pusselbitar lösa trådar början på slutet slutet på början någonstans mitt i sörjan och varet och låt det vara tills en annandag men en annan dag är precis som idag alltför vag alltför svag för att brinna med starkare låga och att känna denna plåga är en konstig förmåga men att inte känna alls är få förunnat försummat och trasserat absorberat och laminerat där i mitten på allting strax till vänster om en tanke som spricker av bubblorna i kanten duralex referensex självplågningssex men ingenting hjälper och ingenting stjälper och ingenting blir bättre än sämre och kan man inte få önska sig lite död någon gång ibland sätta livet i brand ensam på en öde strand ensam i en skog ensam på en krog ensam vid ett bord med fyra stolar ensam under solen ensam mitt i livet ensam utan löpsedelskändiskap ensam i ett fönster fast i ett mönster i en säng utan monster under alltför långa stunder utan monster under ska inte bygga hus på ostadiga grunder ensam i eoner det finns alltid tid till förändring och posten ordnar eftersändning men lycka finns det ingen myndighet som står för eller bakom och inte ryms den i en flaska eller piller eller utlösning falska reflektioner falska ambitioner höjd till skyarna ej så kry fast i dyn fast i byn som kallas stad borde kallas grav eller hav och sen försjunka och drunkna i en snara utan svar som inte har frågorna att luta sig emot bara hot om en sämre imorgon kommer snart med väldans fart det är klart att det regnar när längtan efter sol finns men ingen minns de få dagar då frihet erbjöds utan motbyte måla om och gräva ner gör ingen nytta nu en spiral i noll gravitation inget fall upp runt ner bakåt framåt men runt lovar tunt håller strunt minns inget som inte är värt att minnas glömmer allt lovar tusenfalt högg av benet är nu halt är det inte ballt ångrar inget ångrar allt ångrar lite ångrar mycket ångrar hela stycket raderar ej raderar i så fall mej
Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner. Borde stirra döden i vitögat och säga ”jag viker inte undan, ta mig nu eller aldrig”. Vet dock inte hur länge jag orkar vara stursk. Alla är modiga i teorin men när det verkligen gäller viker ni ner blicken. Och jag hatar er för det, för er feghet; för samma feghet som min själ besitter och var så säkra på att jag hatar mig själv mer än jag hatar er. Jag söker inte efter medvind men är en båt som kan kryssa i motvind för mycket begärt? För även om det redan är diverse fel på mig verkar det som om det inte räcker. När jag accepterat skadan, lärt mig hantera den staplas nästa på min redan bräckliga grund. Tro nu inte att jag är självmordsbenägen för även om jag inte är så road av livet är jag inte kåt på döden. Problemet ligger snarare i att livet består av 10% vit (glädje) 10% svart (förtvivlan/sorg/smärta eller vad ni vill kalla det) och 80% grått. Och det är det grå diset som tär på en. De förstnämnda procenten går att hantera, det är dem som gör att man känner sig levande. Men de grå äter upp ens hjärna. Att säga att det är en sådan dag vore att ljuga. Det är ett sånt liv och vem fan behöver jag knulla för att förändra min livssyn? Jag borde sluta umgås med min hjärna. Sluta använda humor som ett försvar mot vad jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar