Musikterapi

Mitt manus till radioprogrammet om Therapy?

Spelar: Kalahari’s intro jingel. 0:18.

Spelar: Therapy? – Blacken the page (Crooked Timber) 2:48
Det där var ”Blacken the page” med ”Therapy?” från deras senaste skiva ”Crooked Timber”.

Med över 20 år på nacken och 12 album under bältet rockar ”Therapy?” fortfarande om än utanför de stora listorna och den värsta mediestormen. Som ni hörde är ”Therapy?” alltjämt högst vitala och intressanta. Om hur många band som hållit på lika länge kan man säga det?

"Therapy?" har kallats för alternativ-metal, pop-metal, punk-metal, industri-metal, grunge, post-punk, hårdrock också vidare också vidare. Alla dessa namn kan ha stämt, vid ett eller annat tillfälle i deras karriär. De har alltså varit i alla dessa fack men aldrig stannat där speciellt länge, för målet med bandet har alltid varit att göra den musik de själva vill. Varje skiva har varit en reaktion mot plattan innan.

Ett annat mål med bandet som de i intervjuer utryckt har varit att få tre män att låta som trettio.

Men vi tar det från början va?

”Therapy?” bildades 1989 av Andy Cairns, gitarr och sång och Fyfe Ewing, på trummor och sång. De två träffades när de bägge var ute för att kolla in några lokala band. Det visades sig att de hade liknade musiksmak och attityd till livet. De bestämde sig för att starta ett band och började repa och skriva sånger i Fyfes sovrum.

Till sommaren gick de in i en studio i Belfast för att spela in en demo. De spelade bland annat in den låt vi ska lyssna på nu, ”Bloody blue” som för övrigt återfinns på ”Born in a crash e.p:n”.
Spelar: Therapy? – Bloody Blue (Born in a crash) 1:17

För att kunna spela live värvar dem Michael McKeegen till att spela bas. McKeegen en klasskamrat till Ewing, hade lånat ut sin bas till Cairns när den första demon hade spelats in. Men nu blev han själv medlem i bandet. Och med denna line-up börjar de spela gig runt om Norra Irland.

Sommaren 1990 har de fått skivkontrakt på indiebolaget Wiiija Records, de har spelat som förband till bland andra ”Fugazi”, ”Ride” och ”Teenage Fanclub”, och året därpå kom ”Babyteeth”. Bandets första album. Redan följande år släpps skiva nummer två. ”Pleasure Death.”

Med dessa två skivor i ryggen börjar de spela runt om i Europa. De byter skivbolag till AM Records och sommaren 92 släpper de post-punk skivan ”Nurse”. Singeln ”Teethgrinder” når plats 30 på Englands singellista.
Spelar: Therapy? – Teethgrinder (Nurse) 3:27

Vi hoppar fram till 1994 och ”Troublegum”, plattan som gjorde att jag fick upp ögonen och öronen för bandet.

”Troublegum” anses generellt som ”Therapy?s” kommersiella höjdpunkt med över en miljon sålda skivor världen över. Många hävdar också att det är deras musikaliska höjdpunkt. Jag kan hålla med om detta om man ser skivan som en helhet. 14 låtar på 45 minuter. Metallriff intryckta i en för tight popkostym, där de taggiga gitarrerna spräcker sömmarna. Det är i alla fall något som jag gillar.

Det ska dock framhållas att det har gjort mängder med låtar sen dess som är lika bra eller bättre men ”Troublegum” som helhet är svårslagen. Vi lyssnar på ”Knives”, första spåret på plattan. En två minuter lång explosion.
Spelar: Therapy? – Knives (Troublegum) 1:59

Het på hälarna efter ”Troublegum” släppte ”Therapy?” ”Infernal Love” 1995. En platta med ett långsammare tempo, ännu mörkare texter och med pophookarna nästan helt bortsopade så var det inte vad skivköparna var ute efter. Att binda ihop låtarna med små filmiska mellanspel hjälpte nog inte skivförsäljningen heller, kanske till och med skrämde bort några av fansen.

Tidigare hade det varit en naturlig utveckling från ”Baby teeth” och fram till ”Troublegum”, men ”Infernal love” skilde sig markant från dess föregångare. Andy Cairns har själv beskrivet det som att: ”Troublegum” var dansvänlig pop-punk men hela båten slutade rocka och plösligt var vi klädda i röda kostymer och spelade låtar med cellos i. Vad i helvete hände?”

”Infernal love” är ingen dålig platta men nådde inte upp till ”Troublegums” höjder. Men den växer ju mer man lyssnar på den.

Bandet släppte tre singlar från skivan, ”Stories”- ett struttigt spår med saxofon , ”Loose” – en snabb poppig låt som kunde ha varit med på ”troublegum” men mest framgång gjorde singeln ”Diane”, en ”Hüsker Dü” cover. ”Therapy?” gör den dock i en helt annan version än originalgruppen som spelade punkig hardcore. ”Therapy?s” version är en långsammare stråkhistoria. Med ”Diane” kom ”Therapy?” upp på top tio i många europeiska länder.

En fotnot här: "Diane" ska vara baserad på en sann historia.
Spelar: Therapy? – Diane (Infernal love) 4:00

Från att ha släppt skivor nästan varje år kom det att dröja tre år innan nästa. Den här gången som en kvartett men med två nya medlemmar. Fyfe Ewing hade lämnat bandet 96 och ersättare bakom trummorna blev Graham Hopkins. Fyfe Ewing har sagt att det konstanta turnerande blev för mycket. Han utryckte en oro att han skulle bli galen om det fortsatte.

Martin McCarrick, som på tidigare turnéer gästat bandet på gitarr och cello blev nu permanent medlem.

”Semi-Detached” släpptes 98 och var något av en tillbaka gång till ”Troublegum” soundet, om än inte lika mörkt. Nej, snarare är det ”Therapy?s ” poppigaste skiva, men texterna är fortfarande åt det dystra hållet.

Under sommaren spelade bandet på många festivaler runt om Europa, bland annat i England, Frankrike, Belgien och Holland. ”Therapy?” har alltid varit ett turnerande band.

När de var ute och turnerade fick de höra att deras skivbolag hade problem. Det av Universal ägda AM Records skulle upplösas. ”Therapy?” blev lovade att de skulle få kontrakt med Mercury Records också ägda av Universal men detta löfte hölls inte. Dessutom sa nu Universal att ”Semi-Detached” inte skulle släppas i USA. Trots detta fortsatte ”Therapy?” sin turné ända till jul utan hjälp från skivbolaget. Andy Cairns och Michael McKeegen betalar till och med själva turnémedarbetarnas löner.

1999 började i samma dåliga stil som 98 slutade. Graham Hopkins bröt armen. Så utan skivkontrakt, utan trummis men med hjälp av trummaskin låste de in sig i en studio och började skriva låtar tills deras sjunde skiva. Missnöjda med den likriktade skivbolagsrocken de på något sätt trillat i hamrade dem fram riff, oljud och feedback som om deras liv stod på spel. Möjligen var det deras heder som stod på spel.

I mars hade Hopkins brutna arm läkt och han anslöt resten av bandet. Under sex veckor stängde de in sig tillsammans med PJ Harveys producent Head. Resultatet blev ”Suicide pact – you first.”

Albumet gavs ut på ARK 21 Records. De släppte inga singlar och låtarna var knappast sådana att de skulle spela i mainstreamradio, skivan hamnade precis utan för top 40 i Storbritannien men fansen kom ändå på konserterna. Så även om skivförsäljningen blev mindre blev lokalerna de spelade i större. Det var ett nytänt ”Therapy?” som stod på scen.

Therapy? hade tjugohundra varit ett band i 10 år, de släppte därför ”So much for the ten year plan” – en samling över deras år tillsammans. Titeln är ironisk då de aldrig haft någon så långtgående plan för bandet.

Från den plattan ska vi strax lyssna på ”Bad karma follows you around”. Skrevrock när den är som bäst. ”Bad karma follows you around” återfinns inte på någon av ”Therapy?s” andra skivor. Den och ”Fat camp” var speciellt inspelade för denna samlingsskiva.

För den som vill höra hur bandet har förändrat sitt sound över åren är denna disc en bra start, och med de två tidigare nämnda låtarna en fingervisning om hur framtidens ”Therapy?” skulle låta.
Spelar: Therapy? – Bad carma follows you around 4:06 (So much for the ten year plan)

På våren tjugohundraett befann sig bandet i Seattle för att spela in ”Shamless” tillsammans med Jack Endino, känd för att bland annat ha jobbat med Soundgarden och Nirvana. Två av de stora grungebanden som ”Therapy?” runt 93-94 blev hopbuntade med. Albumet släpptes försenat i september efter skivbolagsstrul och i december lämnade Hopkins sin plats bakom trummorna. Han var inte nöjd med bandets utveckling.

Så på nytt stod ”Therapy?” utan trummis och skivkontrakt. Med en tillfällig ersättare, Keith Baxter, turnerade de dock Europa under tjugohundratvå. Ny permanent trummis blev Neil Cooper, tidigare i "The Beyond" och "Cable". De skrev också på för Spitfire Records. Men läget var inte lugnt speciellt länge. Efter inspelningen av nya skivan ”High Anxiety” begav sig ”Therapy?” ut på ny turné. De fick dock fullfölja som en trio eftersom Martin McCarrick var tvungen att lämna den på grund av en spräckt trumhinna.

Som trio, för första gången sen 95, spelade de in ”Never apologies Never explain”, en återgång till soundet på deras tidiga material. Bandet själva har liknat den vid ”Babyteeth”. ”Never apologies Never explain” är ett soniskt anfall med klaustrofobiska tendenser. Vi tar och lyssnar på ”Here be monsters”.
Spelar : Therapy? – Here be monsters 2:44 (Never apologies Never explain)

”Therapy?s” elfte disc blev ”One cure fits all”, den tredje och sista på Spitefire records. Plattan bjuder på en lite mer polerad produktion, lite mer som deras skivor från när de låg på de större bolagen. Materialet berör som vanligt utanförskap, till exempel i ”Private nobody” men ”Dopamine, Serotonin, Adrenaline” har anslag av arena rock i sig. Fansens omdömen var delade. Somliga ville ha mer av tidiga ”Therapy?” men andra tyckte om det lite mer publikfriande låtarna.

Senast släppta skivan, ”Crooked timber” kan tyckas vara svår att lyssna på. Det är som den hade noshörningsskin, men lyckas du penetrera huden väntar dig en ny värld. ”Crooked timber”, är en experimentell och progressiv historia. Albumet är väldigt tekniskt och rytmiskt utmanande. Jazzinfluenser virvlar runt bland krossande bas, vassa gitarrer och smattrande trummor. Det är också relativt sparsamt med melodier. Bandet verkar nästa ha fokuserat på rytmer istället. Så igen, ytterligare en skiva som inte låter likadant som något de tidigare har släppt. Men givetvis låter det som ändå ”Therapy?.” Lyssna på ”The head that tried to strangle itself.”
Spela: Therapy? - The Head That Tried To Strangle Itself 3:25 (Crooked timber)

Ja, det här var 30 minuters musikterapi på Kalahari FM 92,5 Mhz, närradio från Borås. Och jag som varit er psykolog heter Dennis Andersson. Mannen som skött den tekniska medicinering var Andreas Elfwingson.

Spelar: Kalahari outro jingel.