Från då till nu

Jag har ”alltid” skrivit, varde sig det har handlat om låttexter (som jag skrev innan jag ens var med i ett band eller ens kunde spela något instrument hjälpligt) till att försöka skriva dikter, noveller, romaner osv.
Låt textperioden var som kraftigast under gymnasiet då jag säkerligen skrev över 400 texter varav inte många har bestått tidens tand. De flesta är pinsamma försök till kopiering av Nirvana och andra band jag lyssnade på då (och nu) men några få är guldkorn (om än kattguldskaraktär) och några ännu färre kan jag än idag stå för. Och en av orsakerna, då det kan vara flera, till att jag kan stå för dem idag är att de blev musiksatta. En låttext utan musik måste vara verkligen betyda något för att klara sig utan musik. En sångtext är inte samma sak som en dikt. De jobbar på olika nivåer och efter olika regler, men nu känner jag att avviker från poängen (?) med den här texten.
Under gymnasietiden skrev jag alltså mängder med låttexter men jag skrev även kortare historier och ett försök till en novell. Den hette ”Rosen” och var djupt inspirerad av Twin Peaks. Den handlade till och med om pappa som blir besatt och dödar sin dotter (plus några andra) sen kallas FBI (ja, den utspelar sig i USA, pinsamt men sant) in för att lösa fallet. Två agenter skickas dit och yada yada. Hur som helst, på något sätt fick min Svenskalärare reda på att jag gillade att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta. Hon sa att jag gärna fick e-posta henne med berättelser så skulle hon läsa och kommentera. Jag gjorde så i början på vårterminen och skickade ”Rosen” till henne, terminen flöt på och jag hörde inget från henne. Tyckte det var för pinsamt att fråga henne vad hon tyckte om den. Jag menar, om hon inte själv kommenterade så måste den:
A. vara riktigt dålig så hon inte vågade med risk för att knäcka mig.
B. inte ha fått den och vem hade jag då skickat den till?
Och C. så var det bara tomt prat från hennes sida att hon skulle kommentera osv.…
Idag tycker jag att det var lika bra då berättelsen är obehagligt dålig och pinsam.
Efter gymnasiet blev det fler låttexter till bandet (gå till Allears.se och sök på Ireli) men jag började även skriva dikter eller texter som liknade dikter på olika sidor på Internet. Snabbspola framåt och vi når idag och 222 texter på Poeter.se (ibland känner jag mig som lögnare genom att vara medlem där då jag inte räknar mig som poet (fast det är inte 95% av dem som skriver där heller så…) utan mer som någon som gillar att skriva dikter). Och det är nu jag ska ta dem bästa, eller minst sämsta om man så vill, och sammanställa dessa och skicka iväg till förlag. Från byrålådan till refuseringsbrev helt enkelt. Så det är det jag håller på mig nu. Sammanställning och gallring. Ner från 222 till ca 50 och sen in med dem i ett kuvert och på postlådan med dem och sen önskan om dynamit så jag kan spränga upp lådan eftersom jag ångrar mig och inte vill skicka dem eftersom snobbarna på förlaget bara kommer att skratta åt texterna eller läsa den första och sen kasta resten i soptunnan muttrandes något om inkompetenta jävla Svenssons som inte begriper sig på kultur. Men när de väl är postade ska jag låta dem läsa och skratta och muttra och sen skicka mig ett standardiserat refuseringsbrev för det är precis det som bloggen går ut på. Från byrålådan till refuseringsbrev heter den ju!
Gallringen går långsamt framåt. Jag har 66 stycken nu vilket betyder att jag ska ta bort ungefär 16. Det blir svårare och svårare. Vad ska man gå på? Magkänsla? Vad andra tycker?
Nej, det här får räcka som första inlägg. Från då till nu.