Ibland/ofta när jag skriver så använder jag mig av jag-formen fastän det inte är mig det handlar om. Där använder jag mig alltså av det fiktiva jaget men det finns människor som tror att det är mig det handlar om. Det riktiga jag, inte det fiktiva jag. Men om det skulle vara jag i alla texter så skulle jag vare en elak, osäker, sexfixerad, deprimerad, hatisk, patetisk, sällan glädje kännande och självmordbenägen psykopat (vilket jag kanske är ibland) vilket jag inte är. Men om jag är det, är jag inte annat också som inte framgår av texten? Har jag bara de känslor jag skriver om?
Det är följaktligen så att när jag skriver så utgår jag (ofta) från jag-formen även om det inte är mig det handlar om. Ytterligare frågeställningar som följer är: Använder man jag-formen måste ens verkliga jag vara huvudpersonen? Om inte, hur undviker man att folk ”tar sig friheten” att pracka på det fiktiva jagets åsikter eller känslor på ens riktiga jag? Eller är det smällar man får ta? Ska man övergå till han eller hon för att slippa bli påpackad åsikterna och känslorna?
Ps. Snart två månader och ännu inget refuseringsbrev i sikte. Är det bra eller dåligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar