Jag har inte kunnat skriva på sistone för jag har varit lycklig. Det är i alla fall teorin även om jag nu inte varit lycklig. Vad jag menar är alltså att jag presterar som bäst och mest när jag är (lite) nedstämd. Det är då jag sprutar ur mig saker, orden flödar och texter blir till. Jag knullar nedstämdheten och den mig och vi får små textbarn.
Så inspirationen är alltså en depression? Kan så vara. Och även om jag vanligtvis är ganska pessimistisk (det är i alla fall vad jag brukar få höra) så har jag inte varit tillräckligt nere i skiten nu på sistone. Dock ej sprudlande glad. Är det bra eller dåligt? Vet ej. Måste väl odla myten om lidande konstnärer?
Från och med den 6 april (hade då gått en månad sen jag skickade till förlagen) började väntan på riktigt. Väntar på refuseringsbreven så jag kan bli riktigt jävla deppig och krysta fram ett mästerverk helt utan ryggmärgsbedövning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar