Biko

En trist jävla kväll
Det var en trist kväll. En sån där kväll då ingenting händer. Folket på stället var uppdelat i sina små grupper. De där med sina och dem där med sina och ingen pratade med någon från något annat bord. Alla höll sig för sig själva. Dansgolvet var i princip öde. En handfull tjejer dansade i en ring, men ingen av dem verkade särskilt engagerad. DJ:n stod i sitt bås och såg uttråkad ut. Inte ens rökmaskinen verkade bry sig eftersom den liksom bara pyste ut en tunn stråle rök som strax försvann och sen ingenting mer.

Jag satt med tre kompisar, Fred, Mårten och Kim, långt in i lokalen och vi hade gjort slut på samtalsämnena för längesen. Det enda som fanns kvar vara att dricka, men även det började kännas segt; men skam den som ger sig. Jag svepte det sista ur glaset, tecknade till polarna att jag skulle köpa mer, var det någon annan som ville ha? Samtliga tre skakade på huvudet med tomma stirrande blickar. Lättviktare tänkte jag för mig själv. Vilken jävla trist kväll.

När jag närmande mig baren fick jag syn på två skinheads. De stod med sina blanka rakade skallar, rutiga skjortor, tighta jeans och kängor och hängde på bardisken. Jag tänkte att nu ska det väl äntligen något hända. Jag ställde mig bredvid dem. De var bägge minst huvudet längre och hade säkert 10-15 kg mer muskler. Jag sneglade lite på dem medan de drack öl direkt ur flaskan. De såg inte direkt elaka ut, mer nollställda och då menar jag inte dumma, utan, ja just nollställa. Lite som om de gick på tomgång. Som om de också väntade på att något skulle hända. Jag vände mig mot dem och knackade den närmaste av dem på axeln. Bägge vände sig om. Satt de ihop vid midjan eller? När jag tittade upp i deras ansikten slogs jag av hur lika de såg ut. Tjenare Bill och Bull. Visste inte om det var deras rakade huvuden och uniformsliknande kläder som gjorde likheten slående men jag fick för mig att de var bröder. De hade bägge samma typ av näsa och lätt utstående öron. Kanske mest för att de inte hade något hår som camouflerade dem. Hur som helst så var de väldigt lika varandra. Om de var bröder eller inte spelade mindre roll. Vad brydde jag mig om det egentligen?
– Hitler var en jävla fitta, sa jag högt och tydligt för att överösta den dunkande musiken. I alla fall har han en skalle som en kvinna.
Jag hade hoppats på en explosiv reaktion från deras sida. Äntligen skulle något hända. Mina fötter brett isär och jag var beredd på att de skulle svinga slag mot mig. Istället:
– Ja, du har rätt. Hitler var en fitta. En jävla idiot, svarade den som stod närmast mig.
– Jubelidiot, sa den andre och tog en klunk ur sin flaska. Han vände tillbaka till baren.
Jag måste ha sett förvånad ut för skinheadet som hade svarat först tittade på mig och suckade.
– Inte det svaret du hade förväntat dig va?
– Nej, fick jag fram.
– Förstod det. Jag heter Tom och det här är min brorsa Peter.
Peter sträckte fram sin hand och jag skakade den lamt. Hans grepp var desto fastare.
– Och du heter?
– Biko.
– Hej, Biko, sa Tom och fortsatte, många, för att inte säga de flesta, tror att jag och brorsan är nazister bara för att vi har rakade huvuden och kängor på våra fötter men det finns olika sorters skinheads. Boneheads är de som är rasister och eller nazister. Du vet drägg som drar runt och misshandlar invandrare och skriker sieg heil. Allmänt jobbiga typer. Sådana är inte brorsan och jag. Vi är skinheads för musiken och klädstilens skull och givetvis också gemenskapen. Vi har inget emot utlänningar. Faktum är att vår farmor kommer från Indien. Det syns inte på oss eller hur?
Jag skakade på huvudet.
– Dagens sanning, sa Peter och tog en ny klunk öl.
– Tro mig när jag säger att vi tycker lika illa om nazister som du verkar göra. Vet inte riktigt vad du ville ha ut av det hela när du kom fram och snackade om Hitler men antagligen bråk. Du ville kanske visa ditt ställningstagande. Vi stödjer dig och dina ord men vi vill inte ha något bråk. Hade det varit två boneheads istället för jag och brorsan tror jag inte att allt hade slutat väl för din del.
– En tripp till sjukan kanske, sa Peter.
– Förlåt, fick jag förvirrat och skamset fram.
– Inget att be om ursäkt för, sa Tom.
– Jo, lite, sa Peter.
– Ja, kanske, svarade Tom, men mest då för att du antog att vi var något vi inte var.
– Låt mig bjuda på något som ursäkt, sa jag.
– Okej, vi tar var sin öl, svarade Peter och drack upp slasken i sin flaska som han sedan ställde på bardisken.

Jag beställde tre öl och vi gick tillbaka till mina kompisar. De såg lite oroliga ut när jag kom i sällskap med två kraftiga killar med rakade skallar men Tom och Peter sträckte vänligt fram handen till var och en av dem. De satte sig och resten av kvällen förflöt snabbt. Vi fick plötsligt nya samtals ämnen. Vi snackade, drack och skrattade kvällen igenom. Tom och Peter passade in i vårat lilla gäng som handen i handsken som man brukar säga. Vi har till och med börjat spela badminton ihop. Varken Tom eller Peter hade spelat speciellt mycket innan så jag och Kim vinner fortfarande de flesta matcherna men det blir allt jämnare.

Ibland är saker och ting inte som vi tror. Se här till exempel.