Transmission från poeter.se 010

När stjärnor faller sönder
I natt
när stjärnorna faller
sönder
faller vi med dem

Och vi
slutar aldrig falla
för vi
hör hjärtslag i mörkret

I natt
när vi faller
sönder
finns det inget att krossas mot

Vi fortsätter falla…

2007-01-11

Ibland är jag fan i mig genial på banaliteter och floskler som i nedanstående; Men allvaret finns där.

Tidsperspektiv I
Mig tycks
framtiden alltid vara långt borta;
men
morgondagen kommer snart.

2007-01-14

Möte

”Vi vände oss om efter tolv steg, för kärleken är en duell, och såg på varandra för sista gången.”
Ur på drift av Jack Kerouac

Iförd en mask som täckte hans ögon stod han plötsligt där. Jag hade vänt mig om då kyrkklockan slog tolv och när jag ändrat riktning igen var han där.

Genom hålen i masken kunde jag se hans ögon. De var sorgsna. Nej, sorgsna var inte rätt ord, utan mer vemodiga och undrande. Det var tyst runt omkring oss, så tyst hade inte varit tidigare. Så tyst att jag utan svårighet kunde höra klockan runt min handled ticka. Tick-tack. Tick-tack. Jag önskade att jag kunde frysa tiden: Så att jag bara kunde stå och titta på den maskerade framför mig. Hans förklädnad gjorde att jag ville veta allt om honom. Han intresserade mig. Varifrån kom han? Vem var han? Vad var hans historia? Varför bar han mask? Tusentals frågor. Men framfört allt, hur han såg ut utan sin mask? Hans haka var bred, hans läppar lite öppna, hans nästipp var det enda jag kunde se av näsan, resten var dolda under hans mask tillsammans med ögonen. Det var till och med svårt att se vilken färg de hade. Mörkblå.

Jag skulle precis öppna munnen och fråga om hans namn när han sträckte ut sin hand och la den på min axel. Jag förblev tyst och sneglade på handen. Jag kände hur han flyttade den någon millimeter åt ena hållet för att sedan direkt kompensera och flytta den åt andra hållet. Hans handflata var varm genom tyget. Varför lät jag en främmande pojke röra vid min axel? Och varför gjorde jag det jag gjorde härnäst? Och var det jag? Endast Gud vet. Jag liksom gled ett steg närmare honom, han hade hela tiden handen på min axel, och på något sätt sammanstrålade vi i en omfamning. Jag lade armarna om honom och tryckte mig nära. Jag kanske bara inbillar mig men jag tror jag kände hans hjärta slå. Så nära befann jag mig honom, denna maskerade pojke. Eller kanske var det mitt hjärta?

Jag sneglade försiktigt upp mot hans ansikte. Han blundade och jag slöt därför också mina ögon. Sakta flyttade jag min ena hand uppåt hans nacke. Sakta därför att jag inte ville skrämma honom, men också för att njuta av det. Jag lät handen vandra över hans axel och upp över hans nacke. Jag lät den vila när jag kände hans hår, men bara för någon sekund. Jag kunde inte hjälpa det, så jag började leka med en hårlock. Hans hår var tjockt och kraftigt.

Där stod jag och höll om honom, hela tiden med slutna ögon. Världen runt omkring oss hade slutat existera. Det fanns inget annat än vi två. Därför gjorde det ont när vi dröjande gled ifrån varandra. Jag slog upp ögonen och bet mig i läppen hårt för att inte skrika ut att han inte skulle släppa taget om mig. Så fann vi oss i samma position som innan kramen, hans hand vilande på min axel. Jag huttrade till för jag frös utan hans kropp nära.

Något gjorde att vi båda tog ett steg bakåt, var det var vet jag inte, och hans hand gled ned från min axel. Vi stod där som två bortkomna barn och tittade storögt på varandra. Mina ögon kändes fuktiga. Jag ville ta honom i mina armar igen men kyrkklockan slog och jag tittade för bara något ögonblick upp på den. När jag såg tillbaka var han borta.

***

Jag visste inte hur jag hade kommit dit jag befann mig. Jag visste inte heller vart jag hade varit innan. Jag hade bara blinkat och när jag sedan sakta öppnat ögonen stod hon framför mig. Kanske hade jag varit där hela tiden?

Genom hålen i min mask såg jag henne och att hon studerade mig. Hennes blick verkade se rakt igenom mig; Men inte på det där penetrerande sättet, utan på ett mer varsamt sätt.

Så stod vi där och tittade på varandra i något som kändes som en evighet, men antagligen var det bara några sekunder. Något som slår mig så här efteråt är den totala tystnad som rådde. De enda som jag kunde höra var mitt eget hjärta. Antagligen kunde jag inte höra det, utan istället så kände jag dess bultande rytm när det sände ut blod genom min kropp. Jag kände det i bröstkorgen och jag kände det mellan mina öron. Lika stadigt som en klockas tickande, om än något fortare.

Jag fann att jag ville veta mer om flickan framför mig. Jag försökte rada upp de fakta jag redan hade. Hon hade ett sött ansikte med två stora gröna ögon. Under den vackert skulpterade näsan fanns hennes ljusröda läppar. Ansiktet var inramat av bruna lockar som stillsamt vilade på hennes smala axlar. Hennes kropp var späd och hon hade en röd klänning på sig. Ja, det var allt jag visste, men jag ville veta mer.

Jag vet inte vad det tog åt mig, det var som om min hand fick eget liv, för den sträckte sig ut och lade sig på hennes axel. Jag kunde känna hennes hud genom klänningens tunna tyg. Jag vet inte om jag uppmuntrade henne genom att lägga min hand på hennes axel eller om hon självmant gjorde det hon gjorde härnäst. Jag vet inte heller om hon var ensam om att göra det som hände; jag menar att det kanske var jag som tog ett steg närmare och omfamnade henne. Jag vet inte. Det här ögonblicket är som höljt i dunkel men samtidigt glasklart.

Jag fann mig med mina armar runt hennes kropp. Hur hennes lilla gestalt kunde alstra en sådan värme begriper jag inte. Hennes värme strömmade ut från hennes bröst och in i mitt och vidare ut i armar, ben och huvud. En sällsam men fullständigt sagolik känsla spred sig, känslan tvingade mig att blunda. Då kände jag hur hennes hand sakta färdades över min rygg och upp mot min nacke. Jag öppnade mina ögon och såg att hon blundade. Hennes ögonfransar var underbart långa. Hur kan något sådant som man i det dagliga livet sällan lägger märke till vara så vackert? Hon flyttade handen en bit till och lät den sedan vila mot mitt hår. Strax började hon tvinna det mellan sina smala fingrar. Tyst för mig själv upprepade jag samma fras om och om igen: Låt henne aldrig sluta, låt henne aldrig sluta.

Men vår kram bröts sönder mot min vilja, vi tog båda ett steg bakåt. Jag höll kvar min hand på hennes axel, som om det var min kropps sista utpost. En kroppslig så väl som andlig belägring. Fast även den fick jag ge upp, min hand lämnade axeln och hängde sedan livlöst vid min sida. Vi såg på varandra och jag ville ta henne i min famn igen.

Något lät som ett skott, jag vet nu att det var kyrkklockan som slog, och jag såg mig förvirrat omkring. När jag såg tillbaka på platsen där hon hade stått var hon borta.

2007-01-16

Noveletten Möte kom snabbt till mig efter det att citatet från På drift av
Jack Kerouac hade fastnat i mitt huvud. ”Vi vände oss om efter tolv steg, för kärleken är en duell, och såg på varandra för sista gången."