En vanlig-dags-sak + en obetydlig detalj i det stora kosmoset = minnen från förr. Vad jag menar är att satt i min blå soffa och läste en kommentar på facebook som gjorde att jag kastades år tillbaka i tiden. 1+1 är ibland allt som krävs.
Flickdjuret
För ett ögonblick förlorar jag mig i minnen.
Minns varma sommardagar mellan svala linnen.
Med ögonen slutna anas hennes närhet
och således blir förfluten tid till verklighet.
Det startade som en nyfiken lek med roller
som vaskats ur rader av ettor och nollor.
Doppade orden i stadigt växande djärvhet.
Hämningar bröts och firade nyfunnen frihet.
Är kvar i soffan där vi satt och spelade kort.
Par och triss blev nyckeln till begärets port.
Ett efter ett singlade plaggen blygt sakta ner
ända tills det inte längre fanns några fler.
Hon gick från försynt flicka till ett hungrande djur.
Hennes blå blixtrade och hon visade sin figur,
särade sedan lätt mina läppar med sin hets
som om svaren skulle finnas på min tungspets.
Där fanns dock bara samma undran och åtrå
och lika ofantligt djup som den hon bar på.
Utforskandet av henne blev en expedition.
Mellan hennes ben nåddes tungans slutstation.
Med Ternheims shoreline snurrande i loop
och njutningen stigande i sin halsgrop
höll hon fast mitt huvud och bet hårt sin läpp.
Först när vågen ebbat ut släpptes hennes grepp.
Mina fingertoppar färdades över febrig hud.
Bjöd in mig inuti utan att yttra ett ljud.
Så när nu himlen gick från ljusblå till svart
delade vi hetta i stilla sommarnatt.
Mina händer var på hennes höfter i fast tag,
sanningen i hennes hjärtas förhöjda hjärtslag.
Kulmen hade närmat sig med henne ovanpå
nådde hamn tillsammans, gick i land båda två.
Jag har lagt x antal timmar på dessa rader och tycker det är synd att jag därför inte är nöjdare med resultatet. Det var länge sedan jag jobbade så mycket med en text. Brukar oftast skriva kortare saker och det kanske är därför den här lite längre texten inte gick så lätt att få ur fingrarna och huvudet.
Vanligtvis när jag skrivit något så brukar jag tycka det är bra. Jag känner en viss stolthet över orden. Sen går det några dagar och då kan jag antingen tycka att det fortfarande är bra eller så har färgen redan börjat flagna. Och ibland kan de gå månader och år och jag snubblar över något jag skrivit och då kan jag tycka att det är bra. Att det där var inte så tokigt. Hoppas att Flickdjuret i framtiden kvalar in till denna kategori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar