Jag brukar vanligtvis inte ge några djupgående förklaringar till vad saker och ting i mina texter betyder. Förstår du inte så förstår du inte. Man behöver inte förstå allting. Se här.
Dock känns det som lite ljus kan behövas kastas mellan raderna till Augustibikt. Den finns här om du först vill läsa utan förklaringarna.
Jag kommer inte att gå in och vända på varenda liten rad. Ej eller ge fördjupande förklaringar på de förklaringar jag ger. Det ni får, får ni. Håll till godo.
Augustibikt
Pangea var ett ensamt barn
schizofrent och obscent
Pangea, superkontinenten som delades och blev de världsdelar vi känner till idag. Först var hon ensam men splittrades till flera. Befolkades av djur, växter och människor. Alla med egna viljor.
bar överraskningar
upp ur vattnets sköte
Vi föddes i vattnet. Eller kanske jag ska säga att vi utvecklades ur encellsorganismerna i vattnet vidare till fiskar, vidare till kräldjur, vidare till apor och vidare till människor. Givetvis hoppar jag några steg nu men ni hajar.
segelbåtarna i hamnen
bor bland tross och knopar
den fria vinden kastar regn
cirklar i vattnet
från kajens kant ses evigheten
du med ett annat namn
och i en annan färg
Jag brukar gå ner till hamnen, eller åka ut till Oknö, och sätta mig och titta ut över vattnet. Se ut ur viken så långt jag kan och där finns horisonten.
Det är något med havet som både lockar och skrämmer mig. Samtidigt ger det mig ro. Vi har ett komplicerat förhållandet, havet och jag. Och referensen om ett annat namn och i en annan färg betyder att personen i texten alltid och för evigt är i mina tankar.
akustiska toner i moll
svänger i det inre som en pendel
från ljus till mörker
och tillbaka igen
gång på gång samma sång
genom min hörselgång
När jag befinner mig vid vattnet brukar jag lyssna på musik, tänka och skriva. Ofta när jag skriver lyssnar jag gärna på samma låt om och om igen. Försöker jag nå en skrivartrans? Av någon anledning brukar det bli ofta bli långsamma och ledsna låtar. Dessa gör mig både lycklig och olycklig på samma gång. En paradox kan tyckas men så är det.
jag kan inte bära havet
Vem kan bära havet? Alla dessa vattendroppar. Ingen kan bära allt på sina axlar. Eller i sina händer.
hundra imaginära hundar
sliter mig i stycken
fånga droppar av mitt blod
och bär dem som smycken
minns mig så lever jag
”Och bär dem som smycken, minns mig så lever jag” ska symbolisera att finns jag i minnet är jag inte död utan levande även om det inte är du och jag så att säga. Smycken = de goda minnena.
mina trötta fötter nöter
de tyllsvepta trottoarerna
går till ICA och köper ravioli
”Köper ravioli” ska utgöra symbol för Svenssonlivet. Alltså det dagliga 7-4. Det utan spänning.
försöker betala med leenden
”Be kund kontakta kortutgivare”
Svårmodet lyser igenom smilet. Ingen går på spelad lycka.
soft ljus på strukturtapet
tv-antenns signal från Gud
tillbed skärmens ljus
drick coca-cola ur helig graal
till det
Estrella oblat
Även från ”soft ljus….” till ”Estrella oblat” handlar om Svenssonlivet. Vaniljen när man längtar efter mer exotiska smaker. När man längtar bort. Och när jag skriver ”man” menar jag givetvis ”jag”. Jag vill ha exotiska smaker. Jag längtar bort.
så jag går ut igen
har sett så många dagar
men så få nätter
Livet består av dagar, alltså att man dagtid jobbar och sliter på arbetsplatser. Nätterna är då man lever. Det verkar dock alltid vara fler dagar än nätter. Även om det låter som en ekvation som inte går ihop.
molnen flyter fram
i solnedgångsljus
och augusti strider mot sitt slut
Augusti stred mot sitt slut. Hösten närmade sig. Några av dagarna i slutet av månanden var höstdagar och andra riktigt fina sommardagar. Augusti 2011 hade väldigt varierande väder. Regn en dag och sol den nästa. Ibland kunde vädret skifta många gånger under en och samma dag.
iphone fotografier
på en grusväg iväg bort
rakt genom mörkgrön skog
hittas cyklar i ett grustag
en stålskelettskyrkogård
Man kan känna sig väldigt liten på en skogsväg med höga barrträd på vardera sidan av sig men även känna sig skyddad av skogen; skyddad från världen bortom träden. Och skogen kan ge välbehövlig tystnad. Har ni tänkt på hur tyst det kan vara där? Man kan tro man är ensam i hela världen.
kugghjulen klickar i
drar runt periferin
förflyttar fokuset
färgar drömmarna indigoblå
”Kugghjulen” är att tankarna skiftar. Något som tidigare inte var så viktigt blir betydelsefullare och skjuter undan andra saker. Ens fokus förflyttas. Indigoblå = inre kommunikation. Den viktiga dialogen med sig själv.
äppelträden väger tungt
tappar all sin frukt
När jag skrev om äppelträden var det så enkelt och bokstavligt att jag tittade ut genom fönstret på grannens äppelträd och såg grenarna hänga ner under tyngden av frukt.
hästarna sliter isär himlen
Mest ett poetiskt sätt att säga att himlen går från grå till blå.
den öppnar sig vid
fyller tomrummet med nederbörd
tunga minnen i din själ
har skäl till all sin vikt
Andra kanske inte tycker att du har rätt att gråta eller må som du mår för en ”skitsak” men det handlar om att din själ har sin lyftkapacitet. Deras själar kan ha en annan bärighet. En annan brytpunkt.
tårarna i ögonen
glittrande i ljuset
är trevande händer
över regnvåt asfalt
och ogräs kan växa vartsomhelst
Ledsamma, onda, hemska, jobbiga tankar fastar i ditt inre, men famla efter min hand.
ny dag är samma
Även om man vill ändra sig och ändrar sig glider man (ofta) tillbaka till samma gamla vanliga mönster. Dagarna blir samma igen.
fotografier från passerad tid
passeras förbi i bil
Detta handlar inte om riktiga foton utan om minnen. Det handlar dock om riktiga platser. När jag åker förbi dessa platser påminns jag om sakerna som hände där. Om personerna som var med.
domedagsprofeterna skickar brev
för att fråga hur jag mår
och jag vet inte vad jag ska svara
men tro, hopp och kärlek
är farkosten jag färdas i
Det sista som överger människan är hoppet.
Ledorden för Augustibikt är kärlek, ensamhet, melankoli, ogillande av dagliga rutiner och givetvis ambivalens. Tja, det är väl vad jag har att säga om ”Augstibikt” i dagsläget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar