort musikrecension av Jay Z & Kanye Wests Watch the throne

Watch the throne – Jay Z & Kayne West
Betyg: 2 av 5
Bäst: Beatet i Niggas in paris.
Sämst: Allt snack om deras rikedom.
Fråga: Varför känns det som Kayne West har ett riktigt stort ego?

Självklart har jag höga förväntningar när två av dagens största hip-hop stjärnor släpper ett gemensamt album. Resultatet? Sådär. Låt mig utveckla det lite. Många av spåren är bra, tex inledande ”No church in the wild” och beatet i ”Niggas in Paris” får mig att gunga huvudet i takt, men när det handlar om Jay Z och Kanye West så duger inte bara bra. Det måste vara bättre än så. Har man en armé av producenter, inklusive West själv, och gäster så som Frank Ocean och Jay Zs fruga Beyoncé och inte utnyttjar dem mer än till refrängsångare så kanske slutresultatet inte är så oväntat.

Jag trodde att det skulle låta mer nyskapande än det gör. Det kanske är förväntningarna från Kaynes ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy” fel. Jag trodde att ljudbilden skulle utgå från den planeten och sen ta sig vidare ut till en ännu oupptäckt värld. Jag hade fel. Det låter snarare som om de har tagit ett steg tillbaka i tiden än som om skivan skulle vara hip-hopens framtid.

Jay Z är den skarpare av de två. Han levererar för det mesta sina rader med en skärpa och ett kaxigt flow. Kayne däremot är ute och seglar alldeles för ofta, till exempel i ”New day” där han autotune-onanerar fritt.

Kanske jag inte (längre) förstår mig på hip hop men jag tycker inte låtarna säger något; Förutom tomt snack om rikedom. Det här är i stort en skiva där två av hip-hopens stora egon (vinnare på poäng: Kanye) deklarerar att när de var unga hade de inte hade några pengar men att de nu har massvis. Jay Z rappar att han borde ha åtta armar eftersom han har åtta fina märkesklockor. Det är Merceders hit och Maybachs dit. Jetsetliv i Paris osv. Det som en gång kanske var fräscht är nu bara tröttsamt att lyssna på. Har de inget att säga förutom: Titta på mig. Jag är otroligt rik. Jo, det kanske de har. ”Murder to excellence” handlar till exempel om att våldet sinsemellan USA:s svarta befolkning måste få ett slut och att det borde finnas fler svarta förebilder. I tidigare nämnda ”New day” rappar West i sin vers om att hans son inte ska göra samma fel som han gjort: då att bland annat söka efter kärleken på strippklubbar. Och det känns lite bättre än pengaskrytrapen på övriga skivan.

Herpes simplex

Hittade den här under en sten. Nej, bakom några paket pasta i skafferiet. Nej, uppe på vinden tror jag det var. Eller så var det i datorns hårdisk. Ja. så var det nog.

En mycket gammal sak som ska få se dagens ljus. Inspirerat av en närståendes flickväns gamla arbetskamrats nya kvinna (jag mötte Lassie varning) som enligt skvallret hade herpes. Och de som har herpes måste också leva vanliga liv. De är inte bara sin sjukdom.

Herpes
Jag har herpes
vill du smaka
en kaka
som jag bakat själv?

jag har herpes
färdas över Ölandsbron
den tycks vara tusentals mil lång

jag har herpes
jag äter pizza
och dricker cola
på den lokala pizzerian

jag har herpes och
alla mina krukväxter dör
vet inte vad jag gör för fel

mtv har herpes
så jag stänger av

Egenkär

Att älska sig själv är bland det svåraste man kan göra; men de som lyckas brukar ofta gå till överdrift.

Djuret inuti

En vanlig-dags-sak + en obetydlig detalj i det stora kosmoset = minnen från förr. Vad jag menar är att satt i min blå soffa och läste en kommentar på facebook som gjorde att jag kastades år tillbaka i tiden. 1+1 är ibland allt som krävs.

Flickdjuret
För ett ögonblick förlorar jag mig i minnen.
Minns varma sommardagar mellan svala linnen.
Med ögonen slutna anas hennes närhet
och således blir förfluten tid till verklighet.

Det startade som en nyfiken lek med roller
som vaskats ur rader av ettor och nollor.
Doppade orden i stadigt växande djärvhet.
Hämningar bröts och firade nyfunnen frihet.

Är kvar i soffan där vi satt och spelade kort.
Par och triss blev nyckeln till begärets port.
Ett efter ett singlade plaggen blygt sakta ner
ända tills det inte längre fanns några fler.

Hon gick från försynt flicka till ett hungrande djur.
Hennes blå blixtrade och hon visade sin figur,
särade sedan lätt mina läppar med sin hets
som om svaren skulle finnas på min tungspets.
Där fanns dock bara samma undran och åtrå
och lika ofantligt djup som den hon bar på.
Utforskandet av henne blev en expedition.
Mellan hennes ben nåddes tungans slutstation.

Med Ternheims shoreline snurrande i loop
och njutningen stigande i sin halsgrop
höll hon fast mitt huvud och bet hårt sin läpp.
Först när vågen ebbat ut släpptes hennes grepp.
Mina fingertoppar färdades över febrig hud.
Bjöd in mig inuti utan att yttra ett ljud.
Så när nu himlen gick från ljusblå till svart
delade vi hetta i stilla sommarnatt.

Mina händer var på hennes höfter i fast tag,
sanningen i hennes hjärtas förhöjda hjärtslag.
Kulmen hade närmat sig med henne ovanpå
nådde hamn tillsammans, gick i land båda två.

Jag har lagt x antal timmar på dessa rader och tycker det är synd att jag därför inte är nöjdare med resultatet. Det var länge sedan jag jobbade så mycket med en text. Brukar oftast skriva kortare saker och det kanske är därför den här lite längre texten inte gick så lätt att få ur fingrarna och huvudet.

Vanligtvis när jag skrivit något så brukar jag tycka det är bra. Jag känner en viss stolthet över orden. Sen går det några dagar och då kan jag antingen tycka att det fortfarande är bra eller så har färgen redan börjat flagna. Och ibland kan de gå månader och år och jag snubblar över något jag skrivit och då kan jag tycka att det är bra. Att det där var inte så tokigt. Hoppas att Flickdjuret i framtiden kvalar in till denna kategori.