torsdag 31 januari 2008
Paus
Jag har tagit en liten paus från läsandet och skrivandet. Anser mig förtjäna det då jag på senaste dagarna har spenderat (en (stor) del av) min lediga tid med att rada upp, läsa, ta bort, sätta ditt, läsa igen, klippa och klistra ihop texterna, byta ordning, byta tillbaka m.m. Jag anser mig vara 90% färdig med det nu. Ska senare läsa igenom en eller två gånger, ta bort några till för att liksom få en helhet; Något som binder ihop allt mer. Bestämma en ordning osv…bla bla.. Så jag har tagit en paus ifrån det och pysslar lite med musik istället. Har arbetat upp ett litet sväng i FL Studio. Får se om det kan användas till något i framtiden.
måndag 28 januari 2008
Kan en gurka känna självhat?
En sak idag. En bokrecension. Eller recension och recension…det är väl mer så att jag ska fundera lite över den och plita ner några synpunkter och sånt jag kom att tänka på när jag läste boken. Alltså inget allvarligt.
Bok: Gunnar av Bob Hansson . Fick låna den av Anna. Tack Anna. Jo, det är överlag en bra bok, handlar om Gunnar som är änkling med ett nytt hjärta och är/var byggarbetare…äh vad f*n…nu blev det mellanstadierecension av det hela. Boken är skriven ungefär som en dikt, eller kanske mer som en blandning mellan dikt och roman; Vilket kan tyckas lite konstigt. Speciellt eftersom Bob själv i boken skriver att han har tröttnat på att skriva just dikter. Kanske inte är så lätt att bryta mönstret? Boken har alltså ett eget språk.
Det finns mängder av småtankar om egentligen ganska stora saker i boken, främst självhatet (som jag tycker att han lämnar allt för lätt mot slutet (kanske till och med mitten) av boken). Hade han skrivit om det i diktform hade man kunnat stanna upp och fundera hur saker och ting hänger ihop, men nu liksom skyndar man vidare till nästa sida eller kapitel. Vet inte om författaren ska lastas för det eller jag som läsare? Är det mitt eller hans ”fel”? Eller är det Gunnars fel? Sen så handlar den lite om sjukhus, dagisfröknar, motorcyklar också.
En rolig detalj är att en del av boken utspelas här i hemtrakten. Sånt är ju alltid (?) kul. Wow-wow-yeah-yeah-Martin skymtar förbi. Har Bob och Martin gått och blivit vänner?
Om/när Bob skriver en ny bok ska jag läsa den med. Hör du det Anna? Köp den så lånar jag den. Gunnar var tillräckligt bra för att väcka mitt intresse. Hoppas dock att den blir mer som en ”riktigt” roman. Man vill se utveckling heller hur?
Bok: Gunnar av Bob Hansson . Fick låna den av Anna. Tack Anna. Jo, det är överlag en bra bok, handlar om Gunnar som är änkling med ett nytt hjärta och är/var byggarbetare…äh vad f*n…nu blev det mellanstadierecension av det hela. Boken är skriven ungefär som en dikt, eller kanske mer som en blandning mellan dikt och roman; Vilket kan tyckas lite konstigt. Speciellt eftersom Bob själv i boken skriver att han har tröttnat på att skriva just dikter. Kanske inte är så lätt att bryta mönstret? Boken har alltså ett eget språk.
Det finns mängder av småtankar om egentligen ganska stora saker i boken, främst självhatet (som jag tycker att han lämnar allt för lätt mot slutet (kanske till och med mitten) av boken). Hade han skrivit om det i diktform hade man kunnat stanna upp och fundera hur saker och ting hänger ihop, men nu liksom skyndar man vidare till nästa sida eller kapitel. Vet inte om författaren ska lastas för det eller jag som läsare? Är det mitt eller hans ”fel”? Eller är det Gunnars fel? Sen så handlar den lite om sjukhus, dagisfröknar, motorcyklar också.
En rolig detalj är att en del av boken utspelas här i hemtrakten. Sånt är ju alltid (?) kul. Wow-wow-yeah-yeah-Martin skymtar förbi. Har Bob och Martin gått och blivit vänner?
Om/när Bob skriver en ny bok ska jag läsa den med. Hör du det Anna? Köp den så lånar jag den. Gunnar var tillräckligt bra för att väcka mitt intresse. Hoppas dock att den blir mer som en ”riktigt” roman. Man vill se utveckling heller hur?
torsdag 24 januari 2008
Vilse i London med en broccoli paj i magen
Närmare, bättre, ja just så! Det börjar likna något, känns det som i alla fall.
I natt drömde jag att jag kom vilse i London. Och ju mer jag försökte hitta tillbaka till hotellet desto mer vilse kom jag. Jag och några kompisar med kompisar åt på en restaurang som bara serverade vegetariska rätter. Vi åt någon paj med grönt innehåll, antagligen broccoli. Plötsligt skulle alla åka hem. Mina vänner var borta. Jag fann mig själv vid bordet med kompisars kompisar. Ingen jag egentligen kände. De reste på sig och jag kände att jag var tvungen att följa med dem ut. De var tre stycken som satte sig i en gul BMW. Det fanns en plats kvar och jag frågade om jag fick ta den men ingen av dem svarade mig fastän jag upprepade frågan. De körde iväg och jag stod ensam kvar på trottoaren. Eftersom vi hade kommit dit i bil hade jag inte tänkt på vägen dit och visste inte åt vilket håll hotellet låg. Vilse i London helt enkelt. Jag letade i min ryggsäck efter pengar till en taxi, hittade inga. Letade efter en lapp där det skulle stå namnet på Hotellet och adressen dit. Hittade ingen. Allt jag hittade var en massa svenska småmynt och en genomskinlig plastpåse med tre öl och två rosa färgade cider i. Jag gick planlöst genom några kvarter och kom ner till hamnen och lekte för en sekund eller två med tanken att hoppa på en färja. Satte mig på stenkanten och gav bort ölen och cidern till två svenska backpackers. Strax därpå vaknade jag.
Så vad betydde drömmen? Jag tror inte att drömmar betyder något speciellt utan snarare är hjärnans sätt att sortera in dagens intryck. Jag brukar kunna hänföra detaljer i drömmar till saker jag såg eller upplevde dagen innan men med den här drömmen är det svårt. Jag har varit i London men kommer inte ihåg att jag tänkt på det nyligen. Kompisars kompisar är nog Es kompis reportern som jag träffade som hastigast i helgen (vilket då skulle motarbeta teorin om hjärnan och dagens intryckssortering). Den vegetariska maten är eventuellt den maten som en på jobbet åt till lunch. Att alla skulle åka hem? Hm…att jag även med människor runt mig känner jag mig ensam? Det där blev lite väl deppig och psykologiserande. Gul BMW? Det brukar stå en BMW på den vägen som jag går hem men den är inte gul. Och en ryggsäck med småmynt, öl och cider i. Vet i fan. Jag dricker inte alkohol längre. Och det är likadant med hamnen, färjorna och backpackers. Jag vet inte hur de kom med i drömmen.
Kanske är det som de säger i Twin Peaks: ”The owls are not what they seem” Varje detalj som stack ut i drömmen kanske är en metafor för något helt annat? Drömmen kanske handlar om att jag känner mig vilsen i mitt skrivande och jag letar i min ryggsäck efter en lösning och lösningen är alkohol men eftersom jag inte dricker längre är det ändå ingen lösning. Det ni tonåringar: Alkohol är ingen lösning. Och att jag inte fick följa med i den gula bilen kanske betyder att jag måste hitta en lösning själv. Backpackers kanske står för att det är en resa hit och dit att skriva? Inte en fysisk resa utan en psykisk givetvis. Och att jag inte hoppade på färjan betyder att jag inte vågar ta steget ut på det stormiga och osäkra havet som det är att låta andra (förlag, vänner med flera) läsa och bedöma det jag skrivit?
Eller så betyder drömmen ingenting som drömmar gör ibland.
Får jag bara en timme eller två till ostört så har jag bestämt vilka texter jag ska ha med. En timme eller två till har jag satt dem i ordning. Närmare, bättre, ja just så! Det börjar likna något, känns det som i alla fall. Någon som har en timme eller två att ge mig?
I natt drömde jag att jag kom vilse i London. Och ju mer jag försökte hitta tillbaka till hotellet desto mer vilse kom jag. Jag och några kompisar med kompisar åt på en restaurang som bara serverade vegetariska rätter. Vi åt någon paj med grönt innehåll, antagligen broccoli. Plötsligt skulle alla åka hem. Mina vänner var borta. Jag fann mig själv vid bordet med kompisars kompisar. Ingen jag egentligen kände. De reste på sig och jag kände att jag var tvungen att följa med dem ut. De var tre stycken som satte sig i en gul BMW. Det fanns en plats kvar och jag frågade om jag fick ta den men ingen av dem svarade mig fastän jag upprepade frågan. De körde iväg och jag stod ensam kvar på trottoaren. Eftersom vi hade kommit dit i bil hade jag inte tänkt på vägen dit och visste inte åt vilket håll hotellet låg. Vilse i London helt enkelt. Jag letade i min ryggsäck efter pengar till en taxi, hittade inga. Letade efter en lapp där det skulle stå namnet på Hotellet och adressen dit. Hittade ingen. Allt jag hittade var en massa svenska småmynt och en genomskinlig plastpåse med tre öl och två rosa färgade cider i. Jag gick planlöst genom några kvarter och kom ner till hamnen och lekte för en sekund eller två med tanken att hoppa på en färja. Satte mig på stenkanten och gav bort ölen och cidern till två svenska backpackers. Strax därpå vaknade jag.
Så vad betydde drömmen? Jag tror inte att drömmar betyder något speciellt utan snarare är hjärnans sätt att sortera in dagens intryck. Jag brukar kunna hänföra detaljer i drömmar till saker jag såg eller upplevde dagen innan men med den här drömmen är det svårt. Jag har varit i London men kommer inte ihåg att jag tänkt på det nyligen. Kompisars kompisar är nog Es kompis reportern som jag träffade som hastigast i helgen (vilket då skulle motarbeta teorin om hjärnan och dagens intryckssortering). Den vegetariska maten är eventuellt den maten som en på jobbet åt till lunch. Att alla skulle åka hem? Hm…att jag även med människor runt mig känner jag mig ensam? Det där blev lite väl deppig och psykologiserande. Gul BMW? Det brukar stå en BMW på den vägen som jag går hem men den är inte gul. Och en ryggsäck med småmynt, öl och cider i. Vet i fan. Jag dricker inte alkohol längre. Och det är likadant med hamnen, färjorna och backpackers. Jag vet inte hur de kom med i drömmen.
Kanske är det som de säger i Twin Peaks: ”The owls are not what they seem” Varje detalj som stack ut i drömmen kanske är en metafor för något helt annat? Drömmen kanske handlar om att jag känner mig vilsen i mitt skrivande och jag letar i min ryggsäck efter en lösning och lösningen är alkohol men eftersom jag inte dricker längre är det ändå ingen lösning. Det ni tonåringar: Alkohol är ingen lösning. Och att jag inte fick följa med i den gula bilen kanske betyder att jag måste hitta en lösning själv. Backpackers kanske står för att det är en resa hit och dit att skriva? Inte en fysisk resa utan en psykisk givetvis. Och att jag inte hoppade på färjan betyder att jag inte vågar ta steget ut på det stormiga och osäkra havet som det är att låta andra (förlag, vänner med flera) läsa och bedöma det jag skrivit?
Eller så betyder drömmen ingenting som drömmar gör ibland.
Får jag bara en timme eller två till ostört så har jag bestämt vilka texter jag ska ha med. En timme eller två till har jag satt dem i ordning. Närmare, bättre, ja just så! Det börjar likna något, känns det som i alla fall. Någon som har en timme eller två att ge mig?
lördag 19 januari 2008
För alltid är en väldigt lång tid
Anna har läst igenom dikterna på rekordfart, redan dagen efter hon fått texterna var hon färdig, och som vanligt var hon för snäll mot mig och i bedömningen. Allting var jättebra och några stycken var extrabra till och med. På slutet av bedömningen kallade hon mig även för hennes favoritpoet för alltid. Jag anser mig inte vara poet men jag lapar ändå i mig berömmet. Tack Anna. Och för alltid! Det är en väldigt lång tid det.
Så nu har hon sagt sitt så att säga och de ansiktslösa internetläsarna på poeter.se har läst (inte för att det gav så mycket men ändå), antar att det är upp till mig nu att göra det slutgiltiga urvalet. Ska sätta mig ner och verkligen gå till botten med det. Verkligen känna efter och tänka efter och sen välja (rätt). Ska jag få ett refuseringsbrev ska det vara för något jag kan stå för. Inget hafsjobb ihop slängt på en kvart.
Så nu har hon sagt sitt så att säga och de ansiktslösa internetläsarna på poeter.se har läst (inte för att det gav så mycket men ändå), antar att det är upp till mig nu att göra det slutgiltiga urvalet. Ska sätta mig ner och verkligen gå till botten med det. Verkligen känna efter och tänka efter och sen välja (rätt). Ska jag få ett refuseringsbrev ska det vara för något jag kan stå för. Inget hafsjobb ihop slängt på en kvart.
onsdag 16 januari 2008
Valrossar och gula ubåtar
Har precis skickat över en (tidig) version på urvalet av texter till Anna. Nu ska hon läsa och förhoppningsvis komma fram till vilka av de 64 som är bra och vilka som är dåliga (eller mindre bra som jag försöker tänka för att inte deppa ihop (nejdå…)).
Det borde finnas ett test för att avgöra vilka dikter som är bra och vilka som är dåliga. Det skulle kunna likna ett sånt där test som småbarn får göra för att kolla motoriken (eller vad det nu är man kollar). Om dikten passerar lätt genom det triangelformade hålet så är den bra. Försöker den ta sig igenom det runda hålet, inte fullt lika bra. Vad gör man med barn, a.ka. dikter, som inte kan stoppa träklossarna rätt? Är mina dikter dikter som lätt glider igenom?
Funderade på det tidigare idag. Har jag utvecklats som diktare (aj, vilket fult ord)? Poet? Nja…men för resonemangets skull så okej. Har jag utvecklats som poet? Har jag lämnat ”jag älskar dig” stadiet? Vad menar du nu, kanske ni tänker. Jo, jag tänker så här:
Det kanske är så att du måste sjunga dina ”jag älskar dig” och ”och jag älskar henne”, ”älska mig”, ”Ps. jag älskar dig” innan du kan sjunga om valrossar och gula ubåtar?
Kan jag nu sjunga om valrossar? Eller måste jag ta en vända till genom ”Ps. jag älskar dig?"
Goo goo g' joob
Det borde finnas ett test för att avgöra vilka dikter som är bra och vilka som är dåliga. Det skulle kunna likna ett sånt där test som småbarn får göra för att kolla motoriken (eller vad det nu är man kollar). Om dikten passerar lätt genom det triangelformade hålet så är den bra. Försöker den ta sig igenom det runda hålet, inte fullt lika bra. Vad gör man med barn, a.ka. dikter, som inte kan stoppa träklossarna rätt? Är mina dikter dikter som lätt glider igenom?
Funderade på det tidigare idag. Har jag utvecklats som diktare (aj, vilket fult ord)? Poet? Nja…men för resonemangets skull så okej. Har jag utvecklats som poet? Har jag lämnat ”jag älskar dig” stadiet? Vad menar du nu, kanske ni tänker. Jo, jag tänker så här:
Det kanske är så att du måste sjunga dina ”jag älskar dig” och ”och jag älskar henne”, ”älska mig”, ”Ps. jag älskar dig” innan du kan sjunga om valrossar och gula ubåtar?
Kan jag nu sjunga om valrossar? Eller måste jag ta en vända till genom ”Ps. jag älskar dig?"
Goo goo g' joob
söndag 13 januari 2008
Alfons Åberg
Tvättmaskin och torkskåp. Disk. Inlägg i bloggen. Lek med Tove. CD-spelare. Tur till Ikea. Omplantering av krukväxter. Kikärtor på spisen. Slösurfat och letat efter något som kan uppta tid. Det vill säga: Allt annat än det jag borde ta i tu med. Jag borde fortsätta med gallringen, men något hindrar mig. Inte någon, vilket hade varit roligare för det skulle betyda att jag har ett liv, utan något. Något som inte syns. För inte syns väl lathet? Fast det är egentligen inte (bara) lathet? Är det inte snarare rädsla? Rädslan för vad andra ska tycka och tänka? Rädslan för att våga vara sårbar. Visa sig utan masken på. Men jag är inte rädd! Eller?
Nej, nu fan sätter jag igång. Ska bara...hitta en ny skiva till stereon och läsa några 1000 andra andras dikter som alla är bättre än mina.
Nej, jag är inte rädd för att låta några främlingar läsa och kommentera. De är ju främlingar alltså folk jag inte känner och därigenom folk jag inte behöver bry mig om på samma sätt. Det är värre med vad vänner tycker och tänker. Hur kommer det sig? De borde ju förstå en på ett annat sätt än vad främlingar gör. Men ändå… Tillbaka till gallringen nu, struntar i de bakomliggande faktorerna. Att psykoanalysera mig själv gör mig bara deprimerad.
Det här är planen för hur jag ska gå tillväga: M.R har läst och kommenterat och sen har vi diskuterat. A.K har läst för längre sen. Hon ska nog få läsa igen. Sen ska jag klumpa ihop alla texterna och lägga som bok på Poeter.se och de som efter en vecka fått fler läsningar och kommentarer än de övriga borde således vara bättre. Då får jag fyra källor att gå på: M.R, A.K, ansiktslösa Internetläsare och mig själv. Då bara måste det gå lätt att gallra?
Nej, nu fan sätter jag igång. Ska bara...hitta en ny skiva till stereon och läsa några 1000 andra andras dikter som alla är bättre än mina.
Nej, jag är inte rädd för att låta några främlingar läsa och kommentera. De är ju främlingar alltså folk jag inte känner och därigenom folk jag inte behöver bry mig om på samma sätt. Det är värre med vad vänner tycker och tänker. Hur kommer det sig? De borde ju förstå en på ett annat sätt än vad främlingar gör. Men ändå… Tillbaka till gallringen nu, struntar i de bakomliggande faktorerna. Att psykoanalysera mig själv gör mig bara deprimerad.
Det här är planen för hur jag ska gå tillväga: M.R har läst och kommenterat och sen har vi diskuterat. A.K har läst för längre sen. Hon ska nog få läsa igen. Sen ska jag klumpa ihop alla texterna och lägga som bok på Poeter.se och de som efter en vecka fått fler läsningar och kommentarer än de övriga borde således vara bättre. Då får jag fyra källor att gå på: M.R, A.K, ansiktslösa Internetläsare och mig själv. Då bara måste det gå lätt att gallra?
Maggie Gyllenhall får gärna vara min sekreterare
I natt, eller i morse (då jag hört att det är då man drömmer, det är så man kommer ihåg drömmarna, de inträffar nära då man vaknar) drömde jag att jag hånglade med Maggie Gyllenhaal från filmen ”Secretary”. Eller det var snarare Lee som Maggies rollfigur heter i filmen som var kvinnan i drömmen. Hon log ovan på mig iförd endast ett par vita trosor. Vi tumlade runt på vita lakan. Det hela var ett ganska skönt sätt att vakna på. Hade kanske varit skönare att få fortsätta sova och drömma vidare?
Jag gick upp och åt frukost. Sen, någonstans mellan frukostbordet och duschen, ploppade fröet till ”Hatvatten” upp. Efter en smula tankearbete blev det så här med lite (fin)slipning:
Hatvatten
Hat
är en underbar känsla
så länge som du står på bryggan
och bara doppar tårna i det;
men om du däremot
sänker ner hela din kropp
drunknar du snart
under dess stormiga vågor.
Vet inte om jag är färdig med den eller om jag ska fundera vidare. Att fundera vidare på något jag har skrivit är jag väldigt dålig på. Jag skriver ner fort och jag läser nästan aldrig igenom det jag har skrivit och läser jag igenom det läser jag igenom det fort och inte speciellt noggrant. Jag hatar att korrekturläsa eller vad man ska kalla det mina egna texter. Så hittar ni några stavfel, missade ord, syftningsfel osv. så vet ni varför. Det är ingen bra egenskap hos någon som gillar att skriva men sån är jag. Och egentligen får man väl inte så mycket hjälp av stavningskontrollen i word? Ibland undrar jag om inte word stavar sämre än vad jag gör.
Och om någon undrar vad filmen hade med dikten att göra så är svaret: Inte speciellt mycket. Jag tyckte bara att det var en trevlig dröm.
fredag 11 januari 2008
Istället för att föra detta resonemang i mitt huvudet har jag skrivit ner det
Försöker fortfarande sålla bort några dikter. ”Kill your darlings” är svårt. Funderar nästan på att lägga namnen på dikterna i en hatt och sen dra lott, den som dras försvinner och till slut har jag de 50 utvalda. Varför 50? Det vet jag inte. Skulle kunna vara färre, skulle kunna vara fler. Men nu har jag bestämt att det ska vara 50 st och då får jag hålla mig till det. Något måste jag ha som grund att stå på i det här projektet.
Här följer en lista på de texter (titlarna) som jag garanterat (tror jag) ska ha med:
1. Hisskapacitet
2. Tumla och pussla
3. Flyttfågel i bur
4. Tourettes I
5. Tourettes II
6. Sonar i korridoren
7. Att födas med kuk
8. I höstens foajé
9. Jag har ett hårstrå i min mun
10. Spottar sjukhus
11. Epokernas strid
12. Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan
13. Bluesfestival
14. I kassan på ICA hemsöks jag av din doft
15. Jag har rätt men jag känner mig så fel
16. Om att tro
17. Hålet
18. Jag måste komma ihåg att glömma dig
19. Rulltrappan till himmeln är ur funktion
20. Fotboll
21. Blända
22. November
23. Tidsperspektiv I
24. Tidsperspektiv II
25. Jag är nere med asfalten
26. När stjärnor faller sönder
27. Ro
28. Bränn mig
29. Timglas
30. I solnedgångens hus
31. Kontaktannons
32. Ingenting
33. Det tysta ljudet
34. Vandringen
35. Ibland är det bara så...
36. En förstorare
37. Kärleksslaven
38. Ekumenisk vers
39. 100 ord för snö och 6-8 skivor bröd
40. Blåmärket
41. Köpenhamn
42. Vägvisare
43. Ärren
44. Sensommardröm (gul fjäril)
45. Fyra element
46. Tomhet
47. Tomhet II
48. Tomhet III
49. Tomhet IV
50. Tomhet V
51. Solnedgångsögon
52. På din handled
53. Hon kallar mig en ängel
54. På låtsas och på riktigt
55. Rakt genom dig
Det är alltså ovanstående 55 som jag kan tänka mig att skicka iväg (fast gränsen är på 50 så någon måste bort i alla fall). Kanske ska ta bort någon av Tomhets dikterna? Fem kanske är för många?
Och bubblarna som slåss om en plats är:
1. Vad är hopp?
2. Dammsugsförsäljaren
3. Fångar rosor på tungan...
4. Ängelskugga
5. Nya vänner
6. Postorderhjärta
7. Definitionen av poesi
8. Där bor mänskligheten
9. Allt ovan
Men om någon av bubblarna tar sig in så måste någon av dem som jag tidigare trodde var klara bort.
Och när jag har valt ut vilka som ska vara med kommer nästa problem. I vilken ordning ska dem stå för att få något förlag att slå glädjeskutt?
Här följer en lista på de texter (titlarna) som jag garanterat (tror jag) ska ha med:
1. Hisskapacitet
2. Tumla och pussla
3. Flyttfågel i bur
4. Tourettes I
5. Tourettes II
6. Sonar i korridoren
7. Att födas med kuk
8. I höstens foajé
9. Jag har ett hårstrå i min mun
10. Spottar sjukhus
11. Epokernas strid
12. Jag var skymningen, gryningen och tiden däremellan
13. Bluesfestival
14. I kassan på ICA hemsöks jag av din doft
15. Jag har rätt men jag känner mig så fel
16. Om att tro
17. Hålet
18. Jag måste komma ihåg att glömma dig
19. Rulltrappan till himmeln är ur funktion
20. Fotboll
21. Blända
22. November
23. Tidsperspektiv I
24. Tidsperspektiv II
25. Jag är nere med asfalten
26. När stjärnor faller sönder
27. Ro
28. Bränn mig
29. Timglas
30. I solnedgångens hus
31. Kontaktannons
32. Ingenting
33. Det tysta ljudet
34. Vandringen
35. Ibland är det bara så...
36. En förstorare
37. Kärleksslaven
38. Ekumenisk vers
39. 100 ord för snö och 6-8 skivor bröd
40. Blåmärket
41. Köpenhamn
42. Vägvisare
43. Ärren
44. Sensommardröm (gul fjäril)
45. Fyra element
46. Tomhet
47. Tomhet II
48. Tomhet III
49. Tomhet IV
50. Tomhet V
51. Solnedgångsögon
52. På din handled
53. Hon kallar mig en ängel
54. På låtsas och på riktigt
55. Rakt genom dig
Det är alltså ovanstående 55 som jag kan tänka mig att skicka iväg (fast gränsen är på 50 så någon måste bort i alla fall). Kanske ska ta bort någon av Tomhets dikterna? Fem kanske är för många?
Och bubblarna som slåss om en plats är:
1. Vad är hopp?
2. Dammsugsförsäljaren
3. Fångar rosor på tungan...
4. Ängelskugga
5. Nya vänner
6. Postorderhjärta
7. Definitionen av poesi
8. Där bor mänskligheten
9. Allt ovan
Men om någon av bubblarna tar sig in så måste någon av dem som jag tidigare trodde var klara bort.
Och när jag har valt ut vilka som ska vara med kommer nästa problem. I vilken ordning ska dem stå för att få något förlag att slå glädjeskutt?
torsdag 10 januari 2008
Från då till nu
Jag har ”alltid” skrivit, varde sig det har handlat om låttexter (som jag skrev innan jag ens var med i ett band eller ens kunde spela något instrument hjälpligt) till att försöka skriva dikter, noveller, romaner osv.
Låt textperioden var som kraftigast under gymnasiet då jag säkerligen skrev över 400 texter varav inte många har bestått tidens tand. De flesta är pinsamma försök till kopiering av Nirvana och andra band jag lyssnade på då (och nu) men några få är guldkorn (om än kattguldskaraktär) och några ännu färre kan jag än idag stå för. Och en av orsakerna, då det kan vara flera, till att jag kan stå för dem idag är att de blev musiksatta. En låttext utan musik måste vara verkligen betyda något för att klara sig utan musik. En sångtext är inte samma sak som en dikt. De jobbar på olika nivåer och efter olika regler, men nu känner jag att avviker från poängen (?) med den här texten.
Under gymnasietiden skrev jag alltså mängder med låttexter men jag skrev även kortare historier och ett försök till en novell. Den hette ”Rosen” och var djupt inspirerad av Twin Peaks. Den handlade till och med om pappa som blir besatt och dödar sin dotter (plus några andra) sen kallas FBI (ja, den utspelar sig i USA, pinsamt men sant) in för att lösa fallet. Två agenter skickas dit och yada yada. Hur som helst, på något sätt fick min Svenskalärare reda på att jag gillade att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta. Hon sa att jag gärna fick e-posta henne med berättelser så skulle hon läsa och kommentera. Jag gjorde så i början på vårterminen och skickade ”Rosen” till henne, terminen flöt på och jag hörde inget från henne. Tyckte det var för pinsamt att fråga henne vad hon tyckte om den. Jag menar, om hon inte själv kommenterade så måste den:
A. vara riktigt dålig så hon inte vågade med risk för att knäcka mig.
B. inte ha fått den och vem hade jag då skickat den till?
Och C. så var det bara tomt prat från hennes sida att hon skulle kommentera osv.…
Idag tycker jag att det var lika bra då berättelsen är obehagligt dålig och pinsam.
Efter gymnasiet blev det fler låttexter till bandet (gå till Allears.se och sök på Ireli) men jag började även skriva dikter eller texter som liknade dikter på olika sidor på Internet. Snabbspola framåt och vi når idag och 222 texter på Poeter.se (ibland känner jag mig som lögnare genom att vara medlem där då jag inte räknar mig som poet (fast det är inte 95% av dem som skriver där heller så…) utan mer som någon som gillar att skriva dikter). Och det är nu jag ska ta dem bästa, eller minst sämsta om man så vill, och sammanställa dessa och skicka iväg till förlag. Från byrålådan till refuseringsbrev helt enkelt. Så det är det jag håller på mig nu. Sammanställning och gallring. Ner från 222 till ca 50 och sen in med dem i ett kuvert och på postlådan med dem och sen önskan om dynamit så jag kan spränga upp lådan eftersom jag ångrar mig och inte vill skicka dem eftersom snobbarna på förlaget bara kommer att skratta åt texterna eller läsa den första och sen kasta resten i soptunnan muttrandes något om inkompetenta jävla Svenssons som inte begriper sig på kultur. Men när de väl är postade ska jag låta dem läsa och skratta och muttra och sen skicka mig ett standardiserat refuseringsbrev för det är precis det som bloggen går ut på. Från byrålådan till refuseringsbrev heter den ju!
Gallringen går långsamt framåt. Jag har 66 stycken nu vilket betyder att jag ska ta bort ungefär 16. Det blir svårare och svårare. Vad ska man gå på? Magkänsla? Vad andra tycker?
Nej, det här får räcka som första inlägg. Från då till nu.
Låt textperioden var som kraftigast under gymnasiet då jag säkerligen skrev över 400 texter varav inte många har bestått tidens tand. De flesta är pinsamma försök till kopiering av Nirvana och andra band jag lyssnade på då (och nu) men några få är guldkorn (om än kattguldskaraktär) och några ännu färre kan jag än idag stå för. Och en av orsakerna, då det kan vara flera, till att jag kan stå för dem idag är att de blev musiksatta. En låttext utan musik måste vara verkligen betyda något för att klara sig utan musik. En sångtext är inte samma sak som en dikt. De jobbar på olika nivåer och efter olika regler, men nu känner jag att avviker från poängen (?) med den här texten.
Under gymnasietiden skrev jag alltså mängder med låttexter men jag skrev även kortare historier och ett försök till en novell. Den hette ”Rosen” och var djupt inspirerad av Twin Peaks. Den handlade till och med om pappa som blir besatt och dödar sin dotter (plus några andra) sen kallas FBI (ja, den utspelar sig i USA, pinsamt men sant) in för att lösa fallet. Två agenter skickas dit och yada yada. Hur som helst, på något sätt fick min Svenskalärare reda på att jag gillade att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta. Hon sa att jag gärna fick e-posta henne med berättelser så skulle hon läsa och kommentera. Jag gjorde så i början på vårterminen och skickade ”Rosen” till henne, terminen flöt på och jag hörde inget från henne. Tyckte det var för pinsamt att fråga henne vad hon tyckte om den. Jag menar, om hon inte själv kommenterade så måste den:
A. vara riktigt dålig så hon inte vågade med risk för att knäcka mig.
B. inte ha fått den och vem hade jag då skickat den till?
Och C. så var det bara tomt prat från hennes sida att hon skulle kommentera osv.…
Idag tycker jag att det var lika bra då berättelsen är obehagligt dålig och pinsam.
Efter gymnasiet blev det fler låttexter till bandet (gå till Allears.se och sök på Ireli) men jag började även skriva dikter eller texter som liknade dikter på olika sidor på Internet. Snabbspola framåt och vi når idag och 222 texter på Poeter.se (ibland känner jag mig som lögnare genom att vara medlem där då jag inte räknar mig som poet (fast det är inte 95% av dem som skriver där heller så…) utan mer som någon som gillar att skriva dikter). Och det är nu jag ska ta dem bästa, eller minst sämsta om man så vill, och sammanställa dessa och skicka iväg till förlag. Från byrålådan till refuseringsbrev helt enkelt. Så det är det jag håller på mig nu. Sammanställning och gallring. Ner från 222 till ca 50 och sen in med dem i ett kuvert och på postlådan med dem och sen önskan om dynamit så jag kan spränga upp lådan eftersom jag ångrar mig och inte vill skicka dem eftersom snobbarna på förlaget bara kommer att skratta åt texterna eller läsa den första och sen kasta resten i soptunnan muttrandes något om inkompetenta jävla Svenssons som inte begriper sig på kultur. Men när de väl är postade ska jag låta dem läsa och skratta och muttra och sen skicka mig ett standardiserat refuseringsbrev för det är precis det som bloggen går ut på. Från byrålådan till refuseringsbrev heter den ju!
Gallringen går långsamt framåt. Jag har 66 stycken nu vilket betyder att jag ska ta bort ungefär 16. Det blir svårare och svårare. Vad ska man gå på? Magkänsla? Vad andra tycker?
Nej, det här får räcka som första inlägg. Från då till nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)