lördag 20 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
Musikterapi
Mitt manus till radioprogrammet om Therapy?
Spelar: Kalahari’s intro jingel. 0:18.
Spelar: Therapy? – Blacken the page (Crooked Timber) 2:48
Det där var ”Blacken the page” med ”Therapy?” från deras senaste skiva ”Crooked Timber”.
Med över 20 år på nacken och 12 album under bältet rockar ”Therapy?” fortfarande om än utanför de stora listorna och den värsta mediestormen. Som ni hörde är ”Therapy?” alltjämt högst vitala och intressanta. Om hur många band som hållit på lika länge kan man säga det?
"Therapy?" har kallats för alternativ-metal, pop-metal, punk-metal, industri-metal, grunge, post-punk, hårdrock också vidare också vidare. Alla dessa namn kan ha stämt, vid ett eller annat tillfälle i deras karriär. De har alltså varit i alla dessa fack men aldrig stannat där speciellt länge, för målet med bandet har alltid varit att göra den musik de själva vill. Varje skiva har varit en reaktion mot plattan innan.
Ett annat mål med bandet som de i intervjuer utryckt har varit att få tre män att låta som trettio.
Men vi tar det från början va?
”Therapy?” bildades 1989 av Andy Cairns, gitarr och sång och Fyfe Ewing, på trummor och sång. De två träffades när de bägge var ute för att kolla in några lokala band. Det visades sig att de hade liknade musiksmak och attityd till livet. De bestämde sig för att starta ett band och började repa och skriva sånger i Fyfes sovrum.
Till sommaren gick de in i en studio i Belfast för att spela in en demo. De spelade bland annat in den låt vi ska lyssna på nu, ”Bloody blue” som för övrigt återfinns på ”Born in a crash e.p:n”.
Spelar: Therapy? – Bloody Blue (Born in a crash) 1:17
För att kunna spela live värvar dem Michael McKeegen till att spela bas. McKeegen en klasskamrat till Ewing, hade lånat ut sin bas till Cairns när den första demon hade spelats in. Men nu blev han själv medlem i bandet. Och med denna line-up börjar de spela gig runt om Norra Irland.
Sommaren 1990 har de fått skivkontrakt på indiebolaget Wiiija Records, de har spelat som förband till bland andra ”Fugazi”, ”Ride” och ”Teenage Fanclub”, och året därpå kom ”Babyteeth”. Bandets första album. Redan följande år släpps skiva nummer två. ”Pleasure Death.”
Med dessa två skivor i ryggen börjar de spela runt om i Europa. De byter skivbolag till AM Records och sommaren 92 släpper de post-punk skivan ”Nurse”. Singeln ”Teethgrinder” når plats 30 på Englands singellista.
Spelar: Therapy? – Teethgrinder (Nurse) 3:27
Vi hoppar fram till 1994 och ”Troublegum”, plattan som gjorde att jag fick upp ögonen och öronen för bandet.
”Troublegum” anses generellt som ”Therapy?s” kommersiella höjdpunkt med över en miljon sålda skivor världen över. Många hävdar också att det är deras musikaliska höjdpunkt. Jag kan hålla med om detta om man ser skivan som en helhet. 14 låtar på 45 minuter. Metallriff intryckta i en för tight popkostym, där de taggiga gitarrerna spräcker sömmarna. Det är i alla fall något som jag gillar.
Det ska dock framhållas att det har gjort mängder med låtar sen dess som är lika bra eller bättre men ”Troublegum” som helhet är svårslagen. Vi lyssnar på ”Knives”, första spåret på plattan. En två minuter lång explosion.
Spelar: Therapy? – Knives (Troublegum) 1:59
Het på hälarna efter ”Troublegum” släppte ”Therapy?” ”Infernal Love” 1995. En platta med ett långsammare tempo, ännu mörkare texter och med pophookarna nästan helt bortsopade så var det inte vad skivköparna var ute efter. Att binda ihop låtarna med små filmiska mellanspel hjälpte nog inte skivförsäljningen heller, kanske till och med skrämde bort några av fansen.
Tidigare hade det varit en naturlig utveckling från ”Baby teeth” och fram till ”Troublegum”, men ”Infernal love” skilde sig markant från dess föregångare. Andy Cairns har själv beskrivet det som att: ”Troublegum” var dansvänlig pop-punk men hela båten slutade rocka och plösligt var vi klädda i röda kostymer och spelade låtar med cellos i. Vad i helvete hände?”
”Infernal love” är ingen dålig platta men nådde inte upp till ”Troublegums” höjder. Men den växer ju mer man lyssnar på den.
Bandet släppte tre singlar från skivan, ”Stories”- ett struttigt spår med saxofon , ”Loose” – en snabb poppig låt som kunde ha varit med på ”troublegum” men mest framgång gjorde singeln ”Diane”, en ”Hüsker Dü” cover. ”Therapy?” gör den dock i en helt annan version än originalgruppen som spelade punkig hardcore. ”Therapy?s” version är en långsammare stråkhistoria. Med ”Diane” kom ”Therapy?” upp på top tio i många europeiska länder.
En fotnot här: "Diane" ska vara baserad på en sann historia.
Spelar: Therapy? – Diane (Infernal love) 4:00
Från att ha släppt skivor nästan varje år kom det att dröja tre år innan nästa. Den här gången som en kvartett men med två nya medlemmar. Fyfe Ewing hade lämnat bandet 96 och ersättare bakom trummorna blev Graham Hopkins. Fyfe Ewing har sagt att det konstanta turnerande blev för mycket. Han utryckte en oro att han skulle bli galen om det fortsatte.
Martin McCarrick, som på tidigare turnéer gästat bandet på gitarr och cello blev nu permanent medlem.
”Semi-Detached” släpptes 98 och var något av en tillbaka gång till ”Troublegum” soundet, om än inte lika mörkt. Nej, snarare är det ”Therapy?s ” poppigaste skiva, men texterna är fortfarande åt det dystra hållet.
Under sommaren spelade bandet på många festivaler runt om Europa, bland annat i England, Frankrike, Belgien och Holland. ”Therapy?” har alltid varit ett turnerande band.
När de var ute och turnerade fick de höra att deras skivbolag hade problem. Det av Universal ägda AM Records skulle upplösas. ”Therapy?” blev lovade att de skulle få kontrakt med Mercury Records också ägda av Universal men detta löfte hölls inte. Dessutom sa nu Universal att ”Semi-Detached” inte skulle släppas i USA. Trots detta fortsatte ”Therapy?” sin turné ända till jul utan hjälp från skivbolaget. Andy Cairns och Michael McKeegen betalar till och med själva turnémedarbetarnas löner.
1999 började i samma dåliga stil som 98 slutade. Graham Hopkins bröt armen. Så utan skivkontrakt, utan trummis men med hjälp av trummaskin låste de in sig i en studio och började skriva låtar tills deras sjunde skiva. Missnöjda med den likriktade skivbolagsrocken de på något sätt trillat i hamrade dem fram riff, oljud och feedback som om deras liv stod på spel. Möjligen var det deras heder som stod på spel.
I mars hade Hopkins brutna arm läkt och han anslöt resten av bandet. Under sex veckor stängde de in sig tillsammans med PJ Harveys producent Head. Resultatet blev ”Suicide pact – you first.”
Albumet gavs ut på ARK 21 Records. De släppte inga singlar och låtarna var knappast sådana att de skulle spela i mainstreamradio, skivan hamnade precis utan för top 40 i Storbritannien men fansen kom ändå på konserterna. Så även om skivförsäljningen blev mindre blev lokalerna de spelade i större. Det var ett nytänt ”Therapy?” som stod på scen.
Therapy? hade tjugohundra varit ett band i 10 år, de släppte därför ”So much for the ten year plan” – en samling över deras år tillsammans. Titeln är ironisk då de aldrig haft någon så långtgående plan för bandet.
Från den plattan ska vi strax lyssna på ”Bad karma follows you around”. Skrevrock när den är som bäst. ”Bad karma follows you around” återfinns inte på någon av ”Therapy?s” andra skivor. Den och ”Fat camp” var speciellt inspelade för denna samlingsskiva.
För den som vill höra hur bandet har förändrat sitt sound över åren är denna disc en bra start, och med de två tidigare nämnda låtarna en fingervisning om hur framtidens ”Therapy?” skulle låta.
Spelar: Therapy? – Bad carma follows you around 4:06 (So much for the ten year plan)
På våren tjugohundraett befann sig bandet i Seattle för att spela in ”Shamless” tillsammans med Jack Endino, känd för att bland annat ha jobbat med Soundgarden och Nirvana. Två av de stora grungebanden som ”Therapy?” runt 93-94 blev hopbuntade med. Albumet släpptes försenat i september efter skivbolagsstrul och i december lämnade Hopkins sin plats bakom trummorna. Han var inte nöjd med bandets utveckling.
Så på nytt stod ”Therapy?” utan trummis och skivkontrakt. Med en tillfällig ersättare, Keith Baxter, turnerade de dock Europa under tjugohundratvå. Ny permanent trummis blev Neil Cooper, tidigare i "The Beyond" och "Cable". De skrev också på för Spitfire Records. Men läget var inte lugnt speciellt länge. Efter inspelningen av nya skivan ”High Anxiety” begav sig ”Therapy?” ut på ny turné. De fick dock fullfölja som en trio eftersom Martin McCarrick var tvungen att lämna den på grund av en spräckt trumhinna.
Som trio, för första gången sen 95, spelade de in ”Never apologies Never explain”, en återgång till soundet på deras tidiga material. Bandet själva har liknat den vid ”Babyteeth”. ”Never apologies Never explain” är ett soniskt anfall med klaustrofobiska tendenser. Vi tar och lyssnar på ”Here be monsters”.
Spelar : Therapy? – Here be monsters 2:44 (Never apologies Never explain)
”Therapy?s” elfte disc blev ”One cure fits all”, den tredje och sista på Spitefire records. Plattan bjuder på en lite mer polerad produktion, lite mer som deras skivor från när de låg på de större bolagen. Materialet berör som vanligt utanförskap, till exempel i ”Private nobody” men ”Dopamine, Serotonin, Adrenaline” har anslag av arena rock i sig. Fansens omdömen var delade. Somliga ville ha mer av tidiga ”Therapy?” men andra tyckte om det lite mer publikfriande låtarna.
Senast släppta skivan, ”Crooked timber” kan tyckas vara svår att lyssna på. Det är som den hade noshörningsskin, men lyckas du penetrera huden väntar dig en ny värld. ”Crooked timber”, är en experimentell och progressiv historia. Albumet är väldigt tekniskt och rytmiskt utmanande. Jazzinfluenser virvlar runt bland krossande bas, vassa gitarrer och smattrande trummor. Det är också relativt sparsamt med melodier. Bandet verkar nästa ha fokuserat på rytmer istället. Så igen, ytterligare en skiva som inte låter likadant som något de tidigare har släppt. Men givetvis låter det som ändå ”Therapy?.” Lyssna på ”The head that tried to strangle itself.”
Spela: Therapy? - The Head That Tried To Strangle Itself 3:25 (Crooked timber)
Ja, det här var 30 minuters musikterapi på Kalahari FM 92,5 Mhz, närradio från Borås. Och jag som varit er psykolog heter Dennis Andersson. Mannen som skött den tekniska medicinering var Andreas Elfwingson.
Spelar: Kalahari outro jingel.
Spelar: Kalahari’s intro jingel. 0:18.
Spelar: Therapy? – Blacken the page (Crooked Timber) 2:48
Det där var ”Blacken the page” med ”Therapy?” från deras senaste skiva ”Crooked Timber”.
Med över 20 år på nacken och 12 album under bältet rockar ”Therapy?” fortfarande om än utanför de stora listorna och den värsta mediestormen. Som ni hörde är ”Therapy?” alltjämt högst vitala och intressanta. Om hur många band som hållit på lika länge kan man säga det?
"Therapy?" har kallats för alternativ-metal, pop-metal, punk-metal, industri-metal, grunge, post-punk, hårdrock också vidare också vidare. Alla dessa namn kan ha stämt, vid ett eller annat tillfälle i deras karriär. De har alltså varit i alla dessa fack men aldrig stannat där speciellt länge, för målet med bandet har alltid varit att göra den musik de själva vill. Varje skiva har varit en reaktion mot plattan innan.
Ett annat mål med bandet som de i intervjuer utryckt har varit att få tre män att låta som trettio.
Men vi tar det från början va?
”Therapy?” bildades 1989 av Andy Cairns, gitarr och sång och Fyfe Ewing, på trummor och sång. De två träffades när de bägge var ute för att kolla in några lokala band. Det visades sig att de hade liknade musiksmak och attityd till livet. De bestämde sig för att starta ett band och började repa och skriva sånger i Fyfes sovrum.
Till sommaren gick de in i en studio i Belfast för att spela in en demo. De spelade bland annat in den låt vi ska lyssna på nu, ”Bloody blue” som för övrigt återfinns på ”Born in a crash e.p:n”.
Spelar: Therapy? – Bloody Blue (Born in a crash) 1:17
För att kunna spela live värvar dem Michael McKeegen till att spela bas. McKeegen en klasskamrat till Ewing, hade lånat ut sin bas till Cairns när den första demon hade spelats in. Men nu blev han själv medlem i bandet. Och med denna line-up börjar de spela gig runt om Norra Irland.
Sommaren 1990 har de fått skivkontrakt på indiebolaget Wiiija Records, de har spelat som förband till bland andra ”Fugazi”, ”Ride” och ”Teenage Fanclub”, och året därpå kom ”Babyteeth”. Bandets första album. Redan följande år släpps skiva nummer två. ”Pleasure Death.”
Med dessa två skivor i ryggen börjar de spela runt om i Europa. De byter skivbolag till AM Records och sommaren 92 släpper de post-punk skivan ”Nurse”. Singeln ”Teethgrinder” når plats 30 på Englands singellista.
Spelar: Therapy? – Teethgrinder (Nurse) 3:27
Vi hoppar fram till 1994 och ”Troublegum”, plattan som gjorde att jag fick upp ögonen och öronen för bandet.
”Troublegum” anses generellt som ”Therapy?s” kommersiella höjdpunkt med över en miljon sålda skivor världen över. Många hävdar också att det är deras musikaliska höjdpunkt. Jag kan hålla med om detta om man ser skivan som en helhet. 14 låtar på 45 minuter. Metallriff intryckta i en för tight popkostym, där de taggiga gitarrerna spräcker sömmarna. Det är i alla fall något som jag gillar.
Det ska dock framhållas att det har gjort mängder med låtar sen dess som är lika bra eller bättre men ”Troublegum” som helhet är svårslagen. Vi lyssnar på ”Knives”, första spåret på plattan. En två minuter lång explosion.
Spelar: Therapy? – Knives (Troublegum) 1:59
Het på hälarna efter ”Troublegum” släppte ”Therapy?” ”Infernal Love” 1995. En platta med ett långsammare tempo, ännu mörkare texter och med pophookarna nästan helt bortsopade så var det inte vad skivköparna var ute efter. Att binda ihop låtarna med små filmiska mellanspel hjälpte nog inte skivförsäljningen heller, kanske till och med skrämde bort några av fansen.
Tidigare hade det varit en naturlig utveckling från ”Baby teeth” och fram till ”Troublegum”, men ”Infernal love” skilde sig markant från dess föregångare. Andy Cairns har själv beskrivet det som att: ”Troublegum” var dansvänlig pop-punk men hela båten slutade rocka och plösligt var vi klädda i röda kostymer och spelade låtar med cellos i. Vad i helvete hände?”
”Infernal love” är ingen dålig platta men nådde inte upp till ”Troublegums” höjder. Men den växer ju mer man lyssnar på den.
Bandet släppte tre singlar från skivan, ”Stories”- ett struttigt spår med saxofon , ”Loose” – en snabb poppig låt som kunde ha varit med på ”troublegum” men mest framgång gjorde singeln ”Diane”, en ”Hüsker Dü” cover. ”Therapy?” gör den dock i en helt annan version än originalgruppen som spelade punkig hardcore. ”Therapy?s” version är en långsammare stråkhistoria. Med ”Diane” kom ”Therapy?” upp på top tio i många europeiska länder.
En fotnot här: "Diane" ska vara baserad på en sann historia.
Spelar: Therapy? – Diane (Infernal love) 4:00
Från att ha släppt skivor nästan varje år kom det att dröja tre år innan nästa. Den här gången som en kvartett men med två nya medlemmar. Fyfe Ewing hade lämnat bandet 96 och ersättare bakom trummorna blev Graham Hopkins. Fyfe Ewing har sagt att det konstanta turnerande blev för mycket. Han utryckte en oro att han skulle bli galen om det fortsatte.
Martin McCarrick, som på tidigare turnéer gästat bandet på gitarr och cello blev nu permanent medlem.
”Semi-Detached” släpptes 98 och var något av en tillbaka gång till ”Troublegum” soundet, om än inte lika mörkt. Nej, snarare är det ”Therapy?s ” poppigaste skiva, men texterna är fortfarande åt det dystra hållet.
Under sommaren spelade bandet på många festivaler runt om Europa, bland annat i England, Frankrike, Belgien och Holland. ”Therapy?” har alltid varit ett turnerande band.
När de var ute och turnerade fick de höra att deras skivbolag hade problem. Det av Universal ägda AM Records skulle upplösas. ”Therapy?” blev lovade att de skulle få kontrakt med Mercury Records också ägda av Universal men detta löfte hölls inte. Dessutom sa nu Universal att ”Semi-Detached” inte skulle släppas i USA. Trots detta fortsatte ”Therapy?” sin turné ända till jul utan hjälp från skivbolaget. Andy Cairns och Michael McKeegen betalar till och med själva turnémedarbetarnas löner.
1999 började i samma dåliga stil som 98 slutade. Graham Hopkins bröt armen. Så utan skivkontrakt, utan trummis men med hjälp av trummaskin låste de in sig i en studio och började skriva låtar tills deras sjunde skiva. Missnöjda med den likriktade skivbolagsrocken de på något sätt trillat i hamrade dem fram riff, oljud och feedback som om deras liv stod på spel. Möjligen var det deras heder som stod på spel.
I mars hade Hopkins brutna arm läkt och han anslöt resten av bandet. Under sex veckor stängde de in sig tillsammans med PJ Harveys producent Head. Resultatet blev ”Suicide pact – you first.”
Albumet gavs ut på ARK 21 Records. De släppte inga singlar och låtarna var knappast sådana att de skulle spela i mainstreamradio, skivan hamnade precis utan för top 40 i Storbritannien men fansen kom ändå på konserterna. Så även om skivförsäljningen blev mindre blev lokalerna de spelade i större. Det var ett nytänt ”Therapy?” som stod på scen.
Therapy? hade tjugohundra varit ett band i 10 år, de släppte därför ”So much for the ten year plan” – en samling över deras år tillsammans. Titeln är ironisk då de aldrig haft någon så långtgående plan för bandet.
Från den plattan ska vi strax lyssna på ”Bad karma follows you around”. Skrevrock när den är som bäst. ”Bad karma follows you around” återfinns inte på någon av ”Therapy?s” andra skivor. Den och ”Fat camp” var speciellt inspelade för denna samlingsskiva.
För den som vill höra hur bandet har förändrat sitt sound över åren är denna disc en bra start, och med de två tidigare nämnda låtarna en fingervisning om hur framtidens ”Therapy?” skulle låta.
Spelar: Therapy? – Bad carma follows you around 4:06 (So much for the ten year plan)
På våren tjugohundraett befann sig bandet i Seattle för att spela in ”Shamless” tillsammans med Jack Endino, känd för att bland annat ha jobbat med Soundgarden och Nirvana. Två av de stora grungebanden som ”Therapy?” runt 93-94 blev hopbuntade med. Albumet släpptes försenat i september efter skivbolagsstrul och i december lämnade Hopkins sin plats bakom trummorna. Han var inte nöjd med bandets utveckling.
Så på nytt stod ”Therapy?” utan trummis och skivkontrakt. Med en tillfällig ersättare, Keith Baxter, turnerade de dock Europa under tjugohundratvå. Ny permanent trummis blev Neil Cooper, tidigare i "The Beyond" och "Cable". De skrev också på för Spitfire Records. Men läget var inte lugnt speciellt länge. Efter inspelningen av nya skivan ”High Anxiety” begav sig ”Therapy?” ut på ny turné. De fick dock fullfölja som en trio eftersom Martin McCarrick var tvungen att lämna den på grund av en spräckt trumhinna.
Som trio, för första gången sen 95, spelade de in ”Never apologies Never explain”, en återgång till soundet på deras tidiga material. Bandet själva har liknat den vid ”Babyteeth”. ”Never apologies Never explain” är ett soniskt anfall med klaustrofobiska tendenser. Vi tar och lyssnar på ”Here be monsters”.
Spelar : Therapy? – Here be monsters 2:44 (Never apologies Never explain)
”Therapy?s” elfte disc blev ”One cure fits all”, den tredje och sista på Spitefire records. Plattan bjuder på en lite mer polerad produktion, lite mer som deras skivor från när de låg på de större bolagen. Materialet berör som vanligt utanförskap, till exempel i ”Private nobody” men ”Dopamine, Serotonin, Adrenaline” har anslag av arena rock i sig. Fansens omdömen var delade. Somliga ville ha mer av tidiga ”Therapy?” men andra tyckte om det lite mer publikfriande låtarna.
Senast släppta skivan, ”Crooked timber” kan tyckas vara svår att lyssna på. Det är som den hade noshörningsskin, men lyckas du penetrera huden väntar dig en ny värld. ”Crooked timber”, är en experimentell och progressiv historia. Albumet är väldigt tekniskt och rytmiskt utmanande. Jazzinfluenser virvlar runt bland krossande bas, vassa gitarrer och smattrande trummor. Det är också relativt sparsamt med melodier. Bandet verkar nästa ha fokuserat på rytmer istället. Så igen, ytterligare en skiva som inte låter likadant som något de tidigare har släppt. Men givetvis låter det som ändå ”Therapy?.” Lyssna på ”The head that tried to strangle itself.”
Spela: Therapy? - The Head That Tried To Strangle Itself 3:25 (Crooked timber)
Ja, det här var 30 minuters musikterapi på Kalahari FM 92,5 Mhz, närradio från Borås. Och jag som varit er psykolog heter Dennis Andersson. Mannen som skött den tekniska medicinering var Andreas Elfwingson.
Spelar: Kalahari outro jingel.
tisdag 16 februari 2010
Transmission från poeter.se 008
Ingenting
Det knarrar som det gör i gamla trähus.
Ingenting kommer närmare
jag gömmer mig under mitt täcke.
Gömmer mig för jag vill inte att ingenting ska hitta och äta upp mig.
Ingenting skulle svälja mig hel
låta mig ligga i dess genomskinliga mage.
Därifrån skulle jag få betrakta vad som händer utanför
men aldrig få delta; ge ett leende eller ens gråta.
Jag håller andan och försöker ligga så stilla jag kan.
Ingenting är här nu
och hon är hungrig.
2006-12-28
Kontaktannons
Jag vill ha en tjej som luktar te och smakar honung. Har ord i sina ådror och såpbubblor i ögonen; Solen, månen och stjärnorna fastsatta i diademet.
Jag vill ha en tjej vars tårar är hennes egna. Hon skriver brev, postar dem utan frimärke och de kommer fram. Sjunger med fåglarna och fåglarna sjunger med henne.
Jag vill ha en tjej som har sorlet från världshaven i naveln, likt en snäcka mot örat.
2006-12-28
I solnedgångens hus
I solnedgångens hus,
i vrån där dammet gömmer sig,
där finns framtiden;
där finns dåtiden och ett ögonblick av nu.
Ett ögonblick av stillsam lycka
i damparartiklarnas dans genom luften.
2006-12-28
Hjärnan - Hjärtat
Hjärnan – Hjärtat 1 – 0
Vi inväntar returmötet
2007-01-03
När det gäller kärlek. Ska man låta hjärnan bestämma eller ska hjärtat få härja fritt?
Det knarrar som det gör i gamla trähus.
Ingenting kommer närmare
jag gömmer mig under mitt täcke.
Gömmer mig för jag vill inte att ingenting ska hitta och äta upp mig.
Ingenting skulle svälja mig hel
låta mig ligga i dess genomskinliga mage.
Därifrån skulle jag få betrakta vad som händer utanför
men aldrig få delta; ge ett leende eller ens gråta.
Jag håller andan och försöker ligga så stilla jag kan.
Ingenting är här nu
och hon är hungrig.
2006-12-28
Kontaktannons
Jag vill ha en tjej som luktar te och smakar honung. Har ord i sina ådror och såpbubblor i ögonen; Solen, månen och stjärnorna fastsatta i diademet.
Jag vill ha en tjej vars tårar är hennes egna. Hon skriver brev, postar dem utan frimärke och de kommer fram. Sjunger med fåglarna och fåglarna sjunger med henne.
Jag vill ha en tjej som har sorlet från världshaven i naveln, likt en snäcka mot örat.
2006-12-28
I solnedgångens hus
I solnedgångens hus,
i vrån där dammet gömmer sig,
där finns framtiden;
där finns dåtiden och ett ögonblick av nu.
Ett ögonblick av stillsam lycka
i damparartiklarnas dans genom luften.
2006-12-28
Hjärnan - Hjärtat
Hjärnan – Hjärtat 1 – 0
Vi inväntar returmötet
2007-01-03
När det gäller kärlek. Ska man låta hjärnan bestämma eller ska hjärtat få härja fritt?
måndag 15 februari 2010
Transmission från poeter.se 007
Vandringen
Säg, vart är du på väg,
till eller från din egen grav?
Får jag slå dig följe,
vandra med dig ett slag?
Låt mig hålla din hand,
om vi ändå samma väg ska gå
Dock, de dagar vi i sällskap vandra
kommer ständigt vara för få
2006-12-20
Det tysta ljudet
Den är tyst nu där den ligger.
Förut hörde jag tyget prassla tyst.
Sen kom dragkedjans snabba
svischande ljud;
Och det tysta dunket
när den landade på golvet runt dina ben.
Jag antar att du lät den ligga,
för jag hörde inte tyget prassla mer.
Därpå kröp du ned bredvid mig.
När alla ljud lämnat din klänning
sover vi nakna.
2006-12-23
Ibland skriver jag lite längre saker, nedanstående är ett exempel på något jag skrev sommaren 2006. Det är 500 ord i presens. Startade som en dikt. Slutade som en novelette.
Studenten
Det har börjat skymma och lekplatsen ligger öde. Var är alla barn? Har de redan gått hem för dagen? Jag är ensam. Jag väntar på dig på vår mötesplats av sand, rostiga kedjor, väderbitet trä och sommarvarm asfalt. Uppflugen på lekstugans tak sitter jag och låter fingrarna vandra över våra otydliga initialer. Det är nästan fem år sen vi ristade in dem i trät. Tiden har gjort dem på gränsen till osynliga, men du och jag, vi två, kan alltid se dem.
Sakta vajar vinden buskarnas och trädens blad. Solen sänker sig alltmer, kastar skuggor och du borde vara här. Men du är alltid sen, aldrig i tid. Du hatar när man säger det till dig så jag säger det så ofta jag kan bara för att få se din tungspets sticka ut ur din mun; Och sen kan varken du eller jag hålla sig för skratt.
Ytterligare en timme här på lekplatsen och du har ännu inte dykt upp. I några få av fönstren på de gula höghusen runt lekparken lyser det. Jag lutar mig bakåt mot trätaket och stirrar upp mot himlen, genom himlen, och fantiserar om en framtid där du och jag tänder och släcker lampor i gula höghus fönster.
Från någonstans hörs sirener. Ljudet ekar mellan all betong och det är omöjligt att säga hur nära eller hur långt borta de är. Jag får känslan av att de kommer allt närmare. Sirenerna ökar i styrka. De fyller lekplatsen. Jag tittar mot det hållet jag tror ljudet kommer ifrån och ser det cirklande blåljuset tränga igenom häckens bladverk. Sirenerna tystnar men blåljusen är kvar. När jag ställer mig upp på ser jag ambulansens tak. Blåljusen kretsar runt asfalten och klättar på husens väggar; drar nyfikna hyresgäster till sina fönster och ut på gatan. Du har ännu inte kommit så jag går som alla andra dit för att titta på.
Framför en bil ligger du på rygg i din vita klänning, den färgas långsamt röd av ditt blod. Din studentmössa ligger bredvid dig, tillknycklad och smutsig, precis utanför din utsträckta arms räckvidd. Tanken slog mig aldrig att det kunde vara du när jag hörde sirenerna. Hur skulle det kunna vara du? Ambulanspersonalen tycks röra sig i slow-motion. Jag tror jag skriker att de ska skynda sig att hjälpa dig, men jag är inte säker. Du har ett jack i pannan och en stor reva i din klänning. Du rör dig inte, ligger tyst och orörlig på blodstänkt asfalt. Från någonstans jag inte kan se blöder du. Blodet runt och under dig tar formen av ett par orgelbundna och knubbiga små vingar. Ett par vingar som ett sommarregn eller kommunens parkpersonal kommer att tvätta bort. Vilket som nu kommer först.
Dina ögon är öppna men tomma. Du är inte längre här. ”Ni har all tid i världen. Ni har hela livet framför er.” Det var vad de sa till oss. Frågan är dock hur långt ett liv är och hur mycket tid är all tid i världen? Aldrig tillräckligt.
2006-12-20
Säg, vart är du på väg,
till eller från din egen grav?
Får jag slå dig följe,
vandra med dig ett slag?
Låt mig hålla din hand,
om vi ändå samma väg ska gå
Dock, de dagar vi i sällskap vandra
kommer ständigt vara för få
2006-12-20
Det tysta ljudet
Den är tyst nu där den ligger.
Förut hörde jag tyget prassla tyst.
Sen kom dragkedjans snabba
svischande ljud;
Och det tysta dunket
när den landade på golvet runt dina ben.
Jag antar att du lät den ligga,
för jag hörde inte tyget prassla mer.
Därpå kröp du ned bredvid mig.
När alla ljud lämnat din klänning
sover vi nakna.
2006-12-23
Ibland skriver jag lite längre saker, nedanstående är ett exempel på något jag skrev sommaren 2006. Det är 500 ord i presens. Startade som en dikt. Slutade som en novelette.
Studenten
Det har börjat skymma och lekplatsen ligger öde. Var är alla barn? Har de redan gått hem för dagen? Jag är ensam. Jag väntar på dig på vår mötesplats av sand, rostiga kedjor, väderbitet trä och sommarvarm asfalt. Uppflugen på lekstugans tak sitter jag och låter fingrarna vandra över våra otydliga initialer. Det är nästan fem år sen vi ristade in dem i trät. Tiden har gjort dem på gränsen till osynliga, men du och jag, vi två, kan alltid se dem.
Sakta vajar vinden buskarnas och trädens blad. Solen sänker sig alltmer, kastar skuggor och du borde vara här. Men du är alltid sen, aldrig i tid. Du hatar när man säger det till dig så jag säger det så ofta jag kan bara för att få se din tungspets sticka ut ur din mun; Och sen kan varken du eller jag hålla sig för skratt.
Ytterligare en timme här på lekplatsen och du har ännu inte dykt upp. I några få av fönstren på de gula höghusen runt lekparken lyser det. Jag lutar mig bakåt mot trätaket och stirrar upp mot himlen, genom himlen, och fantiserar om en framtid där du och jag tänder och släcker lampor i gula höghus fönster.
Från någonstans hörs sirener. Ljudet ekar mellan all betong och det är omöjligt att säga hur nära eller hur långt borta de är. Jag får känslan av att de kommer allt närmare. Sirenerna ökar i styrka. De fyller lekplatsen. Jag tittar mot det hållet jag tror ljudet kommer ifrån och ser det cirklande blåljuset tränga igenom häckens bladverk. Sirenerna tystnar men blåljusen är kvar. När jag ställer mig upp på ser jag ambulansens tak. Blåljusen kretsar runt asfalten och klättar på husens väggar; drar nyfikna hyresgäster till sina fönster och ut på gatan. Du har ännu inte kommit så jag går som alla andra dit för att titta på.
Framför en bil ligger du på rygg i din vita klänning, den färgas långsamt röd av ditt blod. Din studentmössa ligger bredvid dig, tillknycklad och smutsig, precis utanför din utsträckta arms räckvidd. Tanken slog mig aldrig att det kunde vara du när jag hörde sirenerna. Hur skulle det kunna vara du? Ambulanspersonalen tycks röra sig i slow-motion. Jag tror jag skriker att de ska skynda sig att hjälpa dig, men jag är inte säker. Du har ett jack i pannan och en stor reva i din klänning. Du rör dig inte, ligger tyst och orörlig på blodstänkt asfalt. Från någonstans jag inte kan se blöder du. Blodet runt och under dig tar formen av ett par orgelbundna och knubbiga små vingar. Ett par vingar som ett sommarregn eller kommunens parkpersonal kommer att tvätta bort. Vilket som nu kommer först.
Dina ögon är öppna men tomma. Du är inte längre här. ”Ni har all tid i världen. Ni har hela livet framför er.” Det var vad de sa till oss. Frågan är dock hur långt ett liv är och hur mycket tid är all tid i världen? Aldrig tillräckligt.
2006-12-20
söndag 14 februari 2010
lördag 6 februari 2010
Kommande attraktioner
Mitt radioprogram (om Therapy?) kommer att sändas den 17:e februari kl. 19.00 på Kalahari FM 92,5 Mhz. Har tidigare nämnt att det är närradio så surfa in på deras hemsida och lyssna på programmet där om du inte bor i Borås området. Sändningen kommer att läggas upp någon gång under onsdagen och sen ligga uppe en vecka.
torsdag 4 februari 2010
Transmission från poeter.se 006
Tre om kärlek.
Kärleksmatematik
I kärlek är 1+1 = 1
I kärlek är 2-1 = ½
2006-12-14
Kärleksslaven
När den tränger in i dig
följer du pilen eller följen pilen dig?
genom din bröstkorg och in i hjärtat likt en speta
Kan du lyfta huvudet och se
äpplet på din hjässa när du träffas skarpt
av en blick så dödligt rosa skimrande?
Och är det fjädrarna som kittlar din kräkreflex?
Eller är livet ett slag i solar plexus
som får dig att spy ömhet?
(Feber i din kropp, öm och het)
När den tränger ut ur dig
lämnar hål i din kropp, dig hålögd och blek
vart tar den vägen då?
2006-12-14
En förstorare
Missuppfattad
eller tappad
bakom en vagn?
Blev misshandlad
av tidens tand
En förlorare
En förstorare
av små problem
Med eroderat hjärta
utmejslat ur sten
Är kroniskt låg
På korståg
mot framtiden
Förlorar även
den striden
Anemisk själ
med Akilles häl
till hjärta och hjärna
Vem hör bön?
Och till vad ska den tjäna?
Uppbunden
upphunnen
av minnena grå
Vad är kärlek
när hjärtat slutat slå?
2006-12-17
Kärleksmatematik
I kärlek är 1+1 = 1
I kärlek är 2-1 = ½
2006-12-14
Kärleksslaven
När den tränger in i dig
följer du pilen eller följen pilen dig?
genom din bröstkorg och in i hjärtat likt en speta
Kan du lyfta huvudet och se
äpplet på din hjässa när du träffas skarpt
av en blick så dödligt rosa skimrande?
Och är det fjädrarna som kittlar din kräkreflex?
Eller är livet ett slag i solar plexus
som får dig att spy ömhet?
(Feber i din kropp, öm och het)
När den tränger ut ur dig
lämnar hål i din kropp, dig hålögd och blek
vart tar den vägen då?
2006-12-14
En förstorare
Missuppfattad
eller tappad
bakom en vagn?
Blev misshandlad
av tidens tand
En förlorare
En förstorare
av små problem
Med eroderat hjärta
utmejslat ur sten
Är kroniskt låg
På korståg
mot framtiden
Förlorar även
den striden
Anemisk själ
med Akilles häl
till hjärta och hjärna
Vem hör bön?
Och till vad ska den tjäna?
Uppbunden
upphunnen
av minnena grå
Vad är kärlek
när hjärtat slutat slå?
2006-12-17
onsdag 3 februari 2010
Tiden då
Dåtid i presens.
På äventyr
Hon är sprucket vacker
i ett dunkelt rum
med all sin ensamhet bitandes i bröstet.
Hon är himlastormande öppen på golvet
& visar sin hemlighet
med ögonen njutna.
Hon är fängslande
när hon visar sig som både bödel & offer;
varelsen under sminket.
Hon blundar & förlorar
för några ögonblick världen utanför
när hon når ända fram.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)