Det var så länge sen nu. Tänk om jag förlorat förmågan för alltid?
Tycka om (ingenting än)
Försöker tycka om
men vet inte om
jag kan tycka om
har försökt så länge
och så mycke
borde fattat tycke
borde fattat eld
känns som
om
tycka om
vore lagom
att börja med
i väntan på kärleken
men
ingenting än
söndag 27 september 2009
torsdag 24 september 2009
Varför refuseringsbrev?
Då.
Jag vet varför min diktsamling blev refuserad. Det är enkelt. Givetvis var det för att den var (för) dålig Det har jag inga problem med att erkänna. Frågan är varför den var dålig. När jag nu läser det jag skickade in då så slår det mig att det var för många olika stilar och dikter. Lika eklektisk som jag själv är. Långa texter blandade med korta blandade med naturromantik blandade med naiva kärleksdikter blandade med svårmod och död blandade med samhällskritik. Helt enkelt en jävla blandning. Om/när eller när/om jag skickar in något till ett förlag ska dikterna vara mer i symbios med varandra. Många av dikterna som var med när jag fick mitt efterlängtade refuseringsbrev tycker jag fortfarande är bra men de höll inte som helhet. Så slutsatsen är att dikterna ska harmonisera med varandra.
Tror också att antalet dikter ska vara mindre än 55 vilket var antalet som jag skickade in sist. Sist föresten, låter som om jag skickar in ofta vilket inte är fallet. Nej. En gång till två förlag. Ett refuseringsbrev. Där är facitet.
Till sist har jag en teori om det här med att bli publicerad. Du kan skriva världens bästa diktsamling men ändå inte få den utgiven om den som sitter på förlaget och läser inte tycker den är bra. Eller så kan du skriva världens sämsta diktsamling och få den utgiven för personen på förlaget tycker det är bra. Men givetvis är det bäst att skriva så bra som möjligt. Känns ändå som det är vägen att gå om man nu har som mål att bli publicerad vill säga. Vill man inte det och skriver för sig själv är det viktigare att skriva sant.
Jag vet varför min diktsamling blev refuserad. Det är enkelt. Givetvis var det för att den var (för) dålig Det har jag inga problem med att erkänna. Frågan är varför den var dålig. När jag nu läser det jag skickade in då så slår det mig att det var för många olika stilar och dikter. Lika eklektisk som jag själv är. Långa texter blandade med korta blandade med naturromantik blandade med naiva kärleksdikter blandade med svårmod och död blandade med samhällskritik. Helt enkelt en jävla blandning. Om/när eller när/om jag skickar in något till ett förlag ska dikterna vara mer i symbios med varandra. Många av dikterna som var med när jag fick mitt efterlängtade refuseringsbrev tycker jag fortfarande är bra men de höll inte som helhet. Så slutsatsen är att dikterna ska harmonisera med varandra.
Tror också att antalet dikter ska vara mindre än 55 vilket var antalet som jag skickade in sist. Sist föresten, låter som om jag skickar in ofta vilket inte är fallet. Nej. En gång till två förlag. Ett refuseringsbrev. Där är facitet.
Till sist har jag en teori om det här med att bli publicerad. Du kan skriva världens bästa diktsamling men ändå inte få den utgiven om den som sitter på förlaget och läser inte tycker den är bra. Eller så kan du skriva världens sämsta diktsamling och få den utgiven för personen på förlaget tycker det är bra. Men givetvis är det bäst att skriva så bra som möjligt. Känns ändå som det är vägen att gå om man nu har som mål att bli publicerad vill säga. Vill man inte det och skriver för sig själv är det viktigare att skriva sant.
tisdag 22 september 2009
Enastående
En tjej på jobbet (hon får vara anonym eftersom jag inte vet om hon vill figurera i den här bloggen) nämnde det engelska ordet ”outstanding” för några dagar sen. Det var något om att hon vid ett tillfälle inte riktigt visste vad det betydde.
Av någon anledning fastnade ordet i mitt huvud. Kanske har jag ett orddurkslag där. På engelska är det ett ganska fullt ord, ja inte betydelse av det då men hur det låter när man säger det. Kanske inte direkt fult men alldagligt på något sätt. På svenska däremot ljuder det desto vackrare. Enastående. Testa själva.
Enastående betyder bland annat: ojämförlig, unik, utan like, lysande, fantastisk, fenomenal, magnifik, otrolig, sällsynt, exceptionell men ingen av dessa synonymer griper mig på samma sätt som just enastående. Enastående framkallar enbart positiva associationer.
Enastående är ett ord som får mig att vilja skalda. Det är lite högtravande (precis som skalda) men på ett bra sätt. Ett ärligt sätt. Så nu är det väl bara till att försöka få in enastående i en dikt eller två.
Det fungerar också alldeles utmärkt i en ärlig komplimang: ”Du är enastående, det finns ingen annan som du” eller i flörtigare version: ”Dina ögon är verkligen enastående, så magnifikt djupa och blå.” Tror jag ska testa och ge någon en komplimang med enastående i. Gör det du med!
Av någon anledning fastnade ordet i mitt huvud. Kanske har jag ett orddurkslag där. På engelska är det ett ganska fullt ord, ja inte betydelse av det då men hur det låter när man säger det. Kanske inte direkt fult men alldagligt på något sätt. På svenska däremot ljuder det desto vackrare. Enastående. Testa själva.
Enastående betyder bland annat: ojämförlig, unik, utan like, lysande, fantastisk, fenomenal, magnifik, otrolig, sällsynt, exceptionell men ingen av dessa synonymer griper mig på samma sätt som just enastående. Enastående framkallar enbart positiva associationer.
Enastående är ett ord som får mig att vilja skalda. Det är lite högtravande (precis som skalda) men på ett bra sätt. Ett ärligt sätt. Så nu är det väl bara till att försöka få in enastående i en dikt eller två.
Det fungerar också alldeles utmärkt i en ärlig komplimang: ”Du är enastående, det finns ingen annan som du” eller i flörtigare version: ”Dina ögon är verkligen enastående, så magnifikt djupa och blå.” Tror jag ska testa och ge någon en komplimang med enastående i. Gör det du med!
lördag 19 september 2009
Poesikrig
Jag VS poesin
Idag:
Jag förstår inte poesi
men jag kan låtsas
Nej, jag förstår den inte
men jag gillar att läsa
Jag lägger mig platt och låter den segra.
Idag:
Jag förstår inte poesi
men jag kan låtsas
Nej, jag förstår den inte
men jag gillar att läsa
Jag lägger mig platt och låter den segra.
Kärleksglöden är ett öde värre än döden
Två gymnasiehistorier om kärlek
Kärleken kan få en att göra konstiga saker. Låt mig berätta en gymnasiehistoria. En kompis, ja jag vet att man säger ”en kompis” och sen menar en själv, jag har sett alla dumma amerikanska tv-serier, men nu menar jag verkligen en polare.
Så den här vännen var på en fest hemma hos en tjej. Hon hade partaj när hennes föräldrar var bortresta. Utomlands någonstans, Thailand kanske, vi svenskar verkar älska det stället så helt omöjligt är det inte att det var dit de hade åkt. Hur som helst, tjejen med festen var en tjej min kompis såg som en gudinna. Han hade placerat henne högt på en piedestal. Djupt förälskad var han. Min amigo idoliserade henne. Han hade dumdristigt låtit henne borra sig in i hans hjärta likt en tagg från en ros. Han sa att det gjorde ont att tänka på henne men ondare att inte göra det. Snackade man med honom och hon gick förbi var det som om allt annat slutade existera. Han hörde en inte prata. Kort sagt, han var K Ä R i henne, men det visste hon inte.
Tanken var att han skulle berätta för henne den här kvällen. Säga hur han kände och sedan skulle de leva lyckliga i sann Hollywood-stil. Lite töntigt jag vet, men som jag sa tidigare så var han förälskad i henne och en sann romantiker så…
Okej, festen var alltså hemma hos piedestaltjejen. Hon bodde i en vit tegelvilla i två plan i ett villakvarter inte så långt härifrån. Partyt hölls på nedre plan och ovanvåningen var off limit för alla. Det var ett stort hus med vardagsrum, badrum och kök på entréplanet och sovrummen och badrum en trappa upp.
Min kumpan kom till festen med några innanför västen, som min far brukar säga, några men inte för många, han ville inte sjabbla bort tillfället genom att vara för full. Partajet förflöt och alla verkade ha roligt. En del lite för roligt då någon tjej spydde på golvet och några killar sprejade ner köket med öl. Ni vet sånt som händer på fester.
Kompisen satt i skinnsoffan i vardagsrummet och stirrade på gudinnan han var kär i. Hon dansade med sina kompisar. Han satt där och smuttade på sin sprit under hela tiden som hon dansade. Hennes kompisar sprang ut för att röka och hon blev ensam kvar. Gudinnor röker nämligen inte. Han såg sin chans. Nu skulle han förklara sina känslor men när han reste på sig snurrade det till i huvudet rejält och han dråsade ner i soffan. Alkoholen hade tagit starkare än han hade räknat med. Han reste på sig med stor möda och raglade runt soffbordet mot tjejen. Här tycker man kanske att han borde ha avbrutit, tänkt om, inte ta kontakt men starka känslor som kärlek blandat med alkohol går ibland inte att styra. Tjejen stod med ryggen mot honom. Hon mixtrade med musiken när han knackade henne på axeln. Han gjorde detta lite för hårt för hon skrek till av smärta eller så kanske hon hade blivit skrämd. Min kompis visste inte. Hur som helst, nu stod han öga mot öga med gudinnan. Hon strålade starkare än solen. Var vackrare än en sommarhimmel. Han fick inte fram ett ord. Han bara fånstirrade på drömtjejen. Och hon tittade tillbaka och gick sen när han inte sagt något.
Min kompis fattade att han gjort bort sig även om han nu var rejält packad för visst är det så att när man är grundligt alkoholpåverkat kommer på smarta grejer? En genialisk plan formades i hans huvud. Han skulle inte dricka mer så han nyktrade till och sen skulle han prata med tjejen. Det var bara det att han fortfarande var kanonfull och i sitt sökande efter flickan i hans hjärta så förvillade han sig upp på ovanvåningen. Där fann han tjejens rum. Han satte sig på sängen för att vänta på henne och nyktra till. Festen pågick där nere. Musiken dunkade dovt genom golvet.
Han tyckte det blev tråkigt att bara sitta och vänta så han tittade skannade av tjejens rum. Han kollade fotona på väggarna, letade igenom hennes skrivbord. Hennes dator var lösenordskyddad. Han sökte igenom byrålådorna med underkläder, stoppade två spetstrosor i fickorna på jeansen. Polaren öppnande garderobsdörren och såg hennes kläder hängde uppradade i strikt ordning. Han tog ett snubblande steg in och tryckte plaggen mot ansiktet. Hennes söta doft trängde in i hans näsa. Andetag efter andetag. Han kände sig plötsligt trött och sjönk ner mot bakre väggen i klädkammaren. Strax sov han omgiven av drömtjejens kläder. Det var som han befann sig i en varm kokong av mjuka material och hennes doft.
När han vaknade var det tyst. Musiken och rösterna var borta. Festen måste vara slut tänkte han. Han hörde någon stöna. Han kom på var han var, i gudinnans garderob. Försiktigt tittade han ut genom en glipa. Rummet var dunkelt men han såg drömtjejen ha sex med någon snubbe på hennes säng. Han ville storma ut och slå killen på käften men nu var han så gott som nykter och tillbaka till sitt fega jag så han gjorde ingenting. Eller, jo, han stängde dörren till garderoben. Sjönk ner på golvet och började gråta. Storgråta. Verkligen lät tårarna falla. Snörvlade högljutt. Allt det där. Dörren till garderoben slets upp. Framför honom stod killen från sängen naken med en kondom på sin allt mer slokande snorre. Bakom honom stod hans gudomliga gudinna och skyllde sin delar med händerna. Ni vet vilka jag pratar om. Min kompis tog chansen och störtade hulkandes förbi de två och ur rummet, nedför trappan i tre, fyra enorma steg och sen ut i den kalla höstnatten.
Hela följande vecka fejkade han förkylning för att slippa se tjejen i skolan. Så ja, kärleken får en att göra konstiga saker. Blandar man sen in alkohol blir det värre. Kanske hamnar man i en gråtandes i en garderob när ens drömtjej har sex utanför.
Jag har ytterligare en gymnasiehistoria om kärlek. Lugn, den är kortare.
En annan kompis, ja ytterligare en med kärleksproblem, det är vanligt förekommande, spanade på en tjej i skolan. Och han antog att tjejen spanade på honom för han tyckte att deras blickar möttes på ett speciellt sätt. Varje gång hon passerade honom så liksom låstes deras ögon i varandra. De var som starka magneter som drogs mot varandra. Hans blå mot hennes blå. Detta pågick i flera veckor och vid varje tillfälle tyckte han att deras blickar dröjde sig kvar vid varandra längre och längre.
Vad säger man? De verkade ha fått kontakt men feg som han var, för vem är modig när det gäller kärlek, drog det ut på tiden innan han vågade göra något åt det. Vinterlovet kom och en kväll när han var ensam hemma tog han mod till sig. Min kompis lyfte luren, slog hennes nummer men lade på efter någon signal. Han förbannade sig själv för att han var en sån feg liten skit. Om han inte ringde förtjänade han henne inte. Så på nytt lyfte han luren och tvingade sig själv att hålla telefonen mot örat tills någon svarade. Han kände sig varm om örat. Efter vad som kändes som flera timmar var det någon som svarade. Det var tjejens mamma. Stammande fick han fram att han ville prata med hennes dotter. Mamman ropade efter henne, hon kom till telefonen.
Hans tunga var torr som bomull. Den fastnade överallt i munnen men han lyckades få fram sitt namn och undrade om hon ville träffas för att hitta på något. Det blev tyst i luren. Allt han hörde var sin egen spända andning. Jag kände svetten tränga fram över hela kroppen. Tänk om hon sa nej! Vad skulle han göra då? Han hann inte tänka längre än så för det hon sa var så mycket värre än ett nej. Hon sa ”jag vet inte vem du är”. Sex ord som nästan fick jorden att gå under. Nästan. Åtminstone skakade dessa få ord grundligt om hans värld. Min kompis sa hej då och lade på luren illa kvickt. Vad ska man annars göra? Vad kan man annars göra? Alla blickarna i skolan mellan dem två måste ha varit feltolkade från hans sida. Hon visste inte ens vem han var. Hur kunde han ha missbedömt det hela så? Det värsta var att han var djupt förälskad i henne. Hur gör man för att glömma? Hur får man någon att lämna huvudet? Hur får man någon ur ens bröst?
Kärleken kan få en att göra konstiga saker. Låt mig berätta en gymnasiehistoria. En kompis, ja jag vet att man säger ”en kompis” och sen menar en själv, jag har sett alla dumma amerikanska tv-serier, men nu menar jag verkligen en polare.
Så den här vännen var på en fest hemma hos en tjej. Hon hade partaj när hennes föräldrar var bortresta. Utomlands någonstans, Thailand kanske, vi svenskar verkar älska det stället så helt omöjligt är det inte att det var dit de hade åkt. Hur som helst, tjejen med festen var en tjej min kompis såg som en gudinna. Han hade placerat henne högt på en piedestal. Djupt förälskad var han. Min amigo idoliserade henne. Han hade dumdristigt låtit henne borra sig in i hans hjärta likt en tagg från en ros. Han sa att det gjorde ont att tänka på henne men ondare att inte göra det. Snackade man med honom och hon gick förbi var det som om allt annat slutade existera. Han hörde en inte prata. Kort sagt, han var K Ä R i henne, men det visste hon inte.
Tanken var att han skulle berätta för henne den här kvällen. Säga hur han kände och sedan skulle de leva lyckliga i sann Hollywood-stil. Lite töntigt jag vet, men som jag sa tidigare så var han förälskad i henne och en sann romantiker så…
Okej, festen var alltså hemma hos piedestaltjejen. Hon bodde i en vit tegelvilla i två plan i ett villakvarter inte så långt härifrån. Partyt hölls på nedre plan och ovanvåningen var off limit för alla. Det var ett stort hus med vardagsrum, badrum och kök på entréplanet och sovrummen och badrum en trappa upp.
Min kumpan kom till festen med några innanför västen, som min far brukar säga, några men inte för många, han ville inte sjabbla bort tillfället genom att vara för full. Partajet förflöt och alla verkade ha roligt. En del lite för roligt då någon tjej spydde på golvet och några killar sprejade ner köket med öl. Ni vet sånt som händer på fester.
Kompisen satt i skinnsoffan i vardagsrummet och stirrade på gudinnan han var kär i. Hon dansade med sina kompisar. Han satt där och smuttade på sin sprit under hela tiden som hon dansade. Hennes kompisar sprang ut för att röka och hon blev ensam kvar. Gudinnor röker nämligen inte. Han såg sin chans. Nu skulle han förklara sina känslor men när han reste på sig snurrade det till i huvudet rejält och han dråsade ner i soffan. Alkoholen hade tagit starkare än han hade räknat med. Han reste på sig med stor möda och raglade runt soffbordet mot tjejen. Här tycker man kanske att han borde ha avbrutit, tänkt om, inte ta kontakt men starka känslor som kärlek blandat med alkohol går ibland inte att styra. Tjejen stod med ryggen mot honom. Hon mixtrade med musiken när han knackade henne på axeln. Han gjorde detta lite för hårt för hon skrek till av smärta eller så kanske hon hade blivit skrämd. Min kompis visste inte. Hur som helst, nu stod han öga mot öga med gudinnan. Hon strålade starkare än solen. Var vackrare än en sommarhimmel. Han fick inte fram ett ord. Han bara fånstirrade på drömtjejen. Och hon tittade tillbaka och gick sen när han inte sagt något.
Min kompis fattade att han gjort bort sig även om han nu var rejält packad för visst är det så att när man är grundligt alkoholpåverkat kommer på smarta grejer? En genialisk plan formades i hans huvud. Han skulle inte dricka mer så han nyktrade till och sen skulle han prata med tjejen. Det var bara det att han fortfarande var kanonfull och i sitt sökande efter flickan i hans hjärta så förvillade han sig upp på ovanvåningen. Där fann han tjejens rum. Han satte sig på sängen för att vänta på henne och nyktra till. Festen pågick där nere. Musiken dunkade dovt genom golvet.
Han tyckte det blev tråkigt att bara sitta och vänta så han tittade skannade av tjejens rum. Han kollade fotona på väggarna, letade igenom hennes skrivbord. Hennes dator var lösenordskyddad. Han sökte igenom byrålådorna med underkläder, stoppade två spetstrosor i fickorna på jeansen. Polaren öppnande garderobsdörren och såg hennes kläder hängde uppradade i strikt ordning. Han tog ett snubblande steg in och tryckte plaggen mot ansiktet. Hennes söta doft trängde in i hans näsa. Andetag efter andetag. Han kände sig plötsligt trött och sjönk ner mot bakre väggen i klädkammaren. Strax sov han omgiven av drömtjejens kläder. Det var som han befann sig i en varm kokong av mjuka material och hennes doft.
När han vaknade var det tyst. Musiken och rösterna var borta. Festen måste vara slut tänkte han. Han hörde någon stöna. Han kom på var han var, i gudinnans garderob. Försiktigt tittade han ut genom en glipa. Rummet var dunkelt men han såg drömtjejen ha sex med någon snubbe på hennes säng. Han ville storma ut och slå killen på käften men nu var han så gott som nykter och tillbaka till sitt fega jag så han gjorde ingenting. Eller, jo, han stängde dörren till garderoben. Sjönk ner på golvet och började gråta. Storgråta. Verkligen lät tårarna falla. Snörvlade högljutt. Allt det där. Dörren till garderoben slets upp. Framför honom stod killen från sängen naken med en kondom på sin allt mer slokande snorre. Bakom honom stod hans gudomliga gudinna och skyllde sin delar med händerna. Ni vet vilka jag pratar om. Min kompis tog chansen och störtade hulkandes förbi de två och ur rummet, nedför trappan i tre, fyra enorma steg och sen ut i den kalla höstnatten.
Hela följande vecka fejkade han förkylning för att slippa se tjejen i skolan. Så ja, kärleken får en att göra konstiga saker. Blandar man sen in alkohol blir det värre. Kanske hamnar man i en gråtandes i en garderob när ens drömtjej har sex utanför.
Jag har ytterligare en gymnasiehistoria om kärlek. Lugn, den är kortare.
En annan kompis, ja ytterligare en med kärleksproblem, det är vanligt förekommande, spanade på en tjej i skolan. Och han antog att tjejen spanade på honom för han tyckte att deras blickar möttes på ett speciellt sätt. Varje gång hon passerade honom så liksom låstes deras ögon i varandra. De var som starka magneter som drogs mot varandra. Hans blå mot hennes blå. Detta pågick i flera veckor och vid varje tillfälle tyckte han att deras blickar dröjde sig kvar vid varandra längre och längre.
Vad säger man? De verkade ha fått kontakt men feg som han var, för vem är modig när det gäller kärlek, drog det ut på tiden innan han vågade göra något åt det. Vinterlovet kom och en kväll när han var ensam hemma tog han mod till sig. Min kompis lyfte luren, slog hennes nummer men lade på efter någon signal. Han förbannade sig själv för att han var en sån feg liten skit. Om han inte ringde förtjänade han henne inte. Så på nytt lyfte han luren och tvingade sig själv att hålla telefonen mot örat tills någon svarade. Han kände sig varm om örat. Efter vad som kändes som flera timmar var det någon som svarade. Det var tjejens mamma. Stammande fick han fram att han ville prata med hennes dotter. Mamman ropade efter henne, hon kom till telefonen.
Hans tunga var torr som bomull. Den fastnade överallt i munnen men han lyckades få fram sitt namn och undrade om hon ville träffas för att hitta på något. Det blev tyst i luren. Allt han hörde var sin egen spända andning. Jag kände svetten tränga fram över hela kroppen. Tänk om hon sa nej! Vad skulle han göra då? Han hann inte tänka längre än så för det hon sa var så mycket värre än ett nej. Hon sa ”jag vet inte vem du är”. Sex ord som nästan fick jorden att gå under. Nästan. Åtminstone skakade dessa få ord grundligt om hans värld. Min kompis sa hej då och lade på luren illa kvickt. Vad ska man annars göra? Vad kan man annars göra? Alla blickarna i skolan mellan dem två måste ha varit feltolkade från hans sida. Hon visste inte ens vem han var. Hur kunde han ha missbedömt det hela så? Det värsta var att han var djupt förälskad i henne. Hur gör man för att glömma? Hur får man någon att lämna huvudet? Hur får man någon ur ens bröst?
onsdag 16 september 2009
Anna K
Jag har en vän som säger att jag är bättre än Bob Hansson. Vi vet båda att det inte är sant men i mörka stunder är sånt bra att få höra. Talar om stunderna då orden inte faller på plats i pusslet.
Blodet droppar...eller droppar inte kanske...
Om skrivkramp. Om att ingen blir som jag vill. Om att allt blir fel. Om att allt blir stelt.
Du blöder
Då sa hon, titta du blöder
och jag vet inte om jag skurit mig på pappret eller på orden;
för förut hade rummet varit fyllt av vassa ord
och kantiga förklaringar.
kanske till och med bortförklaringar.
Du blöder
Då sa hon, titta du blöder
och jag vet inte om jag skurit mig på pappret eller på orden;
för förut hade rummet varit fyllt av vassa ord
och kantiga förklaringar.
kanske till och med bortförklaringar.
söndag 13 september 2009
Fyra rader enkla rim
Det är svårt att bli kär. Men lätt att tycka om.
Min kärlek är ett fruset land
Min kärlek är ett fruset land
kom värm mig, håll min hand
nej, håll mig i din famn
töa mitt hjärta lite grann
Min kärlek är ett fruset land
Min kärlek är ett fruset land
kom värm mig, håll min hand
nej, håll mig i din famn
töa mitt hjärta lite grann
Kreanegativitet
Skaparglädje är idag skaparsorg eftersom jag inte får ur mig det jag vill. Kreativitet. Ja! Ja! Ja! Men nej. Allt sitter fast inom mig.
Jag har något att säga men vet inte hur jag ska säga det (frustration)
När allt värker
och blodet verkar stå stilla
andningen ger upp
vill jag bara få det ur mig
och jag har orden här med mig
men de är så tysta
kvittar hur jag trugar
bjuder
och förlöjligar mig själv
de vägrar tala
Jag har något att säga men vet inte hur jag ska säga det (frustration)
När allt värker
och blodet verkar stå stilla
andningen ger upp
vill jag bara få det ur mig
och jag har orden här med mig
men de är så tysta
kvittar hur jag trugar
bjuder
och förlöjligar mig själv
de vägrar tala
fredag 11 september 2009
Kunskap
Använd din kunskap till gott.
Från hyllmeterns höjd
Säg,
vad är det som är så bra med hyllmeter av böcker
om det enda du använder dem till är att se ned på andra?
Från hyllmeterns höjd
Säg,
vad är det som är så bra med hyllmeter av böcker
om det enda du använder dem till är att se ned på andra?
torsdag 10 september 2009
onsdag 9 september 2009
tisdag 8 september 2009
En undran
Om Gud finns överallt...
Kristna säger att Gud finns överallt
men om Gud nu finns överallt
varför är Gud då så svår att hitta?
olly olly oxen free!
Kristna säger att Gud finns överallt
men om Gud nu finns överallt
varför är Gud då så svår att hitta?
olly olly oxen free!
söndag 6 september 2009
Världspremiär för Untied shoes (yeah) med Embla
Ibland gör jag och kompisen Andreas L musik tillsammans under namnet Embla. Till vår (stora) hjälp har vi ytterligare en kompis, Andreas E, som sköter det tekniska när vi spelar in. Han trakterar då och då också elgitarr i låtar som kräver det.
Hösten ’07 spelade vi in Untied shoes (yeah). För några veckor sedan hittade jag den (och en annan låt vi också spelat in, Lonely as a telephone) i mp3 högen; fick då för mig göra en video till låten. Och här är den. Världspremiär för Untied shoes (yeah).
Här följer lite fakta om videon och låten. Videon filmade jag med min mobiltelefon Sony Ericsson W890, inte världens bästa kamera om man vill göra en video men Cajsa Warg ni vet. Jag filmade lite olika saker på natten och sen lite bilder på när Andreas L sjunger och spelar. Likadant med mig själv och sedan klistrade jag ihop videon med Windows movie maker. DIY så det stänker om det. Som första musikvideo jag någonsin gjort är den helt okej.
Vidare då? Tja, texten har jag skrivit, musiken skrev jag och Andreas L. Jag spelade bas, Anderas L sjöng och spelade akustiskgitarr. Andreas E spelade elgitarr, sjöng kör och satt bakom mixerbordet samt klippte och klistrade ihop trummorna.
Hur ska man beskriva låten? Själv tycker jag det är akustisk grunge, lite som Nirvana unplugged, blandat med "cowboybandet" från Twin Peaks FWWM. Ni vet, scenen där Laura eller är det Donna (?) sitter topless på Bang Bang Bar (?) med ett stänk av rock tillsatt mixen.
Och vad sjunger vi då? Jo...
One of these days she will go away
One of these days she’ll be always away
Doesn’t matter if I get on my knees and pray
One of these days will come anyway
One of these days she will leave
Should I beat her to the punch?
So I can be the one who leaves
someone just this once
And I said
You take me down like the blues, yeah
You make me trip like untied shoes, yeah
Yes, you do…
And she said
You take me down like the blues, yeah
You make me trip like untied shoes, yeah
Yes, you do…
One of these days she will go away
One of these days she’ll be always away
Doesn’t matter if I beg she won’t stay
One of these days will be yesterday
One of these days I will know
What went wrong with the two of us?
End the salt to skin and fuss
Just leave the minus and leave with plush
Should I beat her to the punch?
I want to be the one who leaves someone just once
Hösten ’07 spelade vi in Untied shoes (yeah). För några veckor sedan hittade jag den (och en annan låt vi också spelat in, Lonely as a telephone) i mp3 högen; fick då för mig göra en video till låten. Och här är den. Världspremiär för Untied shoes (yeah).
Här följer lite fakta om videon och låten. Videon filmade jag med min mobiltelefon Sony Ericsson W890, inte världens bästa kamera om man vill göra en video men Cajsa Warg ni vet. Jag filmade lite olika saker på natten och sen lite bilder på när Andreas L sjunger och spelar. Likadant med mig själv och sedan klistrade jag ihop videon med Windows movie maker. DIY så det stänker om det. Som första musikvideo jag någonsin gjort är den helt okej.
Vidare då? Tja, texten har jag skrivit, musiken skrev jag och Andreas L. Jag spelade bas, Anderas L sjöng och spelade akustiskgitarr. Andreas E spelade elgitarr, sjöng kör och satt bakom mixerbordet samt klippte och klistrade ihop trummorna.
Hur ska man beskriva låten? Själv tycker jag det är akustisk grunge, lite som Nirvana unplugged, blandat med "cowboybandet" från Twin Peaks FWWM. Ni vet, scenen där Laura eller är det Donna (?) sitter topless på Bang Bang Bar (?) med ett stänk av rock tillsatt mixen.
Och vad sjunger vi då? Jo...
One of these days she will go away
One of these days she’ll be always away
Doesn’t matter if I get on my knees and pray
One of these days will come anyway
One of these days she will leave
Should I beat her to the punch?
So I can be the one who leaves
someone just this once
And I said
You take me down like the blues, yeah
You make me trip like untied shoes, yeah
Yes, you do…
And she said
You take me down like the blues, yeah
You make me trip like untied shoes, yeah
Yes, you do…
One of these days she will go away
One of these days she’ll be always away
Doesn’t matter if I beg she won’t stay
One of these days will be yesterday
One of these days I will know
What went wrong with the two of us?
End the salt to skin and fuss
Just leave the minus and leave with plush
Should I beat her to the punch?
I want to be the one who leaves someone just once
onsdag 2 september 2009
Kärlek är… 001
För längesedan frågade L mig vad kärlek var. Se Kärlek - den största uppfinningen sen färdigskuret bröd för mer info. För någon dag sedan fick jag följande mening i huvudet:
Kärlek är foten på gaspedalen även i nedförsbacke.
Känns som om det kommer att följa fler "Kärlek är" då kärlek är så mycket mer.
Kärlek är foten på gaspedalen även i nedförsbacke.
Känns som om det kommer att följa fler "Kärlek är" då kärlek är så mycket mer.
tisdag 1 september 2009
Konstnären låtsades vara galen – nu får hon försvara sig i rättssalen
Okänd kvinna 2009-349701s rättegång har fått mig att fundera. Är Anna Odells konst verkligen konst? Jag var och såg hennes utställning till 90% på Kalmar Konstmuseum, och när jag skriver till 90% menar jag att jag inte såg hela bland annat på grund av en högljudd pensionär som skrek om att hennes hörlurar inte fungerade och att hon skulle hämta någon som kunde fixa det. Även för att de hade slängt in TV-skärmarna i ett så litet rum att alla som var där fick hålla andan annars skulle vi fastna vid varandra. Varmt och kvavt osv…så därför säger jag 90%. Kanske missade jag något viktigt men min poäng är att det jag såg skulle enkelt kunna klippas ihop till en dokumentär och visas på TV. Så frågan är då, är det konst eller är det en dokumentär? Vart går gränsen?
Jag ska hyra en vanlig lägenhet i ett vanligt hyreshus på en vanlig ort någonstans i Sverige. Sedan ska jag smeta avföring över de vita strukturtapeterna och sätta upp gömda kameror. Därefter bjuder jag in folk för att genom kamerorna dokumentera hur de reagerar. Konst eller dokumentär? Visar jag det på museum eller galleri = konst. Visar jag det på TV = dokumentär. Eller kanske humorprogram? Även om nu ingen kanal (förutom TV3 och kanal 5 kanske) skulle visa det.
I dagens Barometern fanns en artikel om rättegången och den fällande domen. I den säger Anna Odell ”Det är märkligt, för det finns journalister och humorprogram som har gjort liknande saker som jag, och de har inte dömts”. Så är det säkert men är det ett argument för att hon ska gå fri? Ska hon gå fri för att andra inte blivit dömda? Det finns mördare som klarar sig undan och det finns mördare som hamnar i finkan. Ska vi släppa alla för att några klarar sig undan rättvisan? Svaret är nej. Och svaret är nej igen, jag jämför inte hennes brott (om det nu är ett brott, jag har ingen åsikt i den frågan) med att mörda någon.
Jag ska hyra en vanlig lägenhet i ett vanligt hyreshus på en vanlig ort någonstans i Sverige. Sedan ska jag smeta avföring över de vita strukturtapeterna och sätta upp gömda kameror. Därefter bjuder jag in folk för att genom kamerorna dokumentera hur de reagerar. Konst eller dokumentär? Visar jag det på museum eller galleri = konst. Visar jag det på TV = dokumentär. Eller kanske humorprogram? Även om nu ingen kanal (förutom TV3 och kanal 5 kanske) skulle visa det.
I dagens Barometern fanns en artikel om rättegången och den fällande domen. I den säger Anna Odell ”Det är märkligt, för det finns journalister och humorprogram som har gjort liknande saker som jag, och de har inte dömts”. Så är det säkert men är det ett argument för att hon ska gå fri? Ska hon gå fri för att andra inte blivit dömda? Det finns mördare som klarar sig undan och det finns mördare som hamnar i finkan. Ska vi släppa alla för att några klarar sig undan rättvisan? Svaret är nej. Och svaret är nej igen, jag jämför inte hennes brott (om det nu är ett brott, jag har ingen åsikt i den frågan) med att mörda någon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)