På Östfronten inget nytt

Inget refuseringsbrev ännu. Vad ska jag behöva göra för att få ett? Skicka till ett av de stora förlagen?

Steg upp från de döda

När Jesus uppstod
blev det en jäkla uppståndelse.
Alla stod upp
och applåderade,
ja, alla utom romarna
och de icke troende förstås;
För dem uppstod det ju problem.
Vad göra nu liksom?
Men varför oroa sig i onödan för
när Jesus såg all uppståndelse
hans uppståndelse orsakat
drog han sig tillbaka upp
och har varit osynlig
i nästan 2000 år nu.

På din handled

Cumulonimbus

Ibland säger mindre mer. Det här är ett sådant ögonblick.

Vi är oväder

Du är blixt.
Jag är åska.
Vart du går jag följer.

Konserverar

Kan inte dränka sorger i alkohol.
Sprit bara konserverar.
Är lika fräscha dagen efter.

Renässans för (haltande) rim

Jag försöker få rim tillbaka. Att det ska bli trendigt igen.


Delar säng med Darwin (inte längre med dig)

Du vägrar dela säng med Darwin
för när regn och åska drar in
säger du att det är Gud.

Och du vägrar diskutera tro
kontra vetenskap i lugn och ro.
Du får då ilskröd hud.

Med höjd röst vet du alltid bäst
och din tro den väger alltid mest
mer än evolution.

Säger att Gud har skapat dig
Men han har inte skapat mig
till sin avbilds kreation.

Nej, jag hänger med Darwin.
Tror på utveckling och tidens spinn.
Så det här är väl vår slutstation?

Du har nått din högsta punkt.
Du är fast och det är lugnt.
Klarar mig utan din världsversion.

Titta på apan

En bananapplåd

Bakom ljudisolerat glas
vet jag inte längre om
jag vill ha bananer
som belöning
för vad dem kallar konst;
jag kallar det livet.

Jag kommer att vilja ta bort det här imorgon men nu är det natt för alltid

pusselbitar lösa trådar början på slutet slutet på början någonstans mitt i sörjan och varet och låt det vara tills en annandag men en annan dag är precis som idag alltför vag alltför svag för att brinna med starkare låga och att känna denna plåga är en konstig förmåga men att inte känna alls är få förunnat försummat och trasserat absorberat och laminerat där i mitten på allting strax till vänster om en tanke som spricker av bubblorna i kanten duralex referensex självplågningssex men ingenting hjälper och ingenting stjälper och ingenting blir bättre än sämre och kan man inte få önska sig lite död någon gång ibland sätta livet i brand ensam på en öde strand ensam i en skog ensam på en krog ensam vid ett bord med fyra stolar ensam under solen ensam mitt i livet ensam utan löpsedelskändiskap ensam i ett fönster fast i ett mönster i en säng utan monster under alltför långa stunder utan monster under ska inte bygga hus på ostadiga grunder ensam i eoner det finns alltid tid till förändring och posten ordnar eftersändning men lycka finns det ingen myndighet som står för eller bakom och inte ryms den i en flaska eller piller eller utlösning falska reflektioner falska ambitioner höjd till skyarna ej så kry fast i dyn fast i byn som kallas stad borde kallas grav eller hav och sen försjunka och drunkna i en snara utan svar som inte har frågorna att luta sig emot bara hot om en sämre imorgon kommer snart med väldans fart det är klart att det regnar när längtan efter sol finns men ingen minns de få dagar då frihet erbjöds utan motbyte måla om och gräva ner gör ingen nytta nu en spiral i noll gravitation inget fall upp runt ner bakåt framåt men runt lovar tunt håller strunt minns inget som inte är värt att minnas glömmer allt lovar tusenfalt högg av benet är nu halt är det inte ballt ångrar inget ångrar allt ångrar lite ångrar mycket ångrar hela stycket raderar ej raderar i så fall mej

Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner. Borde stirra döden i vitögat och säga ”jag viker inte undan, ta mig nu eller aldrig”. Vet dock inte hur länge jag orkar vara stursk. Alla är modiga i teorin men när det verkligen gäller viker ni ner blicken. Och jag hatar er för det, för er feghet; för samma feghet som min själ besitter och var så säkra på att jag hatar mig själv mer än jag hatar er. Jag söker inte efter medvind men är en båt som kan kryssa i motvind för mycket begärt? För även om det redan är diverse fel på mig verkar det som om det inte räcker. När jag accepterat skadan, lärt mig hantera den staplas nästa på min redan bräckliga grund. Tro nu inte att jag är självmordsbenägen för även om jag inte är så road av livet är jag inte kåt på döden. Problemet ligger snarare i att livet består av 10% vit (glädje) 10% svart (förtvivlan/sorg/smärta eller vad ni vill kalla det) och 80% grått. Och det är det grå diset som tär på en. De förstnämnda procenten går att hantera, det är dem som gör att man känner sig levande. Men de grå äter upp ens hjärna. Att säga att det är en sådan dag vore att ljuga. Det är ett sånt liv och vem fan behöver jag knulla för att förändra min livssyn? Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner.