En sak idag. En bokrecension. Eller recension och recension…det är väl mer så att jag ska fundera lite över den och plita ner några synpunkter och sånt jag kom att tänka på när jag läste boken. Alltså inget allvarligt.
Bok: Gunnar av Bob Hansson . Fick låna den av Anna. Tack Anna. Jo, det är överlag en bra bok, handlar om Gunnar som är änkling med ett nytt hjärta och är/var byggarbetare…äh vad f*n…nu blev det mellanstadierecension av det hela. Boken är skriven ungefär som en dikt, eller kanske mer som en blandning mellan dikt och roman; Vilket kan tyckas lite konstigt. Speciellt eftersom Bob själv i boken skriver att han har tröttnat på att skriva just dikter. Kanske inte är så lätt att bryta mönstret? Boken har alltså ett eget språk.
Det finns mängder av småtankar om egentligen ganska stora saker i boken, främst självhatet (som jag tycker att han lämnar allt för lätt mot slutet (kanske till och med mitten) av boken). Hade han skrivit om det i diktform hade man kunnat stanna upp och fundera hur saker och ting hänger ihop, men nu liksom skyndar man vidare till nästa sida eller kapitel. Vet inte om författaren ska lastas för det eller jag som läsare? Är det mitt eller hans ”fel”? Eller är det Gunnars fel? Sen så handlar den lite om sjukhus, dagisfröknar, motorcyklar också.
En rolig detalj är att en del av boken utspelas här i hemtrakten. Sånt är ju alltid (?) kul. Wow-wow-yeah-yeah-Martin skymtar förbi. Har Bob och Martin gått och blivit vänner?
Om/när Bob skriver en ny bok ska jag läsa den med. Hör du det Anna? Köp den så lånar jag den. Gunnar var tillräckligt bra för att väcka mitt intresse. Hoppas dock att den blir mer som en ”riktigt” roman. Man vill se utveckling heller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar