Transmission från poeter.se 007

Vandringen
Säg, vart är du på väg,
till eller från din egen grav?
Får jag slå dig följe,
vandra med dig ett slag?

Låt mig hålla din hand,
om vi ändå samma väg ska gå
Dock, de dagar vi i sällskap vandra
kommer ständigt vara för få

2006-12-20

Det tysta ljudet
Den är tyst nu där den ligger.
Förut hörde jag tyget prassla tyst.
Sen kom dragkedjans snabba
svischande ljud;
Och det tysta dunket
när den landade på golvet runt dina ben.
Jag antar att du lät den ligga,
för jag hörde inte tyget prassla mer.
Därpå kröp du ned bredvid mig.

När alla ljud lämnat din klänning
sover vi nakna.

2006-12-23

Ibland skriver jag lite längre saker, nedanstående är ett exempel på något jag skrev sommaren 2006. Det är 500 ord i presens. Startade som en dikt. Slutade som en novelette.

Studenten
Det har börjat skymma och lekplatsen ligger öde. Var är alla barn? Har de redan gått hem för dagen? Jag är ensam. Jag väntar på dig på vår mötesplats av sand, rostiga kedjor, väderbitet trä och sommarvarm asfalt. Uppflugen på lekstugans tak sitter jag och låter fingrarna vandra över våra otydliga initialer. Det är nästan fem år sen vi ristade in dem i trät. Tiden har gjort dem på gränsen till osynliga, men du och jag, vi två, kan alltid se dem.

Sakta vajar vinden buskarnas och trädens blad. Solen sänker sig alltmer, kastar skuggor och du borde vara här. Men du är alltid sen, aldrig i tid. Du hatar när man säger det till dig så jag säger det så ofta jag kan bara för att få se din tungspets sticka ut ur din mun; Och sen kan varken du eller jag hålla sig för skratt.

Ytterligare en timme här på lekplatsen och du har ännu inte dykt upp. I några få av fönstren på de gula höghusen runt lekparken lyser det. Jag lutar mig bakåt mot trätaket och stirrar upp mot himlen, genom himlen, och fantiserar om en framtid där du och jag tänder och släcker lampor i gula höghus fönster.

Från någonstans hörs sirener. Ljudet ekar mellan all betong och det är omöjligt att säga hur nära eller hur långt borta de är. Jag får känslan av att de kommer allt närmare. Sirenerna ökar i styrka. De fyller lekplatsen. Jag tittar mot det hållet jag tror ljudet kommer ifrån och ser det cirklande blåljuset tränga igenom häckens bladverk. Sirenerna tystnar men blåljusen är kvar. När jag ställer mig upp på ser jag ambulansens tak. Blåljusen kretsar runt asfalten och klättar på husens väggar; drar nyfikna hyresgäster till sina fönster och ut på gatan. Du har ännu inte kommit så jag går som alla andra dit för att titta på.

Framför en bil ligger du på rygg i din vita klänning, den färgas långsamt röd av ditt blod. Din studentmössa ligger bredvid dig, tillknycklad och smutsig, precis utanför din utsträckta arms räckvidd. Tanken slog mig aldrig att det kunde vara du när jag hörde sirenerna. Hur skulle det kunna vara du? Ambulanspersonalen tycks röra sig i slow-motion. Jag tror jag skriker att de ska skynda sig att hjälpa dig, men jag är inte säker. Du har ett jack i pannan och en stor reva i din klänning. Du rör dig inte, ligger tyst och orörlig på blodstänkt asfalt. Från någonstans jag inte kan se blöder du. Blodet runt och under dig tar formen av ett par orgelbundna och knubbiga små vingar. Ett par vingar som ett sommarregn eller kommunens parkpersonal kommer att tvätta bort. Vilket som nu kommer först.

Dina ögon är öppna men tomma. Du är inte längre här. ”Ni har all tid i världen. Ni har hela livet framför er.” Det var vad de sa till oss. Frågan är dock hur långt ett liv är och hur mycket tid är all tid i världen? Aldrig tillräckligt.

2006-12-20