Det fiktiva jaget

Ibland/ofta när jag skriver så använder jag mig av jag-formen fastän det inte är mig det handlar om. Där använder jag mig alltså av det fiktiva jaget men det finns människor som tror att det är mig det handlar om. Det riktiga jag, inte det fiktiva jag. Men om det skulle vara jag i alla texter så skulle jag vare en elak, osäker, sexfixerad, deprimerad, hatisk, patetisk, sällan glädje kännande och självmordbenägen psykopat (vilket jag kanske är ibland) vilket jag inte är. Men om jag är det, är jag inte annat också som inte framgår av texten? Har jag bara de känslor jag skriver om?

Det är följaktligen så att när jag skriver så utgår jag (ofta) från jag-formen även om det inte är mig det handlar om. Ytterligare frågeställningar som följer är: Använder man jag-formen måste ens verkliga jag vara huvudpersonen? Om inte, hur undviker man att folk ”tar sig friheten” att pracka på det fiktiva jagets åsikter eller känslor på ens riktiga jag? Eller är det smällar man får ta? Ska man övergå till han eller hon för att slippa bli påpackad åsikterna och känslorna?


Ps. Snart två månader och ännu inget refuseringsbrev i sikte. Är det bra eller dåligt?

Lök

Kanske börjar det släppa nu?

Poesi är frånvaron av känslor

Hon säger
poesi
är frånvaron av egna känslor

Jag säger
poesi
är jakten på dem


Finns det ett rätt? Kan inte båda ha rätt? Vem vet? Och vad händer om man hittar känslorna? Tja, antagligen så smiter de undan igen. Är det någon här som någonsin lyckats hålla fast i en känsla? Och nej! Svaret är inte kärlek.


Lök

Han är en riktig man,
gråter bara när han hackar lök.
Nu sitter han framför tv:n
och hackar till
ring-in-och-skänk-pengar-galornas
bilder på svältande barn.

Tre små rätter som är fel

Lunch tid. Så satt vi då där i mitten av resturangens lokal med fullt av folk runt omkring oss. Jag drabbades av ett brinnande begär att berätta en riktig skröna; hitta på något riktigt avskyvärt eller snuskigt eller båda två och sen sätta in mig själv i huvudrollen. Berätta en historia lagom högt som skulle få Volvo-villa-vovve-foket i lokalen att sätta sina obligatoriska tre-små-rätter i halsen.
Jag ville göra detta bara för att se hur de runt omkring reagerade, men som vanligt vid sådana tillfällen stod det still. Jag fick idén men kunde inte genomföra det. Jag var en rebell som inte kunde starta revolution och det fick mig att bli nedstämd. Under resten av måltiden sjönk jag ner i stolen och lät mitt sällskap prata vidare medan de skyfflade in ris i sina gap. De dividerade om än de ena och de andra. Om någon skulle fråga mig om jag kom ihåg vad de hade pratat om skulle jag inte kunna svara.


Det var något från förr...

Och här står jag och tittar på när du skiter

Det gäller att komma på en titel som får folk att stanna upp och läsa. Ibland får man till och med lura dem lite. Erkänn att du tänkte "Vad i faan?!" när du såg rubriken. Det är precis så jag menar.

Och här står jag och tittar på när du skiter

Och här står jag och tittar på
när du skiter
i allt

Det är ditt liv
men det känns ändå som
jag borde lägga mig i

Det är lite
som en väldigt långsam bilolycka
Borde hinna varna
eller ändra förloppet
istället för plocka upp bitarna av dig efteråt

Och här står jag och tittar på
när du pissar
bort allt

Det är ditt liv
men delar av det
utspelas i mitt

Det är lite
som en väldigt långsam explosion
Borde springa
och gömma mig
istället för plocka splitter ur min kropp efteråt

men här står jag likväl

Helt utan ryggmärgsbedövning

Jag har inte kunnat skriva på sistone för jag har varit lycklig. Det är i alla fall teorin även om jag nu inte varit lycklig. Vad jag menar är alltså att jag presterar som bäst och mest när jag är (lite) nedstämd. Det är då jag sprutar ur mig saker, orden flödar och texter blir till. Jag knullar nedstämdheten och den mig och vi får små textbarn.

Så inspirationen är alltså en depression? Kan så vara. Och även om jag vanligtvis är ganska pessimistisk (det är i alla fall vad jag brukar få höra) så har jag inte varit tillräckligt nere i skiten nu på sistone. Dock ej sprudlande glad. Är det bra eller dåligt? Vet ej. Måste väl odla myten om lidande konstnärer?

Från och med den 6 april (hade då gått en månad sen jag skickade till förlagen) började väntan på riktigt. Väntar på refuseringsbreven så jag kan bli riktigt jävla deppig och krysta fram ett mästerverk helt utan ryggmärgsbedövning.

Kommers

Jag verkar inte kunna avsluta någonting nu för tiden. Universum kastar ord på mig och jag fångar dem men kan inte trä dem på tråd; bilda meningar och stycken. Är det någon som finner en rad eller två intressanta kan ni få köpa dem billigt. Jag kommer inte göra något av dem i alla fall. Så skynda fynda! Redan färdig prutat! Först till kvarn....ja ni vet resten...

1. Ingen titel

Det ligger en död man och ruttnar i mitt bröst
i en spegel är han lik mig
men han rör sig inte när jag rör mig

Har skärsår på fingrarna
men inget som jag någonsin läst har fastnat
och jag förstår mig inte på statistik

2. Ingen titel

Nej, jag har inte tappat tron på kärleken.
Det är bara det att jag inte längre vet vad kärlek är.

Och nej, jag har inte tappat tron på livet.
Det är bara det att jag inte längre vet vad livet är.

Nej, jag har inte tappat bort mig själv.
Det är bara det att jag inte vet vem jag är.

3. Ikaros var en idiot (och Akilles dog av skoskav)

Ikaros var en idiot (och Akilles dog av skoskav)
Glöm vad du har hört. Det var inte fåfänga som dödade Ikaros.
Nej, det var kärleken.
Varför skulle han annars flyga så nära solen om inte för en flickas skull?
Vi gör allt och lite till för dessa mystiska väsen.

4. I ditt hov

Du skred nedför trappan som en modern dödsängel:
Dräpte med ironi och sarkasm.
Och under kappan är jag säker på att du fick orgasm.

5. Vargen kommer

”Titta där kommer Gud” sade hon och pekade
Vi såg ingen
Men hon insisterade, nästan hoppade av entusiasm
”Där kommer han. Ser ni honom inte?”
Vi tittade, men var tvungna att skaka på huvudet. Det var ingen där.
Och allra minst Gud.
Vi bannade henne för att hon ljög, föll strax därpå tillbaka i vårt samtalsämne.
Det dröjde dock inte länge innan hon på nytt utropade
”Nu står Gud bredvid mig.”
Vi såg ingen, för det fanns ingen där.
Men hon såg.